Sjukdomar

Orkelösheten och snitt

Tack för all fin respons på inlägg om självkänsla. Att skriva ihop det var bland det sista vettiga jag gjorde. Efter det så kraschade jag lite och har mått ganska dåligt. Eller min kropp har mått väldigt dåligt. Jag har varit så kall, trött och orkeslös att all min energi har gått till att vara mamma.

Nu har jag fått en B12 boost och kommit ihåg min levaxin (för sköldkörteln) så sedan i torsdags kan jag vara vaken en hel dag utan någon dipp. En promenad på en timma har inte längre däckat mig totalt. Blev lite frustrerad för jag hade precis börjat kunna ta längre promenader. Jag känner av mitt snitt trots att Baby Ice nu är 6 månader och lite till. Promenaderna gör fortfarande lite ont men jag vet att det inte är farlig smärta (eller?) så jag biter ihop. I värsta fall får Icey bära lite mer upp och ner för trapporna på eftermiddagen. Annars har snittet läkt jättefint och syns knappt. Tänker fortfarande på läkaren som var så underbart snäll och var vid min sida (eller ja, vid min magen) när det blev dags för kejsarsnittet. Jag minns också den enorma rädslan inför kejsarsnittet och operationssalen. För att inte tala om besvikelsen jag kände över att min hjärna/kropp/hormoner inte kunde finna en trygghet i födseln. Jag trodde liksom alla kvinnor efter en fullgången graviditet skulle känna att födseln var det mest naturliga som finns. Att rädslan skulle släppa när det väl var dags. Så var det inte för mig. Var nog rädd ändå tills jag var ute ur operationssalen och kunde känna mina fötter igen. Också så himla dumt att inte söka hjälpa för dom rädslorna och känslorna mycket tidigare. Skulle lyssnat på Alex där.

En kommentar

Lämna ett svar till Alex Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.