livet

Adrenalinkickar

Jag skrev ett inlägg alldeles nyss som försvann i publiceringen, mycket märligt. Så jag gör väl ett nytt försök. Igår medans jag var ute och sprang i motionsspåren så lyssnade jag på avsnitt 53 av podcasten Tretti Plus Trevar. Sofie Fahrman berättar i inledningen om sin dag, som började med en helikopterfärd upp till en alptopp 3000m.ö.h och efterföljande puderskidåkning. Jag fick rysningar på hela kroppen när hon berättade om sin dag och hur hon upplevt det.

Sen kom nästa fundering, hur ofta har jag de där upplevelserna? Min exman var en adrenalinjunkie. Han gjorde allt som man kunde få kickar av han hade sysslat med thaiboxning, MMA, utomhusklättring, bungyjump, vågsurfning och annat. Han var övertygad om att han skulle dö innan 40 (det har han inte gjort, han är 43 i dagsläget). Drivs jag av kickar och var/när får jag dem i sådana fall?

Jag är inte lika kick-sökande som Sofie eller min exman, men visst sjutton får jag mina adrenalinkickar och jag minns dem. Bland annat vid de två tillfällen då jag raftat/kört forsränning som var otroligt adrenalinpumpande, superskoj och skrämmande. Allra sista kilometern på ett halvmaraton får jag adrenalinpump och superglädje över min prestation som nästan ger mig svårt att andas. När vi kröp över mållinjen i den militära hinderbana som Natalia, jag och två kompisar till kämpade oss igenom – eller kanske ännu mer när jag hoppade ner i det iskalla vattnet i havet och containrar. När tog min första riktiga våg i Australien för två år sedan skrek kroppen efter mer. Jag kan också få kickarna av att jag överkommer en rädsla, som i somras när jag krampaktigt gick fram och tillbaks över en lång hängbro i Schweiz – eller när jag verkligen presterat i en viktig jobbuppgift.

När och var får du dina kickar? Och är de din drivkraft?

0

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.