• Känslor,  Livet

    Ångest och vägen tillbaks

    Helt ärligt, jag har mått så himla dåligt på sistone. Mentalt. Det är bättre nu och jag har en terapeut som följer upp efter graviditet så jag får prata av mig lite då och då.

    Egentligen började det väl efter förlossningen. När Baby Ice väl var här. Alltså, jag hade så dåligt samvete för att jag inte kände den överväldigande kärleken eller lyckan. Jag hade dåligt samvete för jag kunde lämna ifrån honom. Egentligen var jag inte så hård mot mig själv för jag tyckte jag gjorde mitt bästa för både han och mig. Inte ens när amningen strulade kände jag att jag var en dålig mamma. Och tack till min barnmorska som sa att visst uppmuntrar hon amning men hon glada mammor är också viktiga. Nä, jag mådde bara dåligt för jag kände inte så som jag trodde man skulle känna för sitt barn. Jag kände ett enormt ansvar men det var inte kärlek vid första ögonblicket och jag såg bara klipp och bilder från internet, filmer och sociala medier där mammorna gråter av lycka vid födseln. Det knockade mig. Speciellt när jag kunde se att Icey var så himla kär och stolt. Jag är inte sådan. Det tar tid för mig. Lite som för Alex. Sedan fick jag ett meddelande av min vän Roch som sa berättade om hennes första barn som också föddes med kejsarsnitt. Och hur tufft det faktiskt är. Man kan inte bära eller lyfta upp barnet, man har ont samtidigt som man är behövd och det blir lätt många tårar i duschen. Och, det är okej. Även om min terapeut frågar varenda gång om jag känner tillhörighet med Baby Ice. Chilla, vi bondar.

    Dom där skuldkänslorna släppte efter ett tag men då kom nästa smäll. Kvällen innan mina föräldrar skulle bila upp till Sverige så ringer min mamma gråtandes och berättar att pappas covidtest var positivt. Det som följer är fem timmar av total panik och ångest. Min största rädsla sedan mars är att mina föräldrar ska få Covid och bli allvarligt sjuka. Dom är 75 plus bägge två så oron är befogad tycker jag. Mina tankar rusar iväg och jag kan bara tänka det värsta möjliga och att dom inte ska hinna träffa sitt nyaste barnbarn och mitt enda barn. Jag är helt otröstlig. Jag får panik för jag vet inte vad jag ska ta mig till eller hur jag kan ta mig ner med Baby Ice eftersom han inte har ett pass. Efter fem timmar ringer sjukhuset pappa och säger att det blivit fel och att hans test är negativt. Lättnaden är såklart enorm och när jag pratar med min bror så säger han att han tänkte samma sak, att de måste få träffa mitt barn. Några dagar senare är dom hos oss och får träffa Baby Ice. Kan faktiskt inte beskriva den lyckan och känslan med ord. Det var ett av mina få mål i livet; att mina föräldrar ska träffa mina barn.

    Ångesten ger inte med sig utan jag har burit på sådan dödsångest för min familj. Föräldrar, syskon, man, barn och mig själv. Väldigt väl medveten om att en dag kommer alla gå bort. Jag hanterar inte den tanken och ångesten som det kommer med. Samma dags som mina föräldrar körde vidare så fick jag min inbjudna om Covid-vaccin. Då kickar det igång igen och jag tänker att något kommer gå helt katastrofalt fel. Mina föräldrar får sitt vaccin först och jag är superorolig. Det går bra för dom och dom märkte inte av några biverkningar. Några dagar senare är det min tur och jag påminner Icey om allt vi pratat om ifall något händer en av oss. Min något logiska del förstår ju också att risken för allvarliga bieffekter är minimal. Att rubrikerna är lite som att skriva att flyg är farliga medan alla kör bil och risken för olycka där är betydligt högre.

    Nu är jag vaccinerad och ska få min andra spruta den 7 juni. Kände inte av några biverkningar och mina ångest lade sig lite. Men ja, jag är trött på känslan att bli jagad av antingen fördomar om hur en mamma ska vara och känna eller jagad av ett virus som kan vara farligt. Just nu känns ångesten hanterbar och jag är på väg ur pandemi dippen hoppas jag.

    Så, så härligt mår jag. Hur har ni det där ute? Mår ni bra? Är ni vaccinerade? Vill ni vara vaccinerade?

    0
  • Familj,  Känslor

    Ofrivillig faster

    Min bror fick en liten dotter för några veckor sedan. Tyvärr har stämningen mellan oss varit lite frostig på sistone mycket på grund av det här. Jättetråkigt egentligen men samtidigt vet jag inte hur mycket jag orkar göra åt det. Känns som bägge måste vilja prata och komma överens. Ja antingen det eller att den ena bara ger sig men det tänker inte jag göra denna gång. Jag känner mig ganska klar med kompromissa med min egen lycka. Hursomhelst, ett litet foto på den nyfödda har jag fått och det är allt. Inga stor uppdateringar, inga alls faktiskt. Jag tänker att säger de inget så är väl allt okej.

    För mig personligen, väldigt personligt, så tycker jag det varit lite tufft. Det påminner om det barnet vi aldrig fick, valde att aldrig få. Det gör ont. Extra ont gör det väl kanske för att min bror hann först. Det är jobbig på ett sätt jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är gnager lite på en del av mig som jag inte kan identifiera. Alla känslorna blir så mycket större av att jag tycker mitt liv, mitt förhållande står stil. Det händer inget. Finns alla dessa tankar och känslor om framtiden men också en frustration över att tiden går. Men nog om det.

    Sammanfattningsvis, jag har blivit faster. Vet inte så mycket mer än att det är en flicka. Tycker relationen med min bror är lite svår just nu och har lite svårt att acceptera att han fick barn innan mig. Så, när det är lite tufft så berättar min mamma att min bror bestämt sig för att ta “mitt” tilltänkta namn på min eventuella dotter. Det är ett namn som finns i familjen och som även är ett godkänt isländskt namn. Visst, jag kanske aldrig får barn. Jag kanske aldrig får en dotter. Men det kommer alltid vara det namn som jag ville att min dotter skulle ha. Så nu tycker jag hela faster situationen är ännu jobbigare. Inte alls kul faktiskt. Finns inte så mycket att göra för även om de inte skulle ta det nu så kommer det vara det namnet de nästan gav sin dotter. Man får tycka mina upprörda känslor är barnsliga. Det är mina känslor och de måste faktiskt inte vara logiska. Dom är lite all over the place. Men kanske av helt fel anledningar.

    0
  • Förhållanden,  Känslor

    Tankar om Icey

    Under helgen så kunde jag komma på mig själv med att titta på Icey. Denna man som blivit en sådan stor del av mitt liv. Mitt lugn, min ankare, min stöttepelare och såklart min vän och älskare. Det var inte kärlek vid första ögonblicket, det var det inte. Det tog tid. Dels tid för mig att bli redo att förbinda mig till en relation och dels för känslorna att bli det rätta. Det var inga fjärilar i magen och inget pirr men ibland kan jag verkligen bli tokkär i den människan. Han gör mig hel. Han älskar mig inte bara trots mina svagheter men kanske på grund av mina svagheter. Jag är tacksam över att ha honom och jag uppskattar att han alltid försöker vara den bästa mannen han kan vara, för vår skull. Medan jag sparar alla de extra söta meddelanden så sparar han alla mina arga meddelande för att påminna sig själv om att inte ta mig eller oss för givet.

    Jag är lycklig med honom, genuint genomlycklig. Jag älskar att han är så annorlunda från mig. Jag finner det tryggt att han värdesätter familjen. Att han är en familjeman (som många islänningar tror jag faktiskt). Att på riktigt stadga sig och skaffa familj känns inte längre läskigt. Jag gillar att vi pratar, att han gått från att hata att prata till att kunna prata i timmar. Jag värdesätter att han alltid lyssnar. Jag uppskattar att vi alltid pratar och att vi kan lyfta allt med varandra. Vad som än sägs så är jag hans och han är min.

    Attraktionen ligger i personligheten, i den han är. Visst är han stilig ibland men det är inte det som attrahera mig. Jag tycker det är sexigt att han är trygg, stabil men också medveten om sina osäkerheter och svagheter. Det är attraktivt att han vill bli bättre. Även om jag har mycket bättre självförtroende än han så står han på en trygg grund. Att han kan erkänna sina svaga sidor gör honom stark i mina ögon. Sedan är han den mest omtänksamma mannen jag träffat, han ser mig alltid och tänker alltid på mig.

    Efter mer än ett år (ja, jag vet det är inte så mycket) så känns det fortfarande kul att se honom. Ni vet, man ler lite utombords och inombords när man ses efter jobbet. Han gör mig varm inombords, varm, trygg och glad. Det känns så fantastiskt skönt att vara lycklig. Det känns så lyxigt att förhållandet är så lätt och fritt från drama. Det känns lite märkligt att vara så här lycklig, så lycklig att jag nästan aldrig gråter. Skulle det rinna tårar med Icey så är det ofta med mitt eget fel. Jag har sällan gråtit så litet som jag gör nu. Vilket också gör mig väldigt (väldigt!) blödig.

    Det är en oväntad kärlek men vår kärlek har vuxit sig stark och växer sig bara starkare och starkare. Fortfarande lite ärrad av ett dålig kärleksuppbrott så vågar jag inte tänka för mycket framåt. Vi tar en dag i taget men är båda förväntansfulla över att ha varandra en lång tid föröver. Med Icey är jag hemma.

    0
  • Känslor

    Ful, fet och fel

    Snön vräker ner utanför. Det är storm, igen. Man uppmanas vara inne så jag är inne. Hemma och känner mig fruktansvärd. Jag som normalt har ett onormalt bra självförtroende har åkt ner i världens dipp. Tårarna liksom bara hänger och väntar på att få falla.

    Igår när Icey och jag förberedde för Super Bowl så drack Icey en lite för stor whisky. Och blev lite mer än salongsberusad pga vi inte ätit så mycket under dagen. När vi åt middag så tog jag lite mer mat och jag tyckte han tittade konstig på mig. Det kändes som han tittade på mig nervärderande och så sa han något om att jag skulle äta upp. Jag är just nu lite full av PMS hormoner och känner mig dessutom som världens fulaste och mest oattraktiva kvinna. Jag rörde aldrig den andra portionen. Jag spydde upp den första och nu har jag allmän panik över att jag är ful. Dels har jag lagt på mig alldeles för många kilon. Jag rör mig för lite och kan för tillfället inte röra mig så mycket på grund av trasig fot. Jag tycker inte kläder är kul. Inte ens smink hjälper. Jag känner mig bara fel. Inte som mig. Min snygghet ligger ofta i mitt inre. Min starka personlighet, kaxighet och stabila självkänsla. Det är jag väldigt medveten om. Så när det yttre och det inre raserar känns det hemskt rörigt och instabilt. Att ogilla sig själv är kanske bland det mest osexiga som finns. Där är jag nu på alla sätt och vis- osexig.

    Jag som har haft bulimi när jag var yngre och några återfall längs vägen blir alltid lite rädd när jag spyr upp mat. Igår fick jag bara panik och mådde illa. Min logiska hjärna vet att Icey inte ser på mig som ful men min känslostyrda hjärna tror att han tycker jag är ful och otillräcklig. Jag har fastnat och kommer inte hur tankespåret att han inte tycker jag är fin. Jag blir rädd och lite panikslagen och får just nu i alla fall inte i mig någon mat. Istället har jag yogat (!) och försökt hitta någon balans. Viskat till mig själv att jag är fin och att jag duger. Sådant jag aldrig behöver göra för jag vet det. Nu känner jag bara motsatsen, att jag är ful, fel och fet. Och maten har egentligen inget med detta att göra men att kontrollera den är mitt sätt att återfå någonstans kontroll i en känslostorm.

    För att toppa känslan av obehag så ringer min läkare på värdcentralen som jag aldrig träffat och säger att mina värden ser bra ut och att jag inte får en remiss och inte heller tycker han att doserna eller medicinerna  behöver justeras.  Detta baserar han på värden. Läkare som dessa är anledningen till varför jag valde att gå privat. Till läkare där dom lyssnar på patienten och inte bara tittar på värden. För värden är riktmärken. Samma gäller inte för alla. Levaxin är super klurigt att hitta rätt dos på. Jag har det inte i mig att bråka för de verkar så fullständigt ointresserade av att lyssna. Jag förklarar att jag  är lite tröttare än vanligt och har gått upp lite i vikt. Han upprepar bara “värdena ser bra ut”.

    Nä, det ordnar nog upp sig den här dagen men jag tror ändå jag drar ett täcke över huvudet och kommer åter imorgon.

    0
  • Känslor

    Ledsen.

    Kanske är det för att jag är trött. Kanske är det för att jag tar på mig (eller inte säger ifrån i alla fall) för mycket. Kanske är det för att jag inte är med Icey. Kanske är det för att någon sa att jag är nedlåtande. Kanske spelar det ingen roll varför. Jag är ledsen. Väldigt ledsen är jag över att det är så lätt att bli irriterad men så svårt att visa tacksamhet. Sårad blir jag av att andra tycker att merjobb är okej för mig men inte för dom. Less är jag på att bli tagen för givet. Besviken är jag på att de som ska pausa, omprioritera och offra inte gör det utan jag är den som fortfarande gör uppoffringar.

    För mycket av det resulterar i en katastrofal afton. Jag kämpar och kämpar för att hitta en gnutta motivation. Det finns inte. Det är plikt och sparlåga. I veckan ska det sägas ifrån och jag ska fokusera på att hitta det jag tycker är kul. Och ja, jag ska fokusera på att bygga ett liv med Icey. Ett som inte innebär en jävla massa flyg och svartbälte i planerande.

    Inatt ska jag gråta. För dåliga beslut. Inte tycka synd om mig men sörja de dåliga val och beslut jag tagit. För att jag varit för stolt, för plikttrogen och haft fokus på helt fel ställe. Och ja, jag hatar att vi beslutade oss för abort.

    0
  • Känslor,  Tankar

    Nere

    Idag är en sådan där då det bara känns deppigt. Jag har verkligen ingen grund för att känna så men vad gör det när det ändå är så det känns. Hormoner skyller jag på. Eller jag är ganska säker på att de är bovarna. Det och lyckan. Kanske låter det märkligt mår jag mår som bäst när allt inte är perfekt. Nu är allt här lite för perfekt. Då oroar jag mig. Lägg till hormoner och det är ett ganska stort, om än hanterbart, orosmoln. Och livet, livet blir sådär överväldigande. Som det ju faktiskt är. Eller?

    När jag inte kan hitta fel kan jag inte alltid hitta rätt. Det känns inte fel med Icey men då känns det inte heller rätt. Sedan har vi det där med att jag är ingen förhållandetjej. Det är inte min grej riktigt samtidigt som jag längtar så efter stabilitet, trygghet i att vara ett med någon och någonstans längst vägen också barn. Där är Icey min man, det bara känns inte så. Vardagen kommer emellan, en helt friktionsfri men dödligt trist vardag. Jag är svart eller vitt. Vardagen är grå. Fem dagar var grått gör det väldigt mörkgrått. Hormonerna kommer in. Och inget känns bra. Ni vet känslan när man fått på sig en riktigt snygg outfit man ser snygg ut i spegel och alla säger att man är superläcker men det känns bara fel? Så känns det nu. Vi, Icey och jag, har ingen filter. Så när jag lite ledsamt skulle förklara situationen för honom igår gick det inget bra. Han förstod inte och det förstår jag. Om inte jag förstår varför jag just idag mår som jag mår hur ska då någon annan, en man dessutom. För imorgon kan allt vara hur bra som helst. Just idag vill jag göra slut, vara själv och dansa på en bar i ett varmt land.

    Tills dess gör jag som Happy rekommenderade. Lägger mig och ser på en film. Eventuellt dricker jag någon kopp te också. Och gråter. För det känner jag för att göra.

    0