-
Jag är redo!
Så sitter jag på flygplatsen och känner mig redo för vardag igen. De åtta dagarna i solen har verkligen gett mig energin och hoppet tillbaks. Nu känns det som att jag är redo och taggad inför de utmaningar som jag vet kommer.
Det är inte bara resan med IVF och förhoppningsvis en graviditet som ligger framför mig i år. Dessutom ska jag ta hand om relationen till T. Det kommer inte att bli en enkel resa men jag känner mig bara mer taggad och redo efter distansen som den här resan har gett mig. Dessutom är jag så tacksam till Josse och den bok som hon plockat med och som bekräftar så mycket av mina aningar, funderingar och egna slutsatser. Det finns teori och forskning som visar att jag har rätt och att tro och hoppas på en hållbar relation utan förändring mellan mig och T är som att tro att en fisk klarar sig på land bara man hoppas tillräckligt mycket.
Så idag är jag tacksam för att jag är redo att ta till mig informationen i boken jag fått i min hand, solen och värmen har gett mig den energi som jag behöver för att klara resterande vintermånader och lusten att gå tillbaks till kontoret imorgon!
-
Lite som en dröm
Jag bodde i norra Sverige i fem år. Jag hade aldrig en sådan här fin adventstid som jag upplevt nu. Kallt och sol. Och snö!
Hör om kvällen tog jag sparken till ett gatukök och köpte med mig middag hem, spark through.
Visst är det mörkt och jag fryser ibland men alltså kläder i bra material är a och o och så kallt är det inte mellan 0 och minus 10 typ.
Nu har vi några dagar kvar här uppe innan vi åker söderöver mot julfirande. Jag längtar. Trots mycket vila så känner jag mig trött och sliten, lixom trött inombords. -
Snö
Snö är verkligen exotiskt om man är barn från västkusten har jag insett. På vägen hit igår var vi tvungna att stanna till på vägen för en kissepaus, varpå den minsta helt spontan utbrister ” det är jättemycket snö!!!”. För mig som uppvuxen i Bergslagen, och säkerligen för Alex som hemvan i Norrland, så är 15cm snö vardagsmat. För Tjatte var det massor med snö.
Så idag har vi tillbringat dagen i diverse pulkabackar. Solen har skinit, det har varit någon minusgrad och det har funnits massor av åkdon. Snowracer, madrasser, stjärtlappar, miniski, pulkor och allt annat. Självklart har det gnabbats, men mest har det åkts och klättrat tillbaka upp på backen och snabbt ner igen.
Sen varvat in med lite varm saft och en kaka, borstat bort lite snö och ner igen. Vi hade stämt träff med min bror och hans barn i backen och vi har tävlat i hopp, åka längst och åka snabbast. Snö kan verkligen roa stora som små!
-
Det snöar!
Det snöar ute! Och jag är rent barnsligt förtjust i snö. Åtminstone medans det snöar. Jag älskar det vita mjuka sagolandskapet som skapas. Den mjuk ljudbild som bildas och gör att staden upplevs så annorlunda. Jag vill gå ut och rulla snöbollar, bygga snögubbar och göra snölyktor. Jag vill slänga mig på rygg i snön och göra snöänglar, eller leta fram pulka och stjärtlappar och springa till pulkabackan.
Minns ni också hur man sprang uppför backen med pulkan i ett snöre efter sig långt efter mörkrets inbrott? Hur mamma fick ropa in oss till middagen, försöka torka blöta vantar och hitta torra kläder att ta på så snart maten snabbt slukats för att rusa ut i backen igen.
Eller när vi och grannbarnen byggde snöborgar, höga murar för att kunna ha snöbollskrig? Och hur vi grävde djupa tunnlar i snöhögen som snöplogen alltid skrapade ihop på allmänningen brevid grannarna och där satt vi sen skyddade från vinden och drack varm saft som vi hämtat inne i köket.Vissa mornar var det perfekt sparkföre och man hängde ryggsäcken över sparkstyret och hoppa upp på sparken för att snabbt ta sig till skolan, och sparkutflykterna! När familjen packade ihop sig på de tre sparkarna och åkte ut, nedförsbackarna när vi byggde tåg och for ner i ett jehu… och ofta hamnade i en stor hög i diket allesammans. Skrikandes, skrattandes och tjoandes.
Jodå, snö innebär många härliga barndomsminnen!
-
Varför mår vi så dåligt av mörkret?
En vän till mig blir otroligt negativt påverkad av mörkret och tjatar från november till mars om att hon är såååå trött och hur dåligt mörkret är. Jag sitter och funderar på varför det är så? Det känns som om det är fler och fler som hamnar i en vinterdepp för varje år.
Jag tänker när vi i Sverige bodde i små torp och inte hade el och ingen värme, då fanns det ju verkligen anledning till vinterdepression men jag antar att man dels inte hade tid att vara deprimerad pga mörker men också för att de la om sin livsstil. Typ gick och la sig tidigare för att spara ljus.
Idag har vi ju både värme och el och det är ju ljust överallt med julskyltning och dylikt. Ändå blir vi deppigare?
Kanske bör vi också gå och lägga oss tidigare. Sova middag. Men framför allt tror jag på att sysselsätta oss utanför hemmet. Gå på museum. Bio. Ta en promenad i skogen. Ja ni förstår. Klart vi blir deppiga om vi sätter livet på paus för att det blir mörkt. Om livet bara handlar om jobb och tv då är det ju inte speciellt roligt.
Eller så var även bond-svenskarna för några hundra år sedan deprimerade? Hur är det med er, blir ni påverkade av mörkret?
-
Jag älskar vinterstudion
igår var vinterstudion äntligen tillbaka! Jag bäddade ned mig i soffan med tända ljus och filt och njöt av norska längdskidtävlingar. Längtar till nästa helg när även Sverige är med och när skidskyttet börjat!
Jag åker inte längdskidor själv och slalom, som jag åker, tycker jag inte är så roligt att titta på.
Vi har över 15 grader här så det är inte alls speciellt vintrigt men jag längtar efter snö. Kan tom sakna mörkret i Norrland, det är så kompakt, rofyllt och vackert.Helgen har bestått av mycket horisontalläge och massa samlande av energi. Precis vad jag behöver nu!
-
Vinterdagar
Jag har verkligen njutit av det förvisso varma men otroligt vackra vindervädret. Igår blev det ganska kallt men det var inte snö eller is på vägarna så man är man klantig som jag så kunde man fortfarande vara ute och gå utan att slå ihjäl sig. Solnedgångarna har varit magiska, även om solen knappt setts till under dagarna. Jag har haft det bra helt enkelt. Det enda som knagger är att jag måste (ja, måste) ta kontakt med exet. Jag ser ju gärna att han får veta om ansökan om bodelning från mig. Det känns ju ändå schystast. Annars så sover jag mest. Sover, jobbar (ideellt), sover, läser och ser på tv. Långa sköna vinterdagar med andra ord.