• Barn

    Att bli mamma

    Idag är det min första (svenska) morsdag och det känns jättemärkligt. Att jag är mamma liksom. Känner mig inte alls som en mamma.

    Att bli mamma har inte alls varit något självklart. Inte på det sättet att det varit svårt eller varit en kamp utan mer att viljan har egentligen aldrig funnits där. Min klocka klickar inte alls och jag tror någonstans att jag hade klarat mig fint utan barn till äldre dagar. Att skaffa barn på äldre dagar, alltså sisådär kring 70, är kanske inte att rekommendera så det blev barn tidigare.

    Det kändes trots avsaknad av barnlängtan ganska naturligt, inte alls så där överväldigande. Jag är inte en mamma som ligger och tittar på mitt barn i flera timmar. Däremot är jag en mamma som känner ett enormt ansvar för min son. Just nu, kanske mer ansvar än kärlek. En av anledningarna till att det inte känns så överväldigande tror jag beror på att jag ju ändå varit gravid i så sådär nio månader. Känslan och tankarna om att vara mamma har liksom gradvis smugit sig på. Det var ju inte en shock att det kom ett barn i mars om vi säger så haha.

    Jag tror att det bästa med att vara mamma ligger framför mig. Att få se Baby Ice växa upp, att få visa honom världen och samtidigt få se världen genom hans ögon, att följa honom längs livets krokiga vägar utan att stå i vägen och utan att ge honom en fullständiga karta. Jag talar ofta om för honom att jag alltid finns här. Att jag har honom och att han inte behöver vara rädd. Han påminns om att vara modig, nyfiken och stå upp för vad han tycker är rätt. Att ha värderingar och principer men att alltid vara empatisk. Vet inte hur mycket han förstår. Han verkar gladare när vi går igenom hur olika djur låter. Tänker att tills nästa mors dag så kanske det har sjunkit in.

    Att uppfostra barn känns som ett enormt stort, ansvarsfullt och ärofyllt uppdrag. Och jag ska verkligen gör allt jag kan för att Baby Ice ska bli en vettig gentleman med fina värderingar och moderna principer. Längtar efter att få lära känna honom ännu mer.

  • Känslor,  Livet

    Ångest och vägen tillbaks

    Helt ärligt, jag har mått så himla dåligt på sistone. Mentalt. Det är bättre nu och jag har en terapeut som följer upp efter graviditet så jag får prata av mig lite då och då.

    Egentligen började det väl efter förlossningen. När Baby Ice väl var här. Alltså, jag hade så dåligt samvete för att jag inte kände den överväldigande kärleken eller lyckan. Jag hade dåligt samvete för jag kunde lämna ifrån honom. Egentligen var jag inte så hård mot mig själv för jag tyckte jag gjorde mitt bästa för både han och mig. Inte ens när amningen strulade kände jag att jag var en dålig mamma. Och tack till min barnmorska som sa att visst uppmuntrar hon amning men hon glada mammor är också viktiga. Nä, jag mådde bara dåligt för jag kände inte så som jag trodde man skulle känna för sitt barn. Jag kände ett enormt ansvar men det var inte kärlek vid första ögonblicket och jag såg bara klipp och bilder från internet, filmer och sociala medier där mammorna gråter av lycka vid födseln. Det knockade mig. Speciellt när jag kunde se att Icey var så himla kär och stolt. Jag är inte sådan. Det tar tid för mig. Lite som för Alex. Sedan fick jag ett meddelande av min vän Roch som sa berättade om hennes första barn som också föddes med kejsarsnitt. Och hur tufft det faktiskt är. Man kan inte bära eller lyfta upp barnet, man har ont samtidigt som man är behövd och det blir lätt många tårar i duschen. Och, det är okej. Även om min terapeut frågar varenda gång om jag känner tillhörighet med Baby Ice. Chilla, vi bondar.

    Dom där skuldkänslorna släppte efter ett tag men då kom nästa smäll. Kvällen innan mina föräldrar skulle bila upp till Sverige så ringer min mamma gråtandes och berättar att pappas covidtest var positivt. Det som följer är fem timmar av total panik och ångest. Min största rädsla sedan mars är att mina föräldrar ska få Covid och bli allvarligt sjuka. Dom är 75 plus bägge två så oron är befogad tycker jag. Mina tankar rusar iväg och jag kan bara tänka det värsta möjliga och att dom inte ska hinna träffa sitt nyaste barnbarn och mitt enda barn. Jag är helt otröstlig. Jag får panik för jag vet inte vad jag ska ta mig till eller hur jag kan ta mig ner med Baby Ice eftersom han inte har ett pass. Efter fem timmar ringer sjukhuset pappa och säger att det blivit fel och att hans test är negativt. Lättnaden är såklart enorm och när jag pratar med min bror så säger han att han tänkte samma sak, att de måste få träffa mitt barn. Några dagar senare är dom hos oss och får träffa Baby Ice. Kan faktiskt inte beskriva den lyckan och känslan med ord. Det var ett av mina få mål i livet; att mina föräldrar ska träffa mina barn.

    Ångesten ger inte med sig utan jag har burit på sådan dödsångest för min familj. Föräldrar, syskon, man, barn och mig själv. Väldigt väl medveten om att en dag kommer alla gå bort. Jag hanterar inte den tanken och ångesten som det kommer med. Samma dags som mina föräldrar körde vidare så fick jag min inbjudna om Covid-vaccin. Då kickar det igång igen och jag tänker att något kommer gå helt katastrofalt fel. Mina föräldrar får sitt vaccin först och jag är superorolig. Det går bra för dom och dom märkte inte av några biverkningar. Några dagar senare är det min tur och jag påminner Icey om allt vi pratat om ifall något händer en av oss. Min något logiska del förstår ju också att risken för allvarliga bieffekter är minimal. Att rubrikerna är lite som att skriva att flyg är farliga medan alla kör bil och risken för olycka där är betydligt högre.

    Nu är jag vaccinerad och ska få min andra spruta den 7 juni. Kände inte av några biverkningar och mina ångest lade sig lite. Men ja, jag är trött på känslan att bli jagad av antingen fördomar om hur en mamma ska vara och känna eller jagad av ett virus som kan vara farligt. Just nu känns ångesten hanterbar och jag är på väg ur pandemi dippen hoppas jag.

    Så, så härligt mår jag. Hur har ni det där ute? Mår ni bra? Är ni vaccinerade? Vill ni vara vaccinerade?