• Känslor,  Livet

    Ångest och vägen tillbaks

    Helt ärligt, jag har mått så himla dåligt på sistone. Mentalt. Det är bättre nu och jag har en terapeut som följer upp efter graviditet så jag får prata av mig lite då och då.

    Egentligen började det väl efter förlossningen. När Baby Ice väl var här. Alltså, jag hade så dåligt samvete för att jag inte kände den överväldigande kärleken eller lyckan. Jag hade dåligt samvete för jag kunde lämna ifrån honom. Egentligen var jag inte så hård mot mig själv för jag tyckte jag gjorde mitt bästa för både han och mig. Inte ens när amningen strulade kände jag att jag var en dålig mamma. Och tack till min barnmorska som sa att visst uppmuntrar hon amning men hon glada mammor är också viktiga. Nä, jag mådde bara dåligt för jag kände inte så som jag trodde man skulle känna för sitt barn. Jag kände ett enormt ansvar men det var inte kärlek vid första ögonblicket och jag såg bara klipp och bilder från internet, filmer och sociala medier där mammorna gråter av lycka vid födseln. Det knockade mig. Speciellt när jag kunde se att Icey var så himla kär och stolt. Jag är inte sådan. Det tar tid för mig. Lite som för Alex. Sedan fick jag ett meddelande av min vän Roch som sa berättade om hennes första barn som också föddes med kejsarsnitt. Och hur tufft det faktiskt är. Man kan inte bära eller lyfta upp barnet, man har ont samtidigt som man är behövd och det blir lätt många tårar i duschen. Och, det är okej. Även om min terapeut frågar varenda gång om jag känner tillhörighet med Baby Ice. Chilla, vi bondar.

    Dom där skuldkänslorna släppte efter ett tag men då kom nästa smäll. Kvällen innan mina föräldrar skulle bila upp till Sverige så ringer min mamma gråtandes och berättar att pappas covidtest var positivt. Det som följer är fem timmar av total panik och ångest. Min största rädsla sedan mars är att mina föräldrar ska få Covid och bli allvarligt sjuka. Dom är 75 plus bägge två så oron är befogad tycker jag. Mina tankar rusar iväg och jag kan bara tänka det värsta möjliga och att dom inte ska hinna träffa sitt nyaste barnbarn och mitt enda barn. Jag är helt otröstlig. Jag får panik för jag vet inte vad jag ska ta mig till eller hur jag kan ta mig ner med Baby Ice eftersom han inte har ett pass. Efter fem timmar ringer sjukhuset pappa och säger att det blivit fel och att hans test är negativt. Lättnaden är såklart enorm och när jag pratar med min bror så säger han att han tänkte samma sak, att de måste få träffa mitt barn. Några dagar senare är dom hos oss och får träffa Baby Ice. Kan faktiskt inte beskriva den lyckan och känslan med ord. Det var ett av mina få mål i livet; att mina föräldrar ska träffa mina barn.

    Ångesten ger inte med sig utan jag har burit på sådan dödsångest för min familj. Föräldrar, syskon, man, barn och mig själv. Väldigt väl medveten om att en dag kommer alla gå bort. Jag hanterar inte den tanken och ångesten som det kommer med. Samma dags som mina föräldrar körde vidare så fick jag min inbjudna om Covid-vaccin. Då kickar det igång igen och jag tänker att något kommer gå helt katastrofalt fel. Mina föräldrar får sitt vaccin först och jag är superorolig. Det går bra för dom och dom märkte inte av några biverkningar. Några dagar senare är det min tur och jag påminner Icey om allt vi pratat om ifall något händer en av oss. Min något logiska del förstår ju också att risken för allvarliga bieffekter är minimal. Att rubrikerna är lite som att skriva att flyg är farliga medan alla kör bil och risken för olycka där är betydligt högre.

    Nu är jag vaccinerad och ska få min andra spruta den 7 juni. Kände inte av några biverkningar och mina ångest lade sig lite. Men ja, jag är trött på känslan att bli jagad av antingen fördomar om hur en mamma ska vara och känna eller jagad av ett virus som kan vara farligt. Just nu känns ångesten hanterbar och jag är på väg ur pandemi dippen hoppas jag.

    Så, så härligt mår jag. Hur har ni det där ute? Mår ni bra? Är ni vaccinerade? Vill ni vara vaccinerade?

    0
  • Livet

    5, 4, 3, 2, 1

    Det har varit så konstiga dagar på sistone och jag har haft svårt att sätta ord på tankarna. För att inte fastna helt så snor jag inspiration från Sofia Wood.

    5 tankar

    Mars 2021. Snart har det alltså gått ett år av att parera för ett virus. En konst som blivit en livsstil. Så mycket som ställts på sin spets och så underligt att det gått det år nu. Så mycket tankar och känslor kring det.

    Mars 2021 är kanske sista månaden som jag inte innehar titeln mamma. Smått overkligt. Lika märkligt är det att jag varit gravid så länge men känns som jag kan vara det nästan lika länge till.

    Förra veckan fick jag paket varje dag. Eller det var mest till Baby Ice. Väldigt tacksam för presenterna men främst omtanken, eller bara tanken. Från hela världen och från både väntade och oväntade personer. Efter en ensam graviditet känns det verkligen fint att fler känner sig lite delaktiga. Samtidigt som jag längst bak undrar om man lämnar tillbaks allt om något går fel. Måtte den oron släppa.

    Ska man pynta för påsken nu? Ska man pynta överhuvudtaget i år? När är påsken ens?

    Harry och Megans intervju med Oprah. Hur tänkte dom där? Tänker dom någonsin större än att hela världen skulle kretsa kring dom? Fattar så litet av deras resonemang men nu kan väl alla lägga deras liv bakom sig.

    4 kvinnliga förebilder

    Drottning Elizabeth II

    Madeleine Albright

    Margret Thatcher

    Dolly Parton

    3 sms

    God morgon! Jaså du är uppe 0634 o läser sms!

    Thought about you. Hope you’re well my darling

    I was reading this morning – when I saw this article I thought of you – for no other reason than you’re about to embark on the journey of parenting. Maybe this speaks to you, maybe it’s shit – either way, it was something to do while in lockdown, yah?!

    2 serier

    Belinda Her Eyes (Netflix)

    The First (Cmore)

    1 recept

    Äntligen. Det ultimata receptet på pasta med scampi. Ni kan tacka mig sen!

    0
  • Livet

    Alla hjärtans dag

    Hej från sjukstugan! Vi har åkt på någon förkylning eller vi och vi, jag startade väl detta. Lagom till helgen så smittade jag Icey så nu kan vi i alla fall vara sjuka ihop. Det är mest halsen och hosta som ställer till det. Barnmorskan sa att gravida ofta är förkylda längre än vanligt men nu är det lite segt. Vi sover, bakar, äter soppa och sover mer. Ikväll har vi dock duschat och tagit på oss riktiga kläder. Till middag väntar lamm, min favorit. Dagen började med blommor och till fördrinken fick jag mitt favorit doftljus. Så det är en lite krasslig men glad tjej som kikar in här.

    Hoppas ni haft en fin alla hjärtans dag och hört av er till vänner och familj. Om inte, så passa på innan dagen är slut.

    0
  • Gravidtankar,  Livet

    Ångesttankarna

    Igår tänkte jag dela med mig av lite länkar som vanligt men det gick inte. Jag har brottats med så mycket ångest de senaste dagarna.

    Vet inte hur det började men vet inte riktigt heller hur jag ska få det att sluta. Lite lätt ångest över födelsen har jag väl haft hela tiden men det har övergått till mycket ångest. Har även ångest för vissa blodvärden som inte är så bra. Min läkare är ju så noggranna att dom testar för allt och lite till och då hittar dom slumpmässigt saker. Dom säger att det inte är något att vara orolig för utan dom vill bara kolla vidare. Typ som om jag var ett experiment. På vissa sätt har jag aldrig känt mig sjukare. Det ger mig någon slags dödsångest.

    Jag följer lite halvt en tjej på Instagram. Yngre än mig men också gravid och överviktig. Hon fick Covid för mer än en månad sedan och har nu legat i koma i en månad. Vi är väldigt försiktiga. Det har vi varit hela tiden men extra mycket sedan jag blev gravid. Man vänjer sig ju vid ett annorlunda liv efter ett tag och tänker inte så mycket på att det är begränsat på många sätt. Så glömmer man nästa bort att det är en pandemi fortfarande. Eller inte glömmer men man tänker inte på det för alla ”säkerhetsrutiner” är rutin. Helt plötsligt händer något: någon man känner, någon man följer, någon som känner någon blir sjuk i Covid eller blir sjuk för andra gången och man inser att det förbannade världsläget är oförändrat men också läskigt. Jag brukar mest få ångest över att förlora dom jag älskar men de senaste dagarna har jag varit så rädd för att bli sjuk. Nä, inte för att bli sjuk men för att dö. Inte för att vissa av de effekterna som människor kan få av Covid känns så lockande men hellre det än döden. Jag vet inte, men rädslan har varit svår att hantera på sistone. Tänker på vad som händer, hur det blir med Icey, om vårt barn kommer klara sig, hur min familj kommer klara sig speciellt min lillebror och en massa annat. Vi har naturligtvis pratat om det, Icey och jag, så han vet vad jag tycker är viktigt om något skulle hända mig. Sådant pratade vi om innan vi gifte oss. Det är viktigt för mig att han visste och kunde lova mig att mina önskningar skulle respekteras.

    Så ja. Nu kämpar jag med ångest. Ska till läkaren om två veckor och ska ta upp det då. Just nu känns det inte som om jag klarar av mentalt att vara gravid längre. Blir det för mycket så ringer jag såklart innan min läkartid. Det har dom sagt att jag måste. Försöker fokusera på att jag mår bra och som min vän sa så gör vi ju allt för att hålla oss (och andra) säkra. Det är bara det att jag inte riktigt fattar hur andra får Covid? Jag utgår någonstans från att alla är försiktiga och då blir jag rädd. Om dom kan få det så kan jag.

    0
  • Livet

    Året 2020

    Hur skulle du sammanfatta året med bara ett ord?
    Längtan.

    Vem saknade du under 2020?
    Allra mest mina föräldrar och min bror. Det har gjort fysiskt ont stundtals. I början av pandemin saknade jag allt från att resa och att gå i matbutiker till att gå på restauranger och att ha fester. Det gör jag väl fortfarande samtidigt som det inte längre tillhör min vardag så det finns ingen aktiv saknad utan bara en acceptans av att det inte är aktuellt nu.

    Vad spenderade du mest pengar på?
    Utan tvekan vår nya hyresrätt tätt följt av resor (med allt som krävs nuförtiden så som Covid-19 test, taxi istället för snabbtåg, hyra istället för at bo med familj eller vänner med mera). Å andra sidan har jag verkligen inte lagt pengar på mycket annat. Lusten och anledningen har inte funnits.

    Vad lärde du dig under året?
    Att alltid ha ansiktsmask och handsprit på mig när jag lämnar hemmet och att tvätta händerna så fort jag kommer innanför dörren. Att hålla 1,5m avstånd till folk. Att använda armbåge istället för händer vid övergångsstället. Jag lärde mig, eller rättare sagt vi lärde oss äntligen, att veckohandla. Ja, en massa pandemi trick helt enkelt. Överlag har Icey och jag lärt oss en ny vardag som passar med rådande omständigheter. Sen gick jag ju en keramikkurs, fick in yogan regelbundet och lärde mig av mig som gravid.

    Vilken är den störta förändringen du gjort under året?
    Har fått ordning på min sköldkörtel känner jag och mitt hår är tillbaks. Och jag kunde bli gravid. Har flyttat till ett nytt land igen vilket torde kännas som en stor förändring men inte alls känns så. Annars är det väl det där igen då, att anpassa hela mitt liv efter ett virus.

    Vad har du haft/gjort för mycket under året?
    Sett på TV och läst orimligt mycket nyheter från hela världen. Har verkligen försökt läsa så mycket som möjligt om världssituationen från så många olika källor som möjligt. Det har absolut blivit för mycket av det ibland och det har krävt en orimlig mängd källkritik även om det oftast varit respekterade medier. Samtidigt har det varit väldigt lärorikt på många olika sätt.

    Vad var favorit resemålet under 2020?
    Våra timmar i Husavík. Sicken fantastisk söt liten by. Kanske extra mysig eftersom vår vistelse kom efter väldigt tuffa veckor.

    Vad är du mest stolt över när du blickar tillbaks på 2020?
    Att jag är lycklig och fortfarande väldigt lyckligt lottad på så många olika fronter. Och att Baby Ice fortfarande verkar må bra.

    Vilken var årets drink?
    Våren hade ett överflöd av champagne. Eller är det ens en grej? Var faktiskt en lagom mängd under omständigheterna. Moët påminde också om vårt första år ihop och kändes lämplig när vi tog oss igenom våren ihop. Hösten har varit en kamp om att få i sig tillräckligt med vatten. Kolsyrat i mitt fall. Alltid kolsyrat.

    Vilken var årets låt?
    https://youtube.com/watch?v=1nL0ZVQ8V98

    Vad fick dig att gråta?
    Oron skapad av Covid-19.

    Vad fick dig att skratta?
    Min man och min familj främst.

    2020 var speciellt, vad har förvånat dig mest under pandemin?
    Att så många som klagar över restriktioner och dylikt också ofta är de som med sina val i vardag bidrar till att restriktioner eller nedstängnar behövs. Att så många vill ta eget ansvar men inte kan eller vill ta eget ansvar. Att man väljer att tolka rekommendationer eller rekommendationer så löst eller maximalt som möjligt, som om någon sagt att man får max ta tre omgången av buffén och väljer att se det som att man måste ta tre omgångar. Att man måste maxa allt istället för att begränsa sig. Behovet att sätta sina känslor först var större än jag hade trott hos många medmänniskor. Okej. Ska inte rabbla om det. Ni fattar. Dömer inte men förstår inte. Eller jo, fattar att det är jävligt trist men inte mer än så. Något mer positivt är hur så många verkligen har försökt ställa om. För att inte tala om hur effektivt det är när västvärlden bestämmer sig för att det är nog är nog och snabbt som attans lägger sina pengar i samma plånbok för att få ihop ett vaccin.

    Vad är du stolt över att du lyckades med under året?
    Att som gravid flytta in i ett nytt hem utan golv och gardiner i en värmebölja. Mådde inte bra där men det gick. Är också stolt över den omställningen Icey och jag gjort i vår vardag där vi ändå försökt hålla fast vid rutiner och försökt skapa speciella stunder. Inte riktigt något jag är stolt över på det sättet men känner också en tacksamhet över att jag från tidig ålder fick lära mig att ha tråkigt. Har ofta tänkt på det under året och jag tror det har hjälpt mig mycket för det har inte alltid varit lätt att ha kul under 2020.

    Vad tar du med dig in i 2021?
    En ny slags vardag och en större ro i sinnet om att det är som det är. Det blir inte bättre än man gör det gäller speciellt i situationer man inte kan styra över. Men också att jag faktiskt snart gått igenom en hel graviditet, även om nästan ingen sett mig gravid.


    0
  • Gravidtankar,  Livet

    En ständig oro

    Igår var jag på barnmorskemottagningen för att kolla om det fanns något som tyder på havandeskapsförgiftning. Jag hade förväntat mig blodtryck, urinprov och att man kollar hjärtat. Man kollade blodtryck. Tyckte hon sa 130/97 som ju är jättehögt eller för högt i alla fall. Hon sa att det var inom gränsen och att man i Sverige inte tar urinprov om blodtrycket är normalt. Jag frågade att om hon skulle undersöka bebisen men hon frågade om jag hade några besvär och utan det så finns det ingen anledning att kolla. Okej. Innan jag gick så frågade jag om Tigerbalsam i nacken går bra att använda, hon sa att jag skulle googla. Jag fick därifrån, ringde Icey som anmärkt på att 97 i undertryck är ganska högt. Jag berättade att hon bett mig googla. Skulle inte råda någon gravid att googla något, någonsin. Det var en sådan olustig känsla som hängde kvar.

    Jag har alltid sagt att om jag blir gravid så vill jag gå privat. Min tilltro till nordisk primärvård är icke exciterande. Ännu värre är det på små orter. Kan tänka mig söka hjälp för halsfluss typ men där går gränsen. Igår kväll så hade väl oron växt till sig och jag tyckte inte jag kände bebisen. Sådan onödig grej, barnmorskan hade kunnat kolla hjärtslagen på bebisen så hade oron inte vuxit till sig. Imorse när jag vaknade så var det första jag gjorde att coola blodtryck. Jag måste ha hört fel, hon måste ha sagt 87 eller något annat under 90. Eftersom jag inte litar på henne så sitter jag nu här och känner mig orolig. Vet inte riktigt vem jag kan vända mig till samtidigt som jag känner att jag vill kunna lugna ner mig själv. Hon måste ju kunna sitt jobb. Eller?

    Vi har berättat för nästan alla vi känner nu och med det tycker jag pressen växer och därmed även oron för att något ska gå fel. Det är läskigt ju fler som vet tycker jag. Likadant när jag tittar mig runt där jag sitter nu och ser bara ett litet berg av bebiskläder. Tänk om något går fel nu… Min brors bästa kompis och hans sambo fick ett missfall i den veckan vi är i nu. Det händer ju. Försöker verkligen att tänka positivt. Se på kläderna och tänka mig att det kommer en frisk bebis.

    Tycker generellt att det är mycket oron i mig just nu. Inte bara för graviditeten men jag tror det byggs upp och kanaliserar mot det som är konkret. Oroar mig även en del för Covid vaccinet. Inte för att jag tror det är farligt men har jag uppfattat det rätt att man kan bära viruset och smitta andra även om man är vaccinerad? Det skyddar ”bara” mot att man blir sjuk. Får lite panik av det, för allas skull. Själv kommer jag ju inte ta något vaccin eftersom dom inte rekommenderar det till gravida eller ammande. Skulle jag ta något och fick välja skulle jag nog välja AstraZeneca även om det är längst bort och stoppade testning på grund av eventuella bieffekter. En sak jag inte är så orolig för är det där så kallade mer smittsamma Covid viruset. Det finns ju egentligen inga vetenskapliga bevis på exakt hur mycket mer det smittar. Däremot så kan det oroa mig lite att man inte i alla länder har någon kapacitet att följa upp och hålla koll på alla varianter.

    Jag vill bara sluta känna mig orolig. Tycker inte det är mycket begärt. Några säkra kort i denna alldeles för ovissa verklighet hade jag inte tackat nej till. En sak i taget, och idag är det i alla fall sol. Japp, det var soluppgång idag. Lite solsken i märket. Bokstavligen.

    0