• Gravidtankar

    Från vecka 38 till Baby Ice

    Vi slutar som vi började… med en liten dagbok.

    10 mars

    Idag var det dags för kontroll på sjukhuset igen. Vi var där förra vecka och ska gå en gång i veckan nu. Vi kollade barnet och det såg bra ut, alltid skönt att se och få höra läkaren säga att allt är bra. Hon hade pratat med gynekologen som föreslagit igångsättning och frågade hur jag ställde mig till det. Barnet är färdigbakat och en graviditetsdiabetes blir värre ju längre graviditeten pågår. Samtidigt så är jag väldigt orolig för dödfödsel och går man över tiden så ökar risken (fortfarande lite dock!). Det spelar ingen roll att det är en liten risk, min oro är inte proportionerlig till statistiken. Läkaren förklarar hur igångsättning fungerar och vi ställer lite frågor. Beslutet om igångsättning är helt och hållet mitt och jag väljer att boka en tid. Vi får en tid den 23 mars, 4 dagar innan beräknad födelse.

    Ringer mamma och lillebror när jag kommer hem så de är uppdaterade. På kvällen kommer ett paket från min vän Jojo och jag berättar för henne om igångsättningen. Hon gick 15 dagar över tiden så hon blev också igångsatt. Vi bestämmer att vi ska ringas någon gång före det är dags för att gång igenom lite andningstekniker och massage.

    12 mars

    Det är fredag, Icey har ägnat dagen åt att styra om sin kalender och meddela sina närmaste kollegor och sin chef att han kommer vara borta från den 27:e. Sent på eftermiddagen ringer från sjukhuset och berättar att det finns en ledig tid på onsdag. Vill jag komma in tidigare? Blir ställd och tänker fort och mycket. Drar snabbt slutsatsen att det bara är positivt att flytta fram igångsättningen. Får samtidigt lite panik, det är bara fem dagar kvar? Är vi klara? Är det här vår sista helg som bara ett par? Det är okej, vi maxar helgen och gör klart det sista. Vi berättar för våra föräldrar och min bror om att datumet flyttats fram och alla är på helspänn.

    14 mars

    Har brottats med oro inför förlossningen hela helgen samtidigt som jag försöker tänka att jag kommer vara på sjukhuset och det kommer vara kontrollerat och finnas hjälp nära till hands. Det hjälper. Det som kanske skaver lite är att om det tar lång tid så måste Icey åka hem eftersom han inte får sova över såvida förlossningen inte kommit gång.

    Läser på om hur man kan förberedda sig för en igångsättning och vila verkar vara det bästa tipset. Får då lite panik över mina sömnlösa nätter och trötta dagar. Icey och jag pratar mycket om hur jag vill ha det, vad som skrämmer mig och vad som hjälper. Han får också något ryck och köper några sista saker till bebisen. Saker jag kan tycka att vi kunde varit utan men som han tycker är absolut nödvändiga. På kvällen skickar jag ett sms till Jojo och berättar att igångsättningen blir nästa vecka så vi bestämmer att vi ska höras imorgon. Jag väljer att inte berätta för någon annan, för mig kommer det med för stor press.

    15 mars

    Tycker jag känner bebisen mindre och mindre. Försöker tänka att Baby Ice haft oregelbundna rörelser hela graviditeten. Skulle ändå ljuga om jag inte sa att jag är glad att snart slippa den här oron.

    Pratar med min vän Jojo på lunchen och vi går igenom förlossning, förväntningar och alla känslor. Vi pratar om hennes förlossning som var långdragen och kunde gått riktigt illa. Hon berättar för jag frågar. Behöver höra om förlossningar som gått illa men slutat bra. Hon visar Icey några punkter som kan vara bra att massera om man vill sätta igång förlossningen. Hon säger att vi får bara ringa om det är något. Icey får hennes nummer om i fall att. Nu känns det som det här kan gå vägen.

    Nu är allt färdigpackat, det enda som saknas är snacks.

    17 mars

    Eller sent den 16 mars, klockan har precis slagit 00:25 och det är nu onsdag. Icey lämnade precis mitt sjukhusrum för natten.

