• barn

    Det slutna sällskapet för mammor

    jag är 30 år, vilket betyder att flera och fler av mina vänner får barn. Jag är en person som har några få (kanske fem) nära vänner och resten bekanta. Med mina nära vänner pratar jag om allt. Vi kan diskutera politik eller ta ned dejtens beteende och sms i småbitar. Vi delar livet, det bra och det dåliga. Stöttar och pushar varandra. Och jag älskar dessa relationerna.

    men jag har inga barn, så därför blir jag mer och mer ensam. För kvinnor med barn har ett speciellt sällskap där man som kvinna utan barn inte får vara med eller uttala sig. Men vi har ju delat allt tidigare? Inte bara det vi hade gemensamt, hur blir det så här? Ja jag vet inte. Låt mig komma med ett konkret exempel:

    Min dåvarande bästis bestämde försökte i flera år få barn och fick till slut hjälp med IVF, under hela processen och de första månaderna av graviditeten var jag hennes stöd. Hon berättade för mig om besvikelse när mensen kom, om hur sexet blev oinspirerat, om hennes mans ovilja att använda IVF osv.
    Då var jag sängliggande pga krossad kropp och hade mycket ont och mycket negativa tankar, mycket frustration. Men jag berättade för henne och vi delade och försökte förstå, gav de råd som vi kunde hitta och framför allt lyssnade vi på varandra.

    Från den sjunde månaden av graviditeten så hörde jag inte av henne. Hon ignorerade mina mail, samtal och sms. Hon fick barn och smsade mig det samt en bild, hon hade en blogg för barnet som jag läste, men vi sågs aldrig och vi pratade aldrig. Jag försökte men det gick inte.

    Kanske gjorde jag något fel, kanske ändrades hennes behov, kanske behövde hon konkreta råd från andra mammor och behövde ingen som “bara lyssnade” så som hon hade behövt innan.

    Visst finns det saker med barn/graviditet/förlossning som en kvinna utan barn inte kan förstå fullt ut, eller kanske en föreställa sig men om mammorna slutar prata med oss barnlösa kvinnor så får vi ju heller ingen chans att försöka förstå.
    Jag tror att de allra flesta kvinnor har förståelse för att barnet får mycket fokus, att saker blir krångligare och tar längre tid det kan vi räkna ut med lilltån (och även många män) så varför blir vi utfrysta så fort någon vän får barn?

    Det är lixom tråkigt att se vän efter vän gå över till mamma-sidan, där man inte ens får chansen att vara med. Där man får höra saker som “du har inga barn så du vet inte hur det är”, “kärleken till ett barn kan bara mammor förstå” osv.

    Det gör mig verkligen ont att tappa vän efter vän, det gör mig rädd och min enda räddning är ju att själv få barn. För då får jag ju inträde i mamma-klubben och tillbaka alla vänner. Frågan är ju då, om jag vill ha dem? Jag vill ju vara mer än mamma, jag vill ju fortfarande vara Alex. Men mer om mina tankar kring det i ett annat inlägg.

    Kommentarer inaktiverade för Det slutna sällskapet för mammor