• Barn

    Avslappningsmusik för kids

    Bild: Unsplash / Kendra Wesley

    Baby Ice har nästan alltid sovit väldigt bra. Väldigt bra för att vara en bebis liksom. Lite för bra i början till så vi fick ju väcka honom för att mata honom. Sedan har det varit perioder då han vaknat 1-2 gånger per natt. Det har varit tänder eller sådana där spång (alltså, jag fick googla det och anser inte att konceptet är något man ska känna till) och precis som sin mamma drömmer han ganska livligt. I helgen sov han helt katastrofalt dåligt och vaknade vid 4-5 och kände att han var klar med sömnen. Icey och jag var vrak i söndags så vi gick och lade oss vid 22:00 igår för att få en bra start på veckan. Jo men då sover Baby Ice hela natten vilket vi såklart inte gör eftersom vi vaknar av att han inte vaknar. Så märklig det där.

    Fick en kommentar om vilken musik vi spelar för Baby Ice. Han har lyssnat på ljud ända sedan han föddes. Första natten lyssnade vi på white noise. Första natten hemma somnade han till vaggvisor och vaknade till Prins Decibel. Sedan maj har han lyssnat på samma låtar när det varit dags att vila. Och nu på sistone så har vi börjat med avslappningsmusik innan vi går upp för att vila eller sova för natten. Här kommer Baby Ice’s spelschema 😉

    God morgon låtar

    Sova middag

    • Han lyssnar alltid på Lullabies albummet med Timbaktu. På albumet är det två låtar men på engelska, svenska, inga texter och instrumentell så samma låtar spelas fyra gånger. Icey höll på att bli tokig första gången för han trodde han inbillade sig språk. Det här är hursomhelst vårt säkra kort. När han är hysterisk i bilen eller i vagnen så sätter vi på Lullabies. Han lugnar alltid ner sig. Och jag har hört låtarna så mycket att jag tror på riktigt jag hör dom även när dom inte spelas. Väldigt väldigt fina melodier.

    Avslappningsmusik

    Detta är som sagt relativ nytt men vi känner ändå att det funkar för att komma ner i varv. Vi har satt ihop en spellista som börjar med Klockspel och Vaggvisor 2 följt av Klockspel och Vaggvisor och efter det kommer Sömn musik av Avslappning Musik Akademin. Ibland kör vi även Lugnande ljud för barn (fast volum 1 men den hittar jag inte på Spotify).

    Godnatt

    När vi gå upp och lägger honom så spelas alltid Vaggvisor för barn. Den har vi spelat sedan första natten hemma så han vet mycket väl att det är natt när den spelas. Det är korta vaggvisor som man lätt kan sjunga med i. Det gör också att albumet inte är så långt så vi kör det på repeat.

  • Vardagen

    Veckan som försvann

    Vad hände, vart försvann all tid? Det enda vettiga jag minns att jag gjort är att gå en första hjälpen kurs med Icey i tisdags. Vi anmälde oss till Röda Korsets digitala kurs första hjälpen kurs för barn. Eftersom det var på förmiddagen så anmälde vi oss till kursen som tillätt att ha barnen med. Typ alla av oss hade barn som var 6-7 månader och precis hade börjat äta lite fastare föda. Ganska lång kurs men väldigt bra att ha i bagaget. Det var tisdagen men och nu är det fredag? Det enda någorlunda vettiga jag gjort, om an inte räknar ätit kardemummabullar och hallongrottor som vettig sysselsättning, är att måla hyllor. Vi köpte IKEAs kryddhyllor för att ha i Baby Ice rum som bokhyllor men jag ville ha lite mer färg så har målat dom i färger från Little Greene och Farrow & Ball. Det är en kvar som ska målas i blått sedan ska vi bara sätta upp dom. Det var ju lite virrigt där ett tag om hur jag vill att hans rum skulle vara. Och jo, jag skriver jag för det är jag som leder inredningsprojekten. Icey kan absolut säga nej men han tar inte någon initiativ. Hursomhelst, så gick jag tillbaks till min grundprincip: inred med sådant du tycker om så kommer det gå ihop. Så jag tar lite i taget och känner efter. Det är just vad helgen ska ägnas åt, piffande. Om typ två veckor kommer Iceys ena syster och mamma och just nu är vårt hem lite mer “in progress” än vad jag vill. Så jag tänker att dom där tavlorna äntligen ska upp, skåp ska säljas och köpas och vem vet, kanske kommer en liten taklampa upp? Har jag sagt att jag avskyr taklampor haha. Det har funkat bra utan men med tror familjens yngsta medlem skulle uppskatta lite mer belysning. Eller åtminstone lite mindre mörker.