    Vid 15:30 igår (tisdag) så ringde dom från sjukhuset och frågade om vi ville komma in samma kväll. Jag frågade lite hur det skulle funka och hur länge Icey kunde stanna. Dom sa att när vi kommer in försöker dom med en sådan där ballong och sedan blir jag förflyttade till en vårdavdelning och då får Icey åka hem. Efter en snabb överläggning så beslutade vi att åka in. Det blev lite stressigt men vi kom in vid 18:00 som bestämt. Fick ett temporärt rum. Dom kollade hjärtat på barnet och rörelser. Allt såg bra ut och Baby Ice rör sig mycket även om jag inte känner så mycket. Vi ringde våra föräldrar och lät dom lyssna på barnets hjärta. Självklart fick vi uppdatera min lillebror också som ivrigt och regelbundet checkar in med oss. Sedan följde en lång väntan men det var faktiskt bara bra för jag hann lugna ner mig och känna mig trygg. Icey blev tillsagd att gå ner och köpa mat till mig eftersom jag inte ätit. Har inte haft någon aptit på sistone och det blev inte bättre av oron inför det som komma skall. Vid 22:00 var det dags att gå till gynekologen för att föra in ballongen. Det är ju en metod som föredras av många så jag ville verkligen att det skulle gå. Efter fyra smärtsamma försök så gav dom upp. Jag var inte öppen överhuvudtaget och det blev helt enkelt för svårt att få ballongen på rätt plats. Så dom bestämmer att försöka med tabletter istället. Är superledsen och rädd när jag kommer tillbaks till rummet. Och det tar ett tag att lugna ner mig. Vid 23:00 tar jag de första tabletterna och man mäter sedan bebisens hjärta i en timma. Allt ser bra ut och sköterskan kommer in och förklarar den nya planen. Inatt är det viktigaste att jag försöker sova och sedan får jag dom nästa tabletterna vid 06:30 idag. Det finns bara tvåbäddsrum kvar på vårdavdelningen så hon säger att jag kan få sova i mitt temporära rum. Förhoppningsvis kommer jag sova bättre och dessutom slipper jag störa någon med hjärtmonitorn tidigt på morgonen.

    Nu känns det okej igen. Det är mycket känslor och funderingar. Allt känns så främmande. Det blev lite stressigt men det känns också bra att börja på natten. Så jag kan sova mig igenom en dags väntan.

    Morgonen 17 mars

    Vaknar vid 05:18 och har ändå sovit helt okej. Förmodligen inte den djupaste av sömnar men jag har sovit. Får ett sms av min vän Jojo som stöttade igår med avslappningsövningar och tips till Icey. Tar en dusch och känner mig som varje morgon, väldigt ogravid. Så märkligt att det kanske kommer en bebis inatt.

    19 mars

    Fortfarande ingen bebis. Inte ens någon öppning. Blev förflyttad till vårdavdelningen i förgår. Den dagen började med att jag fick träffa en erfaren barnmorska som sa att som förstföderska så kan det ta 4-5 dagar om man inte använder ballong. Hon frågade om jag ville försöka sätta in en ballong igen och jag sa okej. Det gjorde vidrigt ont. Hon förklarade varför det inte gick och sa att hon skulle skriva ner att vi inte skulle försöka igen förrän jag var 1 cm öppen. När jag kom till mitt nya rum fick jag dela med en tjej från Sydafrika som var inne på sin tredje dag med ballong. Inget hade hänt. Så hon skulle börja med tabletter också och ha kvar ballongen. Den ska ramla ut när man är 3 cm öppen, hon hade varit 2 cm i flera dagar. Igår valde hon att göra kejsarsnitt, hon var helt slut mentalt. Vi hade mycket gemensamt och det var så skönt att få prata med någon som haft nästan exakt samma graviditet, erfarenhet och oro. Imorse berättade sköterskan att allt hade gått bra för henne och i vilket rum hon var. Så mellan alla undersökningar gick Icey och jag och köpte en liten present. Dom blev så glada och det var så kul att se att dom mådde bra alla ihop.

    Själv, har jag haft kramp i magen hela dagen. Igår kväll hade jag värkar som var regelbundna men när jag vaknade var de borta. Så idag har jag tagit tabletterna vaginalt istället. Sista undersökningen visade att inget har ändrats. Vi får se vad vi tar för beslut imorgon men vi vet redan nu att är jag gravid på måndag så kommer läkarna diskutera kejsarsnitt med oss.

    20 mars

    Morgonen börjar orolig då Baby Ice hjärtslag är lite låga. Visar sig att bebisen bara sov. När barnmorskan kommer så konstaterar hon att inget nytt har hänt. Hon konsultera med läkaren som säger att tabletterna inte fungerar. Då säger dom den där den fruktade meningen om att testa ballongen igen. Dom tror dom kan klarar det nu och jag kan när som helst säga nej stopp.

    Förmiddagen ägnas åt att ligga uppkopplade för att de vill hålla koll på Baby Ice. Vid 13:00 får vi vi komma in till läkaren. Ett rum med totalt 5 personer, en blandning mellan barnmorska, läkare och sjuksköterskor. Alla ska hjälpa till. Förra gången är lite för färskt i minnet och jag spänner mig från start. Mycket riktigt gör det vidrigt hemskt ont. Tårarna kommer ganska snart. Vi pausar och jag försöker slappna av. Tar djupa andetag och säger till dom att fortsätta. Gråter mer och mer och till slut avbryter dom. Läkaren säger att hon tror hon hittat den rätta punkten och tror hon kan komma åt den. Jag säger att jag klarar inte en gång till. Hon säger att hon verkligen tror det kommer gå och att hon vet hur hon kan göra. Jag har så ont, är så rädd och vill inte. Efter ett tag går jag med på det. Den ena läkaren säger till den andra att hon nog tycker dom ska sluta. Att det är för mycket. Till slut säger vi att vi gör det.

    Det går men gör så ont och jag är helt omskakad efter. Vill bara tillbaks till rummet och vara ifred. Kommer till rummet och blir uppkopplad. Baby Ice hjärtslag är väldigt högt och det är tydligt att han/hon inte gillar smärtan jag har. Efter mer än en timma ligger jag där och är rädd för allt. Kanske mest av allt för förlossningen då jag kände att min smärtgräns var nådd. Ryktet sprider sig att det inte gick så bra det där och läkare efter läkare kommer in och kollar till mig. Vi pratar om det och dom säger att det ska inte vara så svårt. Det är inte så det ska gå till och ingen av dom har varit med om något liknade. Att dom är imponerade och inte vill att jag ska tvivla på mig själv, tvärtom. Klarade jag det ingreppet så klarar jag förlossning. Dom förklarar också att kroppen förbereder sig på ett helt annat sätt när det är dags att föda. Det känns bättre när vi fått pratat ut. Resten av eftermiddagen tillbringas med kramper och vila. På kvällen kommer sammandragningar och vid 21:00 kommer läkaren för att kolla. Tydligt påverkad av dagens traumatiska upplevelse så skakar jag vid tanken på en till vaginal undersökning. Dom är alla snälla och gör allt för att hålla mig lugn. Jag har öppnat mig 1 cm och ballongen sitter kvar.

    Vilken dag. Jag är slut. Går motstridig med på två Alvedon så jag kan försöka somna. Blir erbjuden sömntabletten igen men där säger jag nej. Nu är klockan 23:41 och Icey har precis åkt hem och jag försöka lugna mig och ska somna om. Känner mig frustrerad. Nu är jag rädd redan innan förlossningen. Precis det jag ville undvika.

    21 mars

    Vaknade utan kramper och sammandragningar och med ballongen kvar i mig. Efter lunch fick vi träffa läkaren som sa som det var; att det inte verkar gå. Sista tricket är att låta ballongen sitta kvar och ta tabletterna igen. Då har vi prövat allt men går det inte så går det inte och då behöver vi en plan för vi kan inte hålla på i en evighet. Nästa steg blir naturligt kejsarsnitt, om jag vill. Dom kan inte tvinga mig. Vi diskuterar och pratar om risker och rädslor. Jag säger att jag är öppen för det men vill ändå fundera lite. Läkaren säger att det inte är någon brådska och att hon vill ändå se hur tabletterna verkar.

    Klockan är nästan 23:00 och jag ska snart ta sista dosen av tabletterna. De tidigare två har inte haft någon större effekt men kanske hjälper den sista?

    22 mars

    Vaknade med sammandragningar men sedan blev det en katastrofal dag. Det blev något gigantiskt fel i kommunikationen mellan nattskiftet och dagskiftet. Vi blev tillsagda att dagskiftet skulle komma och bestämma en plan, tills dess så skulle jag fortsätta med tabletterna men även fasta i fall det blev kejsarsnitt. Vi väntar hela dagen på att en läkaren ska komma och prata med oss. Ingen kommer. Under tiden förbereds jag för eventuellt kejsarsnitt genom att inte äta eller dricka. Det sticks i mig, sätts in tuber och mätts och har sig. Samtidigt som jag har sammandragningar som gör rätt ont. Jag blir orolig över att förlossningen kanske sätter igång medan jag är ganska slut på grund av fastan. Helt plötsligt vid 15:00 kommer en sjuksköterska in och säger att det är dags att byta om för kejsarsnitt. Jag säger att ingen sagt något men okej, jag både byter om och bryter samman. Allt går för fort. Trettio sekunder senare när jag är på toaletten kommer hon in igen och berättar för Icey att det inte blir något kejsarsnitt idag utan imorgon. Jag gråter fortfarande och hon börjar säga att hon förstår att jag är besviken. Jag är inte besviken, säger jag bestämt. Varpå jag förklarar att ingen ens hade gett besked om att vi skulle göra kejsarsnitt. Vi har inte träffat en läkaren under hela dagen.

    Där någonstans går det upp för personalen att något gått fel. Läkaren kommer in och ber om ursäkt och säger att hon kommer tillbaks så fort Icey är tillbaks på rummet. När han är här så kommer dom igen tillsammans med överläkaren. Dom ber om ursäkt och säger att det inte är acceptabelt. Icey förklarar att det inte alls har funkat idag och att det inte kan hända igen. Dom kollar till mig och gör en undersökning. Inget har hänt förutom sammandragningar men klockan är 16:00 så vi kommer överens om att köra tabletterna idag. Har inget hänt under natten blir det kejsarsnitt. Jag är uppenbart omskakad och panikattacker avlöser varandra. Jag frågar om jag får äta nu så jag kan vila sedan. Det blir nog okej om jag får vara ifred lite. Påpekar också att det är lite knäckande när min fjärde rumskamrat blir förflyttad till förlossningsavdelningen. Säger att jag är mentalt klar med det här nu. Läkaren fattar och lovar att komma tillbaks imorgon bitti. Oavsett vad som händer.

    Tar en dusch, beställer mat och känner hur jag brottas med huvudvärk och svullna ögon. Kvällen tillbringas uppkopplad på maskiner och nu har Icey precis åkt hem och jag ska sova. Klockan 22:00. Är det här nya livet?

    23 mars

    För en vecka sedan idag kom vi till sjukhuset och idag – äntligen – kom så Baby Ice. Vår läkaren styrde om sitt schema så hon kunde utföra kejsarsnittet. Det betyder så mycket för oss. Hon visste att det varit en tuff vecka och att igår så bytte man personal på avdelningarna så helt plötsligt var det bara nya ansikten. Hon har verkligen varit en stjärna. Är så tacksam över vården och stödet vi fått. Och inte minst för att vår lille son är frisk.

  • Gravidtankar,  Vardagen

    Mars 2021

    Har haft både en förträfflig helg och en ganska tuff helg. Det började med frukost på sängen i fredags med en liten present som ett firande men också för att jag inte kunde ställa mig upp på grund av migrän. Det var en ganska seg migrän men gjorde inte fruktansvärt ont. Har också haft tur som inte haft så många migränanfall under sista delen av graviditeten. Det var ju ett tag där i mitten som jag trodde jag skulle bli knäpp av all migrän.

    På fredagen kom vår städerska och hjälpte oss med en lättare städning. Cirka femton minuter efter att hon lämnat och jag kunde ställa mig upp igen så ringer det på dörren. Då är det vår brevbärare. Jag tror på riktigt att vi är hans favorithus, dels för att vi får/beställer mycket paket men också för att vi alltid är hemma. Så grannarnas paket kan alltid lämnas hos oss. Nu var det ett stort paket till oss från USA. Det var mina kompisar Scott och Rick som snällt skickat över ett kit från Frida Mom. Dom hade lagt glitter i alla dess storlekar i paketet och i paketen i paketet så en halvtimma efter städerskan lämnat var det glitter över hela huset. Tillägnade typ två timmar till att packa upp allt innehåll, borsta av allt glitter och dammsuga. Jag tyckte det var lite kul men Icey var inte nöjd. Det finns fortfarande glitter lite här och där men får väl ta en runda med dammsugaren idag igen. Kvällen avslutades med mer presenter och en god middag. Sedan såg vi på Talang och Night Stalker. Känns som vi tittat klart på allt utbud så nu plockar vi rester typ.

    Det var storm med gul varning under fredagen och det fortsatte på lördagen. Det är lite risky business att ge sig ut. Det är inte så mycket vind egentligen men eftersom hela landet typ är byggt på sand så välter träd väldigt lätt. Krävs inte alls så mycket vind. Jag sov bara till fyra på lördagsmorgonen och vaknade av att jag mådde illa. Kräktes efter en stund och kunde inte somna om. Icey vaknade vid 9 och då var jag så hungrig. Vi hade bestämt att vi skulle äta brunch ute eller ja, alltså köpa ute och äta hemma. Började med lite lätt fruost för att se hur jag skulle må och det gick bra. Så bra att jag blev sugen på mexikanskt istället för pannkakor. Det var så gott! Sedan sov jag och sedan mådde jag illa. Typ så fortsatte helgen. Passade på att tvätta barnkläderna jag fick av min vän Jojo och packade (äntligen) färdigt förlossningsväskan. Fattar verkligen inte vad man vill packa och vad man inte vill packa. Eventuellt den svåraste packningen jag någonsin behövt göra.

    Söndagen var lite som lördagen. God mat, lite sömn och illamående. Nu tror jag att jag hittat en balans kring vad jag kan äta och hur och när. Sov en hel natt nu också så idag känns livet hoppfullt. Mars 2021 har börjat helt okej. Tyvärr fick jag reda på igår att en nära vän fått Covid-19. Hoppas att det håller sig på en mild nivå och utan några långtids men fast jag är såklart ändå orolig. Det är dessutom alltid lite läskigt när det kommer så nära, när man får en påminnelse om hur närvarande det är. Inte bara något man läser eller hör om.

    Nu tänker jag ta tag i glittersaneringen sedan måste jag städa sovrummet, hitta lite påskris och köpa nya snittblommor.