• jobb,  livet

    Mina vänner är oroliga för mig

    Så som rubriken säger så har flera vänner uttryckt att de är oroliga för mig. För att jag är annorlunda. På ett negativt sätt. Idag har jag så pass bra vänner att jag vet att det inte handlar om att de är svartsjuka på att jag har nya vänner eller hör av mig mindre eller något sådant. Nej de känner mig och vet när saker inte står rätt till.
    Jag har gnällt på mitt jobb så länge nu även i bloggen och jag är så less på det. Jobbet är den stora boven i mitt liv. Och personerna där. Min närmaste kollega är 32 och jag gillar henne men hon beter sig som en 14-åring. Helt otroligt hur mycket energi hon kan lägga på att berätta vilka märken hennes jeans är eller med att fundera på varför inte hon är bjuden på kollegans fest och vilka som ligger med vilka.
    Jag är inte en sån person. Jag bryr mig inte om vilka som ligger med vilka och jag är inte en ältande person som vrider och vänder på varje uttryck som en person säger. Därför driver hon mig till vansinne när hon analyserar mig, alla kollegor, alla sina vänner och sin svärmor med mig. Jag bryr mig I N T E !!
    Min andra kollega, vi är bra tre i mitt arbetslag, är helt okompetent och skruvar hellre ihop möbler än att sköta sitt jobb. Hon är expert på att få det att låta som om hon har otroligt mycket och är jättestressad och snäll som jag är så hjälper jag henne och sedan visar det sig att det hon har att göra är att plocka upp lådor med böcker som vi ska ha om sex veckor… Ja ni fattar det är en jävla hönsgård.

    Hur som helst så är jag helt slut nu. Inte bara slut som i trött utan slut som i utpumpad. Jag har gråtit varje morgon den här veckan. Min sambo (denna underbara man) har gjort frukost och tröstat mig varje morgon. han har tvingat mig att åka till V i helgen. Inte för att jag inte vill utan för att det känns överväldigande att vara någon annanstans än hemma. Jag vill bara kura ihop mig i sängen och få bli pigg. Få tillbaka energi och lust. Men biljetten är bokad nu. Ikväll är jag hos V. Och det känns bra. Jag får ladda upp med en bok så går resan snabbt.

    Jag är så fruktansvärt trött på att behöva försvara mig och hävda mig. På att behöva vara kuggen, stommen och det stabila. den som alltid säger ja. Alltid får allt gjort. Men samtidigt får frågande blickar från chefen. Jag är så otroligt trött på att vara “allas” stöd. Den som alltid ställer upp och säger ja till att hjälpa till. Vem hjälper mig?

    Jag är också en svårhjälpt person. För jag är van att klara mig själv och de som borde ha hjälpt mig under jobbiga perioder gjorde andra val. Det är ju självklart upp till dem och inget jag kan säga något om men när man gång på gång blir sviken när det kommer till att få hjälp då lär man sig att stänga in och “klara sig själv” men det förutsätter också att jag inte behöver ge någon någonting. Idag skolkar jag från jobbet, till Natalias stora glädje, och bara det gör mig piggare. Jag har några riktiga möten att gå på utanför kontoret och några som jag har fejkat. Nu ska jag på ett viktigt möte, en fika med en god vän. Måste hinna packa också.

    kaffe

    Kommentarer inaktiverade för Mina vänner är oroliga för mig