Som Natalia skrev här har jag nu fått hämta ut min alldeles nya bil. En Volvo XC40 som liksom förgyllde vardagen lite. Jag lade beställningen i mitten av oktober och  tyckte att jag väntat tillräckligt länge i mitten av mars. Så jag drog iväg ett mail till kontoansvariga och fick till svar att jag kunde hämta ut bilen senare samma vecka. Rättare sagt en fredag förmiddag.

Så kom fredagen. T körde mig till Volvo-handlaren och deltog i genomgången av all den avancerade teknik som det innebär att få en ny och utrustad bil idagsläget. Så efter genomgång av funktion x, y och z var det dags att brumma iväg. Jag körde ut från parkeringen så började en varningslampa för batteriet lysa – jag svängde runt och gick in och frågade om det var “normalt”. Säljaren förklarade det med att det kan ha varit för att vi stått och demat den och att han tittat en del på morgonen innan jag kom eftersom det var deras första XC40. Så jag satt mig bakom ratten igen och körde iväg, kom 100m längre sen kom ett varningsmeddelande att batteriet inte laddades. Jag svängde runt igen och gick in till säljaren. Nu kände jag mig som arketypen av en kvinnlig dum, blondin utan bilvett. Han blev lite fundersam och vi körde till bilverkstan vägg i vägg. Verkstadschefen blir med ut till bilen, pillar på lite kablar i motorhuven och funderar. Men han ger mig klartecken att köra ner till huset och hämta mina väskor, sen skulle jag ringa honom innan jag påbörjade min 35mila resa till hembygden.

Jag satte mig bakom ratten för tredje gången och körde iväg. Efter ett par hundra meter kom batteri-felmeddelandet tillbaks, sen dök det i rask takt upp fyra nya felmeddelanden om nedsatt parkeringsassistans, nedsatt servofunktion, nedsatt funktion i växelspaken och till sist nedsatt bromsfunktion. Nu hade jag fått kalla kårar och bestämt mig för att köra av på första bästa avfart, väl där hittade jag en liten väg där jag stannade. Bilen dog. Så Volvo on Call knappen fungerade inte, jag hittade ett telefonnummer och ringde. På tredje försöket fick jag tag i Volvo Assistans som meddelade att bilen inte var påställd än (konstigt, den hade inte ens varit min i en halvtimma!!??!) Jag fick snällt sitta och vänta och fick under de fyrtio minuter det tog innan bärgaren kom flertalet frågor och kommentarer om att jag stod olämpligt till. Och ja, det gjorde jag men det var ändå inte mitt på motorvägen…

Så jag var inom kort tillbaks hos Volvo-försäljaren, fick ut en hyrbil och lämnade min pärla. Här var min energi helt slut och jag började storgråta. T försåg mig med pizza och kramar så snart jag kom till huset och sen bar det av mot hembydgen. En vecka senare var problemet fixat, en från fabrik felmonterad säkringsbox gjorde att batteriet inte laddades och de var tvugna att byta ut hela mackapären.