• Känslor,  Livet

    Ångest och vägen tillbaks

    Helt ärligt, jag har mått så himla dåligt på sistone. Mentalt. Det är bättre nu och jag har en terapeut som följer upp efter graviditet så jag får prata av mig lite då och då.

    Egentligen började det väl efter förlossningen. När Baby Ice väl var här. Alltså, jag hade så dåligt samvete för att jag inte kände den överväldigande kärleken eller lyckan. Jag hade dåligt samvete för jag kunde lämna ifrån honom. Egentligen var jag inte så hård mot mig själv för jag tyckte jag gjorde mitt bästa för både han och mig. Inte ens när amningen strulade kände jag att jag var en dålig mamma. Och tack till min barnmorska som sa att visst uppmuntrar hon amning men hon glada mammor är också viktiga. Nä, jag mådde bara dåligt för jag kände inte så som jag trodde man skulle känna för sitt barn. Jag kände ett enormt ansvar men det var inte kärlek vid första ögonblicket och jag såg bara klipp och bilder från internet, filmer och sociala medier där mammorna gråter av lycka vid födseln. Det knockade mig. Speciellt när jag kunde se att Icey var så himla kär och stolt. Jag är inte sådan. Det tar tid för mig. Lite som för Alex. Sedan fick jag ett meddelande av min vän Roch som sa berättade om hennes första barn som också föddes med kejsarsnitt. Och hur tufft det faktiskt är. Man kan inte bära eller lyfta upp barnet, man har ont samtidigt som man är behövd och det blir lätt många tårar i duschen. Och, det är okej. Även om min terapeut frågar varenda gång om jag känner tillhörighet med Baby Ice. Chilla, vi bondar.

    Dom där skuldkänslorna släppte efter ett tag men då kom nästa smäll. Kvällen innan mina föräldrar skulle bila upp till Sverige så ringer min mamma gråtandes och berättar att pappas covidtest var positivt. Det som följer är fem timmar av total panik och ångest. Min största rädsla sedan mars är att mina föräldrar ska få Covid och bli allvarligt sjuka. Dom är 75 plus bägge två så oron är befogad tycker jag. Mina tankar rusar iväg och jag kan bara tänka det värsta möjliga och att dom inte ska hinna träffa sitt nyaste barnbarn och mitt enda barn. Jag är helt otröstlig. Jag får panik för jag vet inte vad jag ska ta mig till eller hur jag kan ta mig ner med Baby Ice eftersom han inte har ett pass. Efter fem timmar ringer sjukhuset pappa och säger att det blivit fel och att hans test är negativt. Lättnaden är såklart enorm och när jag pratar med min bror så säger han att han tänkte samma sak, att de måste få träffa mitt barn. Några dagar senare är dom hos oss och får träffa Baby Ice. Kan faktiskt inte beskriva den lyckan och känslan med ord. Det var ett av mina få mål i livet; att mina föräldrar ska träffa mina barn.

    Ångesten ger inte med sig utan jag har burit på sådan dödsångest för min familj. Föräldrar, syskon, man, barn och mig själv. Väldigt väl medveten om att en dag kommer alla gå bort. Jag hanterar inte den tanken och ångesten som det kommer med. Samma dags som mina föräldrar körde vidare så fick jag min inbjudna om Covid-vaccin. Då kickar det igång igen och jag tänker att något kommer gå helt katastrofalt fel. Mina föräldrar får sitt vaccin först och jag är superorolig. Det går bra för dom och dom märkte inte av några biverkningar. Några dagar senare är det min tur och jag påminner Icey om allt vi pratat om ifall något händer en av oss. Min något logiska del förstår ju också att risken för allvarliga bieffekter är minimal. Att rubrikerna är lite som att skriva att flyg är farliga medan alla kör bil och risken för olycka där är betydligt högre.

    Nu är jag vaccinerad och ska få min andra spruta den 7 juni. Kände inte av några biverkningar och mina ångest lade sig lite. Men ja, jag är trött på känslan att bli jagad av antingen fördomar om hur en mamma ska vara och känna eller jagad av ett virus som kan vara farligt. Just nu känns ångesten hanterbar och jag är på väg ur pandemi dippen hoppas jag.

    Så, så härligt mår jag. Hur har ni det där ute? Mår ni bra? Är ni vaccinerade? Vill ni vara vaccinerade?

  • Livet,  Tankar,  Vänner

    Svek och oro

    Det kan vara hormoner som skriver nu, jag vet inte. Har försökt somna men det gick inte. Jag blir inte klok på detta sovbekymmer jag verkar ha. Inte heller blir jag speciellt klok på en känsla av obehag som har börjat dyka upp. En känsla av oro, av rädsla. Det är ju uppenbart egentligen, att man inte kommer bli sårad bara en gång, känna sorg över kärleken bara en gång – det kommer hända igen. Jag är blev bara plötsligt väldigt rädd för det där, det som gjorde ondast, det som jag har så himla svårt att hantera; svek. Det är ju typiskt att när man har det bra så är det som om något kommer och knackar på axel som för att påpeka att man inte har rätt att vara glad. Men det har jag, Det har jag förtjänat.

    Just denna minut saknar jag massor av kompisar jag inte har saknat på väldigt länge. Jag vill bara ha alla nära mig. Känna att dom finns där för mig. När man som jag levt större delen av sitt liv med att ha vänner på distans så vänjer man sig vid det, man accepterar det. Men ibland slår det till, tänk om vi inte är vänner längre? För att inte tala om dom jag har nära mig. Jag litar förvisso på dom helt och hållet men man vet aldrig. Tänk om dom inte tror jag uppskattar dom, tänk om dom hittar en bättre vän, tänk om något kommer emellan, tänk om… Jag känner mig rädd.

    När jag ändå övertänker så kan jag meddela att jag har extrem bodelningsångest. Jag kan inte göra så här mot honom. Det är inte bara mot honom. Det är mot två helt oskyldiga personer varav den ena är helt helt helt oskyldig och försvarslös. Tre människor som egentligen inte gjort mig något mer än att en av dom inte var speciellt ärlig eller rättvis. Jag kan inte. Speciellt inte ensam. Och ensam är jag. Det tror jag alla är egentligen.

  • Förhållanden,  Känslor

    Kärlekens rädsla

    20140111-024907.jpg

    Att älska någon är så underbart, kärlek är så fantastisk men jag undrar om det har att göra med de stora riskerna man accepterar. Att man ger någon annan makten att krossa en hjärta. Och ja, det läker och bla bla bla. Det är inte slutet på världen och det finns människor som har det värre. Med det sagt så vet alla som älskat ärligt och helhjärtat att det är förfärligt smärtsamt. Du sörjer förhållandet, din partner och det känns uppriktigt som en del av dig är död.

    Jag vet att han inte kan ha älskat mig. Det var säkert nära men det var inte genuint. Det tror jag dock inte han visste själv. Hur kan någon som inte älskar sig själv älska någon annan? Det går inte. Således har han inte heller upplevt ett brustet hjärta.
    Även om det känns som ett känslomässigt helvete nu så vill jag ändå vara glad att jag vågade älska. Att jag vågade tro på kärlek. Att jag vågade trots rädsla ge mitt hjärta till någon annan. Jag kan tycka synd om honom som hellre lever i rädsla än att leva livet fullt ut. Han kanske tror det är det han gör nu när han umgås med kids, trimmar bilar, kör snabbt och blir snyggare men egentligen bygger han bara upp en mur som skyddar honom mot verkligheten och livet.

    Det gör inte mindre ont idag än det gjorde för en vecka sedan men samtidigt finns det bara så mycket kärlek man kan lägga på någon som önskar att man inte ens fanns. Minnena och saknaden finns kvar. Lika intensivt som innan. Han är fortfarande det första och sista jag tänker på. Det är ju naturligt för jag har inte ersatt honom med varken ny kärlek eller vänner. Samtidigt smyger sig rädslor på.
    Jag är livrädd för framtiden. Jag är rädd att jag inte kommer våga lita eller älska på någon igen och jag är rädd för att om jag någonsin hittar någon så kommer det vara för sent för mig att skaffa barn. Och ja, jag är ledsen för att mina föräldrar kanske aldrig får träffa mina barn. Hade jag vetat att han avskydde mig så här mycket så hade jag såklart aldrig lagt ner så här många år på honom och oss. Jag kan liksom inte ens påstå att jag missade signalerna. De fanns ju där från allra första början. Han var aldrig intresserad av något livslångt. Han vill ha bekräftelse och när det gäller det är det få saker som slår att en tjej släpper allt i sitt liv och flyttar till ett annat land. En utmärkt bekräftelse på att man var värd något. Jag kommer ihåg en gång innan jag flyttade och var och hälsade på hos honom. Han hade betalt min flygbiljett vilket jag tyckte var super fint. Vi satt i soffan och han skrev med en tjejkompis (som visade sig vara ett strul). Hon frågade om vi var tillsammans och han svarade ja. Då frågade hon om det var slut på pussar varpå han svarade att det alltid fanns pussar för henne. Jag blev inte arg eller ledsen. Jag blev rädd. Det tog några timmars monologer innan jag bestämde mig för att inte vara nojig eller jobbig. Han var ju så snäll och han sa ju att han älskade mig. Med kärlek kommer rädsla, det gäller bara att inte låta den ta övertaget. Jag var aldrig svartsjuk. Han gjorde mig svartsjuk. Han gjorde mig rädd. Det tog säkert fem år innan den rädslan försvann. Det var banne mig inte lätt och något jag var tvungen att göra själv. Det känns så lätt att vara som honom. Att inte ta ansvar i förhållandet. Att inte bry sig. Att göra slut istället för att försöka lösa det. Det verkar lättare men också fegare. Man undviker livet om man undviker rädsla.

  • Förhållanden

    Paniken

    20131031-020253.jpg

    Fy fan vad jag kämpar. Idag fick jag höra av två olika personer att jag aldrig sett fräschare ut. Är det ett skämt tänkte jag först. Sedan tänkte jag, förstår dom inte att det är misstänksamt? I mer än en månad har jag knappt sovit eller ätit. Flera nätter i veckan gråter jag mig till sömns. Att säga att det är tufft är inte ens att vara i närheten av vad jag känner. Värst av allt är väl att där det gör som mest ont, i själen, dit når inga värktabletter.
    Ibland kommer den. Den fysiska smärtan. Panikattackerna. Smärtan i brösten är hemsk och de oregelbundna andetagen blir om möjligt ännu mer oregelbundna. Förra veckan blev jag bara helt rädd. Man blir lite extra rädd när man är ensam. Ibland behöver man höra att hjärtat är krossat men fullt fungerande utav något proffs. Det fick jag. Fick även order om att sova och äta. Vi pratade hjälpmedel till sömn men som det fegis jag är gråter jag mig hellre till sömns än att ta något piller. I alla fall så länge jag är ensam.
    Nu ligger jag här och kämpar mot tårar och bröstsmärta och undrar varför jag inte bara utforskade möjligheten att få piller.

    Och ni som undrar om han är värd det så är mitt svar: ja. Han, jag och vi är värda alla försök i världen.

    För er som undrar om det inte är något mer som tynger än bara en man så är mitt svar: det finns alltid något mer.