-
Tågkaos
Jag ska bara beklaga mig lite. För ett par veckor sen, när min svägerska var här på besök så kom hon via tåg. Som tur var så kom hon på den västra sidan av Vänern ner, för den dagen stod tågtrafiken förbi Alingsås stilla på grund av elfel. Det var ju så klart varmt, och att sitta i en oventilerad tågkupé med minimala fönster kan ju lätt skapa panikkänslor. Eftersom det dessutom var elfel, kunde toaletterna inte användas… heja SJ!Som sagt, vi hade tur och hennes nedresa gick smidigt. Hon skrev sitt prov och vi hängde på stan en eftermiddag och hade det supermysigt. Sen var det daga att åka hem… då passade de på att ha ett växelfel i Jonsered så tåget som C skulle med som skulle mer till Gbg och vända hade fastnat där. Inte ett ord om det på informationstavlorna, utan en liten schysst rad om att tåget skulle gå inom fem minuter. Trots att det varken hade spår eller ankomsttid… så där fortsatte SJ informera. När den kommunicerade avgångstiden passerats med 15-20 minuter angavs en ny avresetid, inom fem minuter men utan spårinformation. I två timmar höll SJ på så här!
Övriga tågbolag justerade avgångstider med 30-45 minuter så att passagerarna kunde gå bort i från den gassande solen på perrongen, men inte SJ. Varför håller de på så? Förstår de inte att det bara gör resenärerna än mer frustrerade?! Suck, till sist kom hon hem – men eftersom bussarna slutat gå fick hon åka taxi sista 8milen 🙂
Under tiden vi stod och väntade på att se skulle lösa de tekniska problemen i Jonsered, lyckades det uppstå problem såväl i Munkedal som i Lindome – Trafikverket har det verkligen inte lätt med sin infrastruktur just nu!
-
Fuck you, diabetes!
Jag har haft diabetes i över 25 år och det är en naturlig del av mitt liv. Jag lever med sjukdomen varje dag men även om jag gör allt perfekt med mat och insulin så kan jag “krascha” och det gjorde jag idag.
Jag vaknade jättelåg. Farligt låg. Och fast jag ätit och kollat mina nivåer hela dagen kommer jag inte upp på bra nivåer.
Jag blir trött, slö, arg och irriterad. Trött som i att jag vill lägga mig ned och dö, det är vad min hjärna tycker är den bästa idén såna här dagar.
Vi har ändå traskat runt idag och jag får då orimligt hög puls, typ att gå upp för en liten trappa gör så att jag når maxpuls och att hjärtat slår så hårt att det gör ont. Dessutom växlar jag mellan att frysa och svettas.
Kroppen är helt ur form och det enda som kan hjälpa är om jag får sova riktigt gott i natt. Dock måste jag ställa klockan och kolla mina värden i natt.
Sitter på tåget mot Hull och surar över diabetesen, tycker att livet är förbannat orättvist och att sjukdomen borde dö. Hoppas att kroppen tar sig samman till imorgon.
-
Hej då vintern!
För nu sticker jag söderut igen. En veckas jullov, den större delen i mitt barndomshem, byter nu fokus. Tågar tillbaks till civilisationen och inser tjusningen med tre minuters transport från mammas köksbord till tågperrongen.
Önskar ofta att min familj bodde närmre mig. Varför ska de bo kvar i avfolkningsbygd med dåliga skolor, sjukvård och begränsat med arbetstillfällen? Hade verkligen uppskattat att kunna äta söndagsmiddag hos dem, eller komma över på en spontanfika utan att behöva planera vilken helg 1,5månader i förväg. Tomheten som sätter sig i bröstet när jag sitter på tåget är stor. Det ska bli skönt att komma till stan, men känslan är dubbel. Det dröjer minst 3-4månader innan min nästa hem-hem resa.
Ett par timmars tågresa kvar sen är det ompackning av väska och avfärd mot Natalias lantställe där vi ska fira nyår. Kanske får paljettklänningen följa med?