Vi har diskuterat det här med vänner i ett par inlägg, både jag, Alex och Natalia. Då på en mer generell nivå – nu tänker jag vara lite mer specifik.
Vad gör man med en kompis, som vill vara en vän. Och som känns väldigt tacksam när vi ses, men som dessutom ger mig en kvävande känsla, och alltid vill ha mer?

Det är en ganska speciellt situation. Hon flyttade till Sverige för ett par år sedan och bosatte sig i en mindre ort en bit från stan där vi båda jobbar. Vi träffades genom jobbet och jag gillar henne, hon är smart, driven och rolig att hänga med. Vi började umgås även privat – men i och med att hon bor 1,5h bussresa från stan och ingen av oss har tillgång till bil så har det blivit en vardagskväll här och där som vi setts. Det blir alltid ett litet projekt, med övernattning och ståhej.

Hon har inte så många vänner och helt ärligt märker jag inga aktiviteter från hennes sida för att utöka sin kompiskrets. När vi väl ses, så har vi skoj – men hon är inte överst på min prioriteringslista. Hon är inte min bästa vän. Problemet är – jag är hennes.

Hur hanterar man den ojämvikten? Hon föreslår nya helgbesök, nya vardagskvällar att ses. Jag “måste” komma dit för att promenera här, åka båt där, uppleva sommaren här och något annat där. Jag känner att jag inte kan lova någonting, hon är fantastisk men… hon har ett funktionshinder som gör att hon inte kan göra allt. Bland annat har hennes förmåga att städa försämrats oerhört, något som märks i ett hus med två hundar och tre katter. Hennes man vägras dessutom ta in städfirma då han jobbar hemifrån. Och hundarna, jag har lite respekt för hundar, och en golden retriever som tror att den är en knähund… det är inte min melodi. Den är mer i mitt ansikte, knä och hoppar på mig, än på golvet.

Summerat, jag måste göra något, jag kan inte bara gömma mig och hålla mig undan… jag kvävs av att vara hennes enda lufthål ut i världen hur härlig och rolig hon än är kommer det kväva min vänskap. Men vad ska jag göra?