Jag såg på allt för Sverige avsnitt tre igår. Amerikaner som lär sig om Sverige och tävlar om att få träffa sina svenska släktingar. Jag tycker det programmet är charmigt. Amerikanerna är stereotypa och det är Sverige också.

Just detta avsnitt berörde religion på ett sätt jag inte minns att de gjort förut. Vi i Sverige är sekulariserade (tror inte på gud) medan amerikanerna är det i stor utsträckning. Amerikanerna blev ledsna och tyckte synd om svenskar som inte får uppleva glädjen med att vara troende i en religion. Och ju äldre jag blir desto mer kan jag hålla med dem.

I min familj, där jag är uppväxt, var vi inte bara “inte troende” utan emot troende. Jag ör uppväxt med att människor som tror på gud är lite mer krokade än vad jag är. Jag har heller aldrig haft någon i min närhet som trodde på gud, alltså under uppväxten. Mina vänner konfirmerade sig för presenterna och jag valde att inte göra det.

Här är folk katoliker. Och ju mer jag rest och levt utan att bli tillsagd att vara “emot troende” desto fler med olika Tro har jag stött på. Olika kristna och muslimer.

Och jag är lite avundsjuk. För att det är så härligt att ha en tilltro till något. Något som är så självklart. Det är också en sak som förenar människor. En plats att gå till för att känna samhörighet. Och det kan jag verkligen sakna. En självklar plats. En tradition. Nog för att vi befinner oss i svenska kyrkan ibland och alltid känner oss välkomna där men det är ingen hemma-plats.

Jag tänker ibland att livet hade varit lättare med en tro. Annorlunda hade det varit. Kanske lite tryggare. Vad vet jag? Det var i alla fall ett intressant avsnitt av allt för Sverige.