• Känslor,  Livet

    Ångest och vägen tillbaks

    Helt ärligt, jag har mått så himla dåligt på sistone. Mentalt. Det är bättre nu och jag har en terapeut som följer upp efter graviditet så jag får prata av mig lite då och då.

    Egentligen började det väl efter förlossningen. När Baby Ice väl var här. Alltså, jag hade så dåligt samvete för att jag inte kände den överväldigande kärleken eller lyckan. Jag hade dåligt samvete för jag kunde lämna ifrån honom. Egentligen var jag inte så hård mot mig själv för jag tyckte jag gjorde mitt bästa för både han och mig. Inte ens när amningen strulade kände jag att jag var en dålig mamma. Och tack till min barnmorska som sa att visst uppmuntrar hon amning men hon glada mammor är också viktiga. Nä, jag mådde bara dåligt för jag kände inte så som jag trodde man skulle känna för sitt barn. Jag kände ett enormt ansvar men det var inte kärlek vid första ögonblicket och jag såg bara klipp och bilder från internet, filmer och sociala medier där mammorna gråter av lycka vid födseln. Det knockade mig. Speciellt när jag kunde se att Icey var så himla kär och stolt. Jag är inte sådan. Det tar tid för mig. Lite som för Alex. Sedan fick jag ett meddelande av min vän Roch som sa berättade om hennes första barn som också föddes med kejsarsnitt. Och hur tufft det faktiskt är. Man kan inte bära eller lyfta upp barnet, man har ont samtidigt som man är behövd och det blir lätt många tårar i duschen. Och, det är okej. Även om min terapeut frågar varenda gång om jag känner tillhörighet med Baby Ice. Chilla, vi bondar.

    Dom där skuldkänslorna släppte efter ett tag men då kom nästa smäll. Kvällen innan mina föräldrar skulle bila upp till Sverige så ringer min mamma gråtandes och berättar att pappas covidtest var positivt. Det som följer är fem timmar av total panik och ångest. Min största rädsla sedan mars är att mina föräldrar ska få Covid och bli allvarligt sjuka. Dom är 75 plus bägge två så oron är befogad tycker jag. Mina tankar rusar iväg och jag kan bara tänka det värsta möjliga och att dom inte ska hinna träffa sitt nyaste barnbarn och mitt enda barn. Jag är helt otröstlig. Jag får panik för jag vet inte vad jag ska ta mig till eller hur jag kan ta mig ner med Baby Ice eftersom han inte har ett pass. Efter fem timmar ringer sjukhuset pappa och säger att det blivit fel och att hans test är negativt. Lättnaden är såklart enorm och när jag pratar med min bror så säger han att han tänkte samma sak, att de måste få träffa mitt barn. Några dagar senare är dom hos oss och får träffa Baby Ice. Kan faktiskt inte beskriva den lyckan och känslan med ord. Det var ett av mina få mål i livet; att mina föräldrar ska träffa mina barn.

    Ångesten ger inte med sig utan jag har burit på sådan dödsångest för min familj. Föräldrar, syskon, man, barn och mig själv. Väldigt väl medveten om att en dag kommer alla gå bort. Jag hanterar inte den tanken och ångesten som det kommer med. Samma dags som mina föräldrar körde vidare så fick jag min inbjudna om Covid-vaccin. Då kickar det igång igen och jag tänker att något kommer gå helt katastrofalt fel. Mina föräldrar får sitt vaccin först och jag är superorolig. Det går bra för dom och dom märkte inte av några biverkningar. Några dagar senare är det min tur och jag påminner Icey om allt vi pratat om ifall något händer en av oss. Min något logiska del förstår ju också att risken för allvarliga bieffekter är minimal. Att rubrikerna är lite som att skriva att flyg är farliga medan alla kör bil och risken för olycka där är betydligt högre.

    Nu är jag vaccinerad och ska få min andra spruta den 7 juni. Kände inte av några biverkningar och mina ångest lade sig lite. Men ja, jag är trött på känslan att bli jagad av antingen fördomar om hur en mamma ska vara och känna eller jagad av ett virus som kan vara farligt. Just nu känns ångesten hanterbar och jag är på väg ur pandemi dippen hoppas jag.

    Så, så härligt mår jag. Hur har ni det där ute? Mår ni bra? Är ni vaccinerade? Vill ni vara vaccinerade?

  • Gravidtankar,  Livet

    Ångesttankarna

    Igår tänkte jag dela med mig av lite länkar som vanligt men det gick inte. Jag har brottats med så mycket ångest de senaste dagarna.

    Vet inte hur det började men vet inte riktigt heller hur jag ska få det att sluta. Lite lätt ångest över födelsen har jag väl haft hela tiden men det har övergått till mycket ångest. Har även ångest för vissa blodvärden som inte är så bra. Min läkare är ju så noggranna att dom testar för allt och lite till och då hittar dom slumpmässigt saker. Dom säger att det inte är något att vara orolig för utan dom vill bara kolla vidare. Typ som om jag var ett experiment. På vissa sätt har jag aldrig känt mig sjukare. Det ger mig någon slags dödsångest.

    Jag följer lite halvt en tjej på Instagram. Yngre än mig men också gravid och överviktig. Hon fick Covid för mer än en månad sedan och har nu legat i koma i en månad. Vi är väldigt försiktiga. Det har vi varit hela tiden men extra mycket sedan jag blev gravid. Man vänjer sig ju vid ett annorlunda liv efter ett tag och tänker inte så mycket på att det är begränsat på många sätt. Så glömmer man nästa bort att det är en pandemi fortfarande. Eller inte glömmer men man tänker inte på det för alla ”säkerhetsrutiner” är rutin. Helt plötsligt händer något: någon man känner, någon man följer, någon som känner någon blir sjuk i Covid eller blir sjuk för andra gången och man inser att det förbannade världsläget är oförändrat men också läskigt. Jag brukar mest få ångest över att förlora dom jag älskar men de senaste dagarna har jag varit så rädd för att bli sjuk. Nä, inte för att bli sjuk men för att dö. Inte för att vissa av de effekterna som människor kan få av Covid känns så lockande men hellre det än döden. Jag vet inte, men rädslan har varit svår att hantera på sistone. Tänker på vad som händer, hur det blir med Icey, om vårt barn kommer klara sig, hur min familj kommer klara sig speciellt min lillebror och en massa annat. Vi har naturligtvis pratat om det, Icey och jag, så han vet vad jag tycker är viktigt om något skulle hända mig. Sådant pratade vi om innan vi gifte oss. Det är viktigt för mig att han visste och kunde lova mig att mina önskningar skulle respekteras.

    Så ja. Nu kämpar jag med ångest. Ska till läkaren om två veckor och ska ta upp det då. Just nu känns det inte som om jag klarar av mentalt att vara gravid längre. Blir det för mycket så ringer jag såklart innan min läkartid. Det har dom sagt att jag måste. Försöker fokusera på att jag mår bra och som min vän sa så gör vi ju allt för att hålla oss (och andra) säkra. Det är bara det att jag inte riktigt fattar hur andra får Covid? Jag utgår någonstans från att alla är försiktiga och då blir jag rädd. Om dom kan få det så kan jag.