  • Sjukdomar

    Orkelösheten och snitt

    Tack för all fin respons på inlägg om självkänsla. Att skriva ihop det var bland det sista vettiga jag gjorde. Efter det så kraschade jag lite och har mått ganska dåligt. Eller min kropp har mått väldigt dåligt. Jag har varit så kall, trött och orkeslös att all min energi har gått till att vara mamma.

    Nu har jag fått en B12 boost och kommit ihåg min levaxin (för sköldkörteln) så sedan i torsdags kan jag vara vaken en hel dag utan någon dipp. En promenad på en timma har inte längre däckat mig totalt. Blev lite frustrerad för jag hade precis börjat kunna ta längre promenader. Jag känner av mitt snitt trots att Baby Ice nu är 6 månader och lite till. Promenaderna gör fortfarande lite ont men jag vet att det inte är farlig smärta (eller?) så jag biter ihop. I värsta fall får Icey bära lite mer upp och ner för trapporna på eftermiddagen. Annars har snittet läkt jättefint och syns knappt. Tänker fortfarande på läkaren som var så underbart snäll och var vid min sida (eller ja, vid min magen) när det blev dags för kejsarsnittet. Jag minns också den enorma rädslan inför kejsarsnittet och operationssalen. För att inte tala om besvikelsen jag kände över att min hjärna/kropp/hormoner inte kunde finna en trygghet i födseln. Jag trodde liksom alla kvinnor efter en fullgången graviditet skulle känna att födseln var det mest naturliga som finns. Att rädslan skulle släppa när det väl var dags. Så var det inte för mig. Var nog rädd ändå tills jag var ute ur operationssalen och kunde känna mina fötter igen. Också så himla dumt att inte söka hjälpa för dom rädslorna och känslorna mycket tidigare. Skulle lyssnat på Alex där.

  • Vardagen

    Nattugglan

    Att jag är en nattuggla är väl känt. Det är då min briljans peakar. När Baby Ice kom så fick jag dock ställa om och korta ner de härliga kvällarna. Tyckte aldrig det var så jobbigt att amma honom på natten (men så vaknade han bara en gång per natt) för jag är så dålig på att sova på natten. Jag är fantastisk på att sova under dagen och sover ofta middag med Baby Ice under dagen. Har hört om mammor så fixar och trixar när barnen sover men gud, varför inte unna sig bland det bästa som finns: sömn.

    Kanske är det därför den omtalade tröttheten som småbarnsförälder pratar om inte slagit till? Jag sover liksom. Behöver inte så mycket sömn men behöver bra sömn. Allt har verkligen funkar då bra. Tills nu. Jag har helt vänt på dygnet. Inser att jag måste vända tillbaks men tycker samtidigt att det är så himla mysigt att vara vaken efter midnatt. Förvisso ligger jag i sängen och låtsas åtminstone försöka sova så får inget gjort men hade gärna slagit upp datorn och skriva, läsa tidningar på paddan, kalla till styrelsemöte, leta jacka, måla en hylla och ja, kanske dra igång någon ny förening.

    Tankarna går också på högvarv. Allt från Covid och sticklingar till min son och sysselsättning. Trött är jag inte. Kan man vara en nattuggla och mamma till en liten människa på sex månader? Hypotetiskt alltså. Eventuellt skulle det kunna vara så att jag inte varit den piggaste de senaste dagarna. Tror mest det hänger ihop med den där förkylningen som aldrig tog slut och den dåliga sömnen som jag fick. Att vara uppe halva natten just nu är lite för mycket så tätt inpå.

    Nä, kanske ska slå på Baby Ices avslappningsmusik. Den är ganska hardcore när det kommer till att göra en sömnig.

  • Livet

    Min självkänsla och jag

    Du verkar ha väldigt bra självkänsla har det alltid varit så eller har du fått jobba på det? Har du några tips för att få bättre självkänsla?

    Det frågade Anna och önskade ett inlägg om detta. Det var i slutet av maj förra året hon frågade men jag har inte glömt, tvärtom. För i kommentaren hon skrev så nämner hon också sina döttrar och hur hon önskar att de ska få med sig en bra självkänsla. Jag har verkligen tänkt på detta i över ett år. Varför har jag så bra självkänsla och även bra självförtroende? Föds man med bra självkänsla? Har jag alltid haft det? Och, hur hjälper jag Baby Ice bli trygg i sig själv och tro på sig själv? Kanske inte varje dag men någon gång varje vecka har jag tänkt på det här. En sådan himla intressant och svår fråga!

    Så länge jag kan minnas har jag haft en bra och stabil självkänsla. För mig innebär det att jag vet vem jag är, att jag har ett värde, att jag står för vem jag är i alla lägen och att jag helt enkelt är bra på att existera och vara jag. Jag kan minnas att jag i ung ålder kunde må fysiskt illa om jag var på ett sätt som inte var jag. Jag kan minnas vara 5-6 år och tycka att världen är min och jag är bra som jag är. Min äldsta bardomsvän som jag känt sedan jag var sju sa också att så länge hon kan minnas har jag haft en märkligt bra självkänsla. Hon poängterade också att jag alltid haft min egen stil, gått min egen väg och haft hög integritet redan som liten. Det betyder inte att jag är immun mot till exempel hjärtsorg. Ledsen och sårad kan jag absolut bli, kanske inte så ofta som andra för jag bryr mig inte lika mycket om åsikter som andra, men när någon nära mig sårar mig så blir även jag ledsen. Fast inte ens i den trassligaste av separation tappar jag mig själv. Jag kan sluta äta, bli heldeppig, bete mig lite märkligt men jag är ändå jag. Föds vi alla med bra självkänsla? Det vore konstigt om vi föddes med dålig självkänsla men kanske föds vi på noll. Så får man antingen jobba upp självkänslan eller så trycks den ner. För jag tror inte man kan få dålig självkänsla av sig själv. Utan där tror jag externa faktorer spelar in. Då kanske det även spelar in vid en bra självkänsla? Kanske det faktiskt. Jag har inte svar på just det men för mig har det funnits med så länge jag kan minnas. Här är några saker som jag tror haft en betydelse.

    Människor

    Mina föräldrar har alltid utsatt mig för massa människor, sociala sammanhang och inte minst flyttar både inrikes och utrikes. Utsatts låter kanske lite otäckt men det var inte alltid så skoj, det var ibland läskigt. Likadant med barnvakter, vi har haft mängder. Redan från en väldigt ung ålder så träffade vi mycket människor och det var inte alls så att mamma eller pappa alltid höll mig tryggt i handen utan jag fick lite klara mig själv. Det där tror jag har varit så nyttigt. Genom att träffa andra har jag också lärt mig vem jag är och inte minst, vem jag inte är. Genom att behövt klara mig själv om än så för bara 5 minuter när jag var ett år har säkerligen hjälpt det med.

    Mina föräldrar

    Vi är väldigt olika men visst har de haft en betydelse. Dels genom att ge mig en enorm trygghet där de kan både kunde lämna mig några dagar och även vara ärliga utan att jag tvivlat på deras kärlek. De har inte curlat oss även om de gett både min bror och mig en väldigt privilegierad uppväxt. Min far har nog både bara självkänsla och bra självförtroende. Min mor har inte lika bra självkänsla men hon är inte osäker. Dessutom måste man nog ha ganska bra självkänsla om man ska vara gift med min far. För han skäms typ inte för något utan är väldigt trygg i sig själv och då måste mamma vara trygg i det med. Mina föräldrar har alltid låtit mig vara mig även om de inte alltid gillat det. När jag stött bort folk med min attityd så har dom mest förklarat att jag skulle kunna få fler kompisar om jag var trevlig. Aldrig har dom försökt ändra på mig. När jag var lite äldre och gick ut på kvällarna så fick jag alltid höra att jag var fin men ibland att det hade varit snyggare med det eller det. Pappa sa alltid innan jag lämnade att jag var världens bästa tjej, det behöver man höra även när man är 19. Han säger det ofta än idag och jag tycker det är lika tryggt som 39-åring. Likadant har det varit med prestationer, dom har absolut pushat och sagt att jag måste göra mitt bästa. Väldigt stolta har dom varit ibland och något besvikna har dom också varit men att inte alltid lyckas har varit okej. Jag är mer än mitt utseende, jag är mer än bara insida och mer än mina prestationer och oberoende av vad så är jag alltid älskad, av dom och av mig. Den trygghet har gjort att jag är väldigt säker i mig själv och känner faktiskt inte att jag behöver någon bekräftelse från någon. Inte ens från mina föräldrar nuförtiden även om det alltid är uppskattat. Det där med att dom alltid också varit ärliga och gett kritik men ändå älskat mig har lärt mig att vara ärlig och stå för sin åsikt. Däremot kan man göra det på olika sätt, med kärlek eller utan omtanke.

    Som kanske kan utläsas ovan så har de även alltid pushat mig att gå utanför komfortzoner. Det har säkerligen varit motsatsen till curlande men det har gjort mig modig, och självsäker. Det har säkerligen också format min självkänsla. Man mår bra att lära sig tidigt hur mycket man är kapabel av. För att inte nämna hur bra det är veta att det värsta som kan hända oftast är att det inte går som tänkt. Igen, den där tryggheten har varit så viktig.

    Umgänge

    Jag vet inte varför men jag har någon lite misstanke om att alla mina killkompisar haft en liten roll här. Min första kompis var en kille och fram tills för bara några år sedan så var mina närmaste vänner killar. Jag tror inte det format min självkänsla men jag tror att det kanske har boostat den ibland. Varför killar generellt tjafsar mindre, överanalyserar mindre, bryr sig mindre om åsikter, tar för sig mer och så vidare vet jag inte. Är det förresten det man relaterar till när man kallar tjejer för killiga? En av anledningarna till att jag haft killkompisar är väl just för at vi helt enkelt varit mer lika. Jag har inte orkat med osäkerheten som oftast infinner sig hos tjejer. Det gör jag inte riktigt idag heller. Jag kan inte alls relatera till den. Då har det varit skönt att få en boost hos killarna och inte varit tjejen som jämfört sig med andra eller sökt bekräftelse hos killar. Bra vänner överlag har varit viktig. Man kan inte ha vänner som inte accepterar dig för den du är. Men varför det är en sådan här skillnad vet jag inte. Jag tror inte det är så simpelt som det mammor gillar att klä sina döttrar sött för jag hade de sötaste och finaste klänningarna och gick på balett. Kanske är det att man är lite mer rädd om sina döttrar? Allt ifrån att dom inte ska slå sig till att dom inte ska hoppa i lera typ. För det där saknades helt under min uppväxt. Det var inga problem att hoppa i lera i den finaste klänningen. Och skulle jag ramla och slå mig så var det nog mest “försök igen” som gällde.

    När jag tänker på hur jag kan hjälpa Baby Ice hitta en trygg inre punkt, för det är det jag tror självkänsla är, så är det främst att älska och att inte curla. Det gäller allt från att våga säga hej själv och beställa sin egen mat på restaurang till att testa nya saker och våga misslyckas. Inte pusha kanske men att tryggt gå bredvid när han upptäcker livet. Att visa tillsammans med honom att han klarar allt – han kanske inte blir bäst på allt men det måste man inte vara. Bäst, sämst eller medioker så finns jag alltid här. Tills den dagen han känner att han hittat sin självkänsla så ska jag bära hans självkänsla åt honom genom att tro på honom och påminna honom dagligen om att han är bäst som han är. Att han är precis som han ska vara och det är bara han som bestämmer vem han är. Det finns inga rätt eller fel, det finns inga måsten eller krav. De viktigaste människorna i hans liv ska älska honom villkorslöst för den han är och det ska han känna, inte bara veta.

  • Livet

    Tillfriskad & livskris

    Baby Ice och jag är friska! Lagom till helgen så återfick vi vår energi så vi har typ maxat helgen. Icey och jag har umgåtts sådär så att vi sett varandra, pratat och lyssnat och bara varit.

    I fredags var Baby Ice och jag ute nästan hela dagen så att Icey kunde jobba ikapp eftersom han behövt dra ett lite större pappalass än vanligt. När vi kom hem så lekte vi lite alla tre och sedan åkte jag och köpte en hylla från den holländska Blocket. På kvällen lade vi Baby Ice tidigt så vi kunde ha lite myskväll. På lördagen så fick jag förmiddagen för mig själv och åkte och köpte surdegsbröd. Att få sätta mig i en bil och bara köra är bland det bästa jag vet om inte det bästa. Helst hetsig stadstrafik som kräver fokus men ändå flyt. Det är för mig så meditativt. De flesta hatar det säkert men jag trivs så bra där. Så att få en förmiddag med en liten utflykt i bilen med skön musik är absolut en bättre start på dagen för mig. Sedan plockade jag upp min man och vår bebis så åkte vi först och köpte färg för att måla små bokhyllor i barnrummet och sedan åkte vi till IKEA. Så trött på den här meningen men vi behövde köpa förvaring. Mest till köket där så mycket tillkommit i form av barnmat och barnprylar. Dom små bokhyllorna vi skulle köpa var såklart slut så vi får leta vidare. När vi kom hem så hade vi en väldigt trött son så kan inte påstå att det var sådan himla mysig kväll haha. Han däckade tillslut och Icey och jag bokade biljetter till Sverige. Vi åker upp i två månader så det ska bli härligt. Jag har ju kommit in i en slags kris. Eller ska egentligen inte kalla det kris, det är mer en inre slitning. Det är min singelgen som spökar. Jag har nämnt det här förut, men jag är inte gjord för det här med att vara gift. Jag tycker det är skitjobbigt ibland och det blir nästan värre av ett lyckligt förhållande. Icey och jag bråkar aldrig och det är inte för att vi inte bryr oss tillräckligt för att bråka utan det finns inget att bråka om. Kanske att en av oss är lite irriterad ibland och snäpper till om någon småsak. Men till och med det händer kanske en gång per halvår. I övrigt så är vi ett fantastiskt team. Utan någon som helst drama. Då brukar jag försöka skapa drama fast det är sällan det går. Tvåsamheten, rutiner och vardag tar dör på min själ. Då har jag ändå en underbart förstående man som inte har några problem med att jag flörtar med någon även om han undrade varför jag var i färgbutiken i en halvtimma när han och Baby Ice väntade i bilen. Jag sa som det var, det var en supersöt kille där och vi pratade fester och kepsar och då skrattade han mest åt mig. Han är nog inte ett dugg orolig att jag ska vara otrogen eller lämna honom men han vet också att jag tycker det är asjobbigt ibland. Till och med den tryggheten som finns mellan oss och som oftast är så underbart är helt sjukt frustrerande. Jag känner mig bara fången. Utan någon egentlig lust att slita mig fri. Ni hör, hopplös fall. Men kanske också vill kunna ragga upp någon och tacka nej för att jag vill inte för att jag måste. Så Die on the Dancefloor har varit min låt på repeat under mina ensamma stunder i bilen. Igenkänningsfaktor deluxe.

    Helgen slutade på topp med en underbar brunch med kompisar som var i Amsterdam över helgen. Den ena är vegan och det enda veganska stället jag känner till i Amsterdam som dessutom har bacon för icke-veganer är The Avocado Show. Det var helt okej när det var nytt men nu är det ju en stor kedja med restauranger över hela Europa och inte alls lika bra. Fast det gjorde inget! Jag älskade varje stund och blev lite nykär i min man när vi sedan strosade runt på Amsterdams gamla gator. Bästa bästa avslutet på en liten kämpig helg.