… och vuxna bara skrattar bort det.

Alla på mitt jobb är äldre än mig. Den som är nästyngst är tio år äldre än mig och har en son som är 7 år. Mina kollegor har barn som är mellan 6 år och 26 år. Och självklart är det mycket prat om dessa, inte mig emot då jag tycker barn är otroligt roliga.
Senaste tiden så har det varit mycket prat om vikt på mitt jobb (visst är det tragiskt att vi jobbar med hälsa och ändå enbart pratar om vikt?) och dessa kollegor har berättat om hur deras barn har pratat om deras kroppar.
De berättar om hur barnen drar i “magfettet” och kommenterar att du har mer fett än min kompis mamma, eller klappar i rumpan och säger vilken stor rumpa du har.
Alla dessa kvinnor hade exempel på när barnen kommenterat deras kroppar med en kommentar, som i mina öron, var laddad med något negativt.
(Det var barn över 10 år, inga småbarn så de var mycket väl medvetna om vad de sa).

Jag förstår inte hur vi kan tillåta barn att kommentera våra kroppar på detta sätt, för det betyder ju att de indirekt (eller direkt, vad vet vi om vad som händer i omklädningsrummet på gympan) kommenterar sina egna kroppar. Och varför pratar de på detta vis? Jo för att de har hört vuxna, kanske tom sina föräldrar, prata på detta sätt om sig själva och sina vänners kroppar.

Kroppens är intressant, visst är en del av kroppens “jobb” att locka till sig en partner men sedan ska kroppen göra så mycket mer. Bära oss genom livet, vara stark och frisk, bära ett barn (både kvinna och man bär ju barn, men på olika sätt). Att passa i ni ett ideal är det enda kroppen inte är gjord för. Och det måste vi berätta för våra barn. När de bedömer våra kroppar så måste vi stoppa det, ta en diskussion om varför mammas mage är annorlunda än barnet eller pappas eller andra mammors. Vi måste betona olikheter och att allt detta är okej. Om barnen är så stora som dessa så kan man tom förklara bakomliggande faktorer. Jag har ju haft dig i magen därför är den mjukare. Jag har  inte haft tid att träna. Jag ser ut så här.

Men jag tycker verkligen inte att det ska vara okej för barn att bedöma varken oss vuxna, sig själva eller varandra.