• Bröllop

    Bröllopsstress

    Folk runt omkring mig känns så himla stressade över bröllopet och över min brist på stress. Jag tycker allt känns under kontroll. Det är en del kvar att fixa men det mesta kommer inte gå att fixa förrän sista veckan. Men jag tror på riktigt jag slår nästa person som stressar upp sig över min brist på bröllopsstress. Alltså, jag är så himla redo att det riktigt kliar i fingrarna att sätta ihop en ny fest. För ja, jag älskar att ordna fester och tillställningar. Älskar!

    Jag behöver som sagt fixa en outfit men skulle inte outfit A fungera så har jag en plan B. Jag är lugn i det. Jag tror också det handlar om var man sätter förväntningarna. Jag vet hur jag vill se ut på min bröllopsdag; jag vill se ut som mig. Jag vill inte ha en typisk tillgjord bröllopslook. Jag vill att min lycka syns igenom och att jag ser lite ut som en brud (hej slöja). Men i övrigt vill jag vara jag. Ingen sminkning och ingen komplicerad håruppsättning. Detta har jag velat sedan vi bestämde oss för att gifta sig och min outfit har aldrig varit högt på prioriteringslistan. Att jag är lite laid back i min det-löser-sig attityd stressar tydligen folk. Och gör mig irriterad. Det vill jag fortsätta vara i glada bröllopsbubbla där jag känner mig så pirrigt glad över mina vänner och min blivande man.

    Måste man vara stressad inför ett bröllop? Är det som så att jag missat något? Har jag glömt att fixa något? Jag fattar inte.

    Kommentarer inaktiverade för Bröllopsstress
  • jobb

    Gränslöshet

  • Jag är chef för flera olika team, då är jag inte bara deras personalansvariga utan dessutom ansvarig för det som teamet levererar, i mitt fall IT system. Dessutom har jag i alla mina team en gruppledare/team Leader som sköter den dagliga arbetsfördelningen, dialogen och prioriteringen så är jag är endast involverad i de mer strategiska diskussionerna, högre nivå av prioriteringar eller eskaleringar. Det är cirka 1,5år sedan jag tog över dessa team från min företrädare och jag inser varje vecka att det kommer ta tid att tvätta bort den stämpel han satt.
  • Ett av teamen har varit extremt utsatt för press och stress och osunda förutsättningar. De har fått springa fritt och haft svårt att säga nej. Ingen har hjälpt dem sätta ner foten och säga nej, ingen har sett hur de mått och ingen har banat väg och röjt hinder ur deras väg.
  • Resultatet är vad jag nu står med. Ett dysfunktionellt team där en av team medlemmarna förra året mådde piss men kämpade på, två konsulter slutade och nu är en av de anställda sjukskriven för stress symptom. De litar ännu inte på att jag skyddar dem, lyssnar på dem, tar deras strider och finns här för att stödja. Att jag helt enkelt är deras chef. Gränslöshet är det värsta du kan utsätta ett ansvarsfullt team för, för är teamet för bra på att ta ansvar kommer de jobba ihjäl sig.
  • Jag hoppas vi är på rätt väg, många aktiviteter är identifierade för att stärka individerna och teamet men det gäller att vi hittar rätt sammansättning av personer och kompetenser, kan bygga tillit och samarbete för att bygga ett långsiktigt hållbart team.
  • Kommentarer inaktiverade för Gränslöshet
  • Ideellt arbete,  livet

    Inte min måndag

    IMG_8921
    Idag har jag varit gråtfärdig hela dagen. Jag grät från stunden jag vaknade, jag grät innan jag tog mig samman för att gå ut, jag grät under fikastunden med min nya coach, jag grät när jag kom hem och inte hittade mina bilnycklar. Just där och då kändes det som världens undergång. Min kompis Kris sa att det var det inte och att jag dessutom inte borde träna utan försöka vila. Mitt ex hade vid det här laget sagt att det inte är hållbart. Han hade hjälpt mig med min lista, han hade sagt att det kommer ordna sig, han hade gett mig en kram och suttit uppe med mig sent på nätterna. Vi var ett bra team på det sättet, stöttade alltid varandra även när vi inte var överens om engagemanget.

    Nu är jag singel, förälskade i någon som inte är förälskad i mig och har alldeles för mycket att göra, för mycket att känna mig pressad över och oroa mig för. Inget, inget, fungerar just nu för jag vet inte ens var jag ska börja. Och skulle jag lyckas börja så kan jag inte fokusera i mer än 30 sekunder för efter det tänker jag på Miss M och vad jag ska göra. Jag vet ju vad jag borde göra – bryta kontakten. Inte för att jag vill men för att det är bäst.

    Idag när världen gick under (alltså när jag verkligen inte kunde hitta bilnycklarna) så fick jag sådan magvärk och bröstsmärta. Att jag faktiskt bara gav upp och satte mig på soffan. Att resa sig därifrån kändes övermäktig jobbigt.

    Jag tror det här är någon dålig karma. Jag tror jag får igen för att jag under alla år sagt att jag inte tror på stress eller på att gå in en vägg. Men du väggen, jag tror faktiskt inte på dig. Så det så. Det är bara jävligt stressigt just nu.

    Något positivt i livet? Jo då. Espresso Houses Salted Caramel Macchiato. Som Kris sa, en kopp med godis. Yum.

    Kommentarer inaktiverade för Inte min måndag
  • Vardagen

    Livsstress

      Att vara däckad i en vecka är inte bra för stressnivåerna inser jag nu. Jag ligger så mycket efter. Utöver det så stressar jag lite för att ta ett lönesnack med min chef. Jag tror jag använder stress istället för oroar för det är väl det jag gör egentligen.

    Samtidigt har jag kommit till insikt med att jag är olyckligt kär för första gången sedan jag var kanske 12. Det är…inte olyckligt kanske men distraherande. Det blir kanske inte bättre av att jag känner mig gråare än vädret.

    Men! Mitt tandvärksmysterium är löst. Min tand var död, dock inte dess nerver så nerverna kände allt och var dessutom inflammerade. 

    Nu ska jag sova några få timmar innan jag kommer försova mig. 

    Kommentarer inaktiverade för Livsstress
  • Killar,  livet

    Helgen och utländskt sextande

    maxresdefault

    Vad har jