Gravidtankar

Måste alla graviditer vara tuffa?

Foto: Unsplash / Cezar Sampaio

På sistone har jag tänkt mycket på min graviditet. Funderat på vad jag egentligen tyckte om det. Alltså, jag tyckte inte det var himla märkvärdigt. Jag var inställd på att det skulle vara nio månader av smärta, illamående, irritation och allmänt blä tillstånd. Istället var det nio månader av en liten mini människa som knappt märktes av där i magen. Visst, långa promenader blir lite smärtsamma men hade det inte varit konstigt om jag inte märkt av någon förändring? Jag sov lite märkligt men i ärlighetens namn har jag gjort det i perioder från att jag var nio år gammal. Visst, det tog även lite längre tid än normalt att hitta en skön sovposition mot slutet men jag vrider och vänder mig en hel del även som icke-gravid. Cravings har jag typ hela tiden förutom under graviditeten. Jag kämpade en del mentalt och med förlossningsrädslan men jag är rätt så övertygad om att jag hade mått bättre om det inte var som så att graviditet oftast målas upp som ett jobbigt tillstånd. Har all respekt för att vissa verkligen kämpar men det hade varit skönt att höra att det inte måste vara så. Nu blev allt istället så himla spänt. Jag var i hög risk grupp på grund av min övervikt och mådde bra. Hade inget illamående, tyckte inte det var tungt, det gjorde inte ont överallt och hade inga sura uppstötningar. All brist på klagomål gjorde mig som hypokondriker oerhört nervös och jag nojade mig mycket om att något var fel.

Tack of lov så hade jag tillgång till fantastisk sjukvårdspersonal som alltid välkomnat mig när jag var rädd. Jag kunde alltid få en extra check utan dömande även om de kanske skojade lite med mig. Dom förklarade hur många gånger som helst att alla graviditet är olika. Varför kändes det inte så? Visst hade jag hört att alla graviditet är olika men typ olika nivåer av jobbiga. Inte jobbiga var aldrig ett alternativ. Lite men får man räkna med tycker jag, vore ju märklig om inte något förändrades under en sådan stor process. Lite realistisk kan man ju vara utan att överdriva men det känns ofta som om kvinnor tävlar i vem som hade den värsta graviditeten. Jag är inte sådär hippie så jag tycker det är det finaste man kan vara med om men det var ett tillstånd som gick över. En ganska naturlig grej. Kan vi inte börja prata lite mer om positiva graviditet, naturliga graviditeter? Eller är det här en sådan där sak man måste snacka skit om?

2 kommentarer

  • Alex

    Men va spännande! Jag trodde helt tvärtom! Att en graviditet var typ att man kände lite sparkar då och då. Inget mer. Jah var helt nockad av att jag eller någon kunde må så dåligt som gravid. Att en graviditet kunde förändra och påverka så mycket i kroppen. Jag önskar precis som du att någon sagt det innan. Är inte problemet att vi pratar för lite om det generellt? Att det ska bli en tävling om vem som hade det värst istället för att bara dela med sig av erfarenheten utan att värdera och döma vrandra? Samma med förlossning.

    • natalia

      Det känns absolut som en tävling och jag kände inte alls att jag sprang samma lopp. Det var en ganska naturlig upplevelse men hetsen om att det skulle kännas så eller så gjorde att jag ville hålla det mesta för mig själv. Det var inte så märkvärdigt utan kroppen skötte det den skulle.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.