Livet

Fotboll och livet

I fredags var vi på grillmiddag hos Iceys kollega. Dom pratade om bland annat om hur synd dom tyckte om mig som varit gravid under pandemin och isoleringen. Hur dom kände sig hjälplösa. Visst, det var tufft men jag har å andra sidan inte varit gravid när det inte varit pandemi. Jag har ju knappt bott i Rotterdam under icke-pandemi omständigheter. Så jag vet inget annat. Det blev i alla fall middag utomhus med uppsnack om fotboll innan det var dags för EM invigningen inomhus framför TVn. Känner mig rätt säker på att det är i år Belgien tar hem det.

Igår packade vi och turades om att ta hand om Baby Ice. Han är rätt vann vid sina rutiner som vi ruckade lite på under fredagskvällen. Det gick bra men hans sovschema under lördagen blev inte som vanligt när han inte ville vila. Han avskyr att vila på dagen så det alltid lite av en kamp. Mellan packning och tröstande så tittade vi på fotbolls EM. Först Wales-Schweiz (tycker vi Bale är snygg eller inte) och sedan Danmark-Finland. Matchen på parken som etsat sig fast. Jag står och bär Baby Ice, Icey diskar nere i köket och helt plötsligt kollapsar Eriksen. Jag tänker först att jag måste missat någon incident. Icey kommer upp med flaska åt Baby Ice och jag säger att en spelare bara kollapsade. Då börjar man inse att det är allvarligt. Och jag säger varför bryter dom inte matchen och sändningen. Mår så dåligt att jag lämnar TVn. Mår så dåligt att Baby Ice känner av det och blir jätteledsen.

Jag kämpar från och till fortfarande en del med dödsångesten. Jag klarar inte av att bli påmind om hur skört och oförutsägbart livet är. Jag känner två unga män vars hjärtan bara slutat. En dog under natten och lämnade en liten dotter och en gravid fru. Den andra var Iceys kusin som dog en morgon när han gjorde sig i ordning för jobbet. Så jag vet att inte alla dör av ålder eller efter en tids sjukdom. Något pandemin också gjort kristallklart. Att se Eriksen kollapsa var helt chockartat och hemskt. Blev så illa till mods. Då är jag varken Danmark-supporter, Inter-supporter eller har någon som helst koppling till honom. Känner så med laget och hans familj och vänner.

Älskar fotboll men det kändes så himla irrelevant. Belgien vann sin match, på bortaplan och allt, men bilderna från Parken är det enda som stannade med mig. Ytligare en påminnelse om döden men också om livet och hur det borde levas till fullo.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.