• Livet

    Min självkänsla och jag

    Du verkar ha väldigt bra självkänsla har det alltid varit så eller har du fått jobba på det? Har du några tips för att få bättre självkänsla?

    Det frågade Anna och önskade ett inlägg om detta. Det var i slutet av maj förra året hon frågade men jag har inte glömt, tvärtom. För i kommentaren hon skrev så nämner hon också sina döttrar och hur hon önskar att de ska få med sig en bra självkänsla. Jag har verkligen tänkt på detta i över ett år. Varför har jag så bra självkänsla och även bra självförtroende? Föds man med bra självkänsla? Har jag alltid haft det? Och, hur hjälper jag Baby Ice bli trygg i sig själv och tro på sig själv? Kanske inte varje dag men någon gång varje vecka har jag tänkt på det här. En sådan himla intressant och svår fråga!

    Så länge jag kan minnas har jag haft en bra och stabil självkänsla. För mig innebär det att jag vet vem jag är, att jag har ett värde, att jag står för vem jag är i alla lägen och att jag helt enkelt är bra på att existera och vara jag. Jag kan minnas att jag i ung ålder kunde må fysiskt illa om jag var på ett sätt som inte var jag. Jag kan minnas vara 5-6 år och tycka att världen är min och jag är bra som jag är. Min äldsta bardomsvän som jag känt sedan jag var sju sa också att så länge hon kan minnas har jag haft en märkligt bra självkänsla. Hon poängterade också att jag alltid haft min egen stil, gått min egen väg och haft hög integritet redan som liten. Det betyder inte att jag är immun mot till exempel hjärtsorg. Ledsen och sårad kan jag absolut bli, kanske inte så ofta som andra för jag bryr mig inte lika mycket om åsikter som andra, men när någon nära mig sårar mig så blir även jag ledsen. Fast inte ens i den trassligaste av separation tappar jag mig själv. Jag kan sluta äta, bli heldeppig, bete mig lite märkligt men jag är ändå jag. Föds vi alla med bra självkänsla? Det vore konstigt om vi föddes med dålig självkänsla men kanske föds vi på noll. Så får man antingen jobba upp självkänslan eller så trycks den ner. För jag tror inte man kan få dålig självkänsla av sig själv. Utan där tror jag externa faktorer spelar in. Då kanske det även spelar in vid en bra självkänsla? Kanske det faktiskt. Jag har inte svar på just det men för mig har det funnits med så länge jag kan minnas. Här är några saker som jag tror haft en betydelse.

    Människor

    Mina föräldrar har alltid utsatt mig för massa människor, sociala sammanhang och inte minst flyttar både inrikes och utrikes. Utsatts låter kanske lite otäckt men det var inte alltid så skoj, det var ibland läskigt. Likadant med barnvakter, vi har haft mängder. Redan från en väldigt ung ålder så träffade vi mycket människor och det var inte alls så att mamma eller pappa alltid höll mig tryggt i handen utan jag fick lite klara mig själv. Det där tror jag har varit så nyttigt. Genom att träffa andra har jag också lärt mig vem jag är och inte minst, vem jag inte är. Genom att behövt klara mig själv om än så för bara 5 minuter när jag var ett år har säkerligen hjälpt det med.

    Mina föräldrar

    Vi är väldigt olika men visst har de haft en betydelse. Dels genom att ge mig en enorm trygghet där de kan både kunde lämna mig några dagar och även vara ärliga utan att jag tvivlat på deras kärlek. De har inte curlat oss även om de gett både min bror och mig en väldigt privilegierad uppväxt. Min far har nog både bara självkänsla och bra självförtroende. Min mor har inte lika bra självkänsla men hon är inte osäker. Dessutom måste man nog ha ganska bra självkänsla om man ska vara gift med min far. För han skäms typ inte för något utan är väldigt trygg i sig själv och då måste mamma vara trygg i det med. Mina föräldrar har alltid låtit mig vara mig även om de inte alltid gillat det. När jag stött bort folk med min attityd så har dom mest förklarat att jag skulle kunna få fler kompisar om jag var trevlig. Aldrig har dom försökt ändra på mig. När jag var lite äldre och gick ut på kvällarna så fick jag alltid höra att jag var fin men ibland att det hade varit snyggare med det eller det. Pappa sa alltid innan jag lämnade att jag var världens bästa tjej, det behöver man höra även när man är 19. Han säger det ofta än idag och jag tycker det är lika tryggt som 39-åring. Likadant har det varit med prestationer, dom har absolut pushat och sagt att jag måste göra mitt bästa. Väldigt stolta har dom varit ibland och något besvikna har dom också varit men att inte alltid lyckas har varit okej. Jag är mer än mitt utseende, jag är mer än bara insida och mer än mina prestationer och oberoende av vad så är jag alltid älskad, av dom och av mig. Den trygghet har gjort att jag är väldigt säker i mig själv och känner faktiskt inte att jag behöver någon bekräftelse från någon. Inte ens från mina föräldrar nuförtiden även om det alltid är uppskattat. Det där med att dom alltid också varit ärliga och gett kritik men ändå älskat mig har lärt mig att vara ärlig och stå för sin åsikt. Däremot kan man göra det på olika sätt, med kärlek eller utan omtanke.

    Som kanske kan utläsas ovan så har de även alltid pushat mig att gå utanför komfortzoner. Det har säkerligen varit motsatsen till curlande men det har gjort mig modig, och självsäker. Det har säkerligen också format min självkänsla. Man mår bra att lära sig tidigt hur mycket man är kapabel av. För att inte nämna hur bra det är veta att det värsta som kan hända oftast är att det inte går som tänkt. Igen, den där tryggheten har varit så viktig.

    Umgänge

    Jag vet inte varför men jag har någon lite misstanke om att alla mina killkompisar haft en liten roll här. Min första kompis var en kille och fram tills för bara några år sedan så var mina närmaste vänner killar. Jag tror inte det format min självkänsla men jag tror att det kanske har boostat den ibland. Varför killar generellt tjafsar mindre, överanalyserar mindre, bryr sig mindre om åsikter, tar för sig mer och så vidare vet jag inte. Är det förresten det man relaterar till när man kallar tjejer för killiga? En av anledningarna till att jag haft killkompisar är väl just för at vi helt enkelt varit mer lika. Jag har inte orkat med osäkerheten som oftast infinner sig hos tjejer. Det gör jag inte riktigt idag heller. Jag kan inte alls relatera till den. Då har det varit skönt att få en boost hos killarna och inte varit tjejen som jämfört sig med andra eller sökt bekräftelse hos killar. Bra vänner överlag har varit viktig. Man kan inte ha vänner som inte accepterar dig för den du är. Men varför det är en sådan här skillnad vet jag inte. Jag tror inte det är så simpelt som det mammor gillar att klä sina döttrar sött för jag hade de sötaste och finaste klänningarna och gick på balett. Kanske är det att man är lite mer rädd om sina döttrar? Allt ifrån att dom inte ska slå sig till att dom inte ska hoppa i lera typ. För det där saknades helt under min uppväxt. Det var inga problem att hoppa i lera i den finaste klänningen. Och skulle jag ramla och slå mig så var det nog mest “försök igen” som gällde.

    När jag tänker på hur jag kan hjälpa Baby Ice hitta en trygg inre punkt, för det är det jag tror självkänsla är, så är det främst att älska och att inte curla. Det gäller allt från att våga säga hej själv och beställa sin egen mat på restaurang till att testa nya saker och våga misslyckas. Inte pusha kanske men att tryggt gå bredvid när han upptäcker livet. Att visa tillsammans med honom att han klarar allt – han kanske inte blir bäst på allt men det måste man inte vara. Bäst, sämst eller medioker så finns jag alltid här. Tills den dagen han känner att han hittat sin självkänsla så ska jag bära hans självkänsla åt honom genom att tro på honom och påminna honom dagligen om att han är bäst som han är. Att han är precis som han ska vara och det är bara han som bestämmer vem han är. Det finns inga rätt eller fel, det finns inga måsten eller krav. De viktigaste människorna i hans liv ska älska honom villkorslöst för den han är och det ska han känna, inte bara veta.

  • Känslor

    Ful, fet och fel

    Snön vräker ner utanför. Det är storm, igen. Man uppmanas vara inne så jag är inne. Hemma och känner mig fruktansvärd. Jag som normalt har ett onormalt bra självförtroende har åkt ner i världens dipp. Tårarna liksom bara hänger och väntar på att få falla.

    Igår när Icey och jag förberedde för Super Bowl så drack Icey en lite för stor whisky. Och blev lite mer än salongsberusad pga vi inte ätit så mycket under dagen. När vi åt middag så tog jag lite mer mat och jag tyckte han tittade konstig på mig. Det kändes som han tittade på mig nervärderande och så sa han något om att jag skulle äta upp. Jag är just nu lite full av PMS hormoner och känner mig dessutom som världens fulaste och mest oattraktiva kvinna. Jag rörde aldrig den andra portionen. Jag spydde upp den första och nu har jag allmän panik över att jag är ful. Dels har jag lagt på mig alldeles för många kilon. Jag rör mig för lite och kan för tillfället inte röra mig så mycket på grund av trasig fot. Jag tycker inte kläder är kul. Inte ens smink hjälper. Jag känner mig bara fel. Inte som mig. Min snygghet ligger ofta i mitt inre. Min starka personlighet, kaxighet och stabila självkänsla. Det är jag väldigt medveten om. Så när det yttre och det inre raserar känns det hemskt rörigt och instabilt. Att ogilla sig själv är kanske bland det mest osexiga som finns. Där är jag nu på alla sätt och vis- osexig.

    Jag som har haft bulimi när jag var yngre och några återfall längs vägen blir alltid lite rädd när jag spyr upp mat. Igår fick jag bara panik och mådde illa. Min logiska hjärna vet att Icey inte ser på mig som ful men min känslostyrda hjärna tror att han tycker jag är ful och otillräcklig. Jag har fastnat och kommer inte hur tankespåret att han inte tycker jag är fin. Jag blir rädd och lite panikslagen och får just nu i alla fall inte i mig någon mat. Istället har jag yogat (!) och försökt hitta någon balans. Viskat till mig själv att jag är fin och att jag duger. Sådant jag aldrig behöver göra för jag vet det. Nu känner jag bara motsatsen, att jag är ful, fel och fet. Och maten har egentligen inget med detta att göra men att kontrollera den är mitt sätt att återfå någonstans kontroll i en känslostorm.

    För att toppa känslan av obehag så ringer min läkare på värdcentralen som jag aldrig träffat och säger att mina värden ser bra ut och att jag inte får en remiss och inte heller tycker han att doserna eller medicinerna  behöver justeras.  Detta baserar han på värden. Läkare som dessa är anledningen till varför jag valde att gå privat. Till läkare där dom lyssnar på patienten och inte bara tittar på värden. För värden är riktmärken. Samma gäller inte för alla. Levaxin är super klurigt att hitta rätt dos på. Jag har det inte i mig att bråka för de verkar så fullständigt ointresserade av att lyssna. Jag förklarar att jag  är lite tröttare än vanligt och har gått upp lite i vikt. Han upprepar bara “värdena ser bra ut”.

    Nä, det ordnar nog upp sig den här dagen men jag tror ändå jag drar ett täcke över huvudet och kommer åter imorgon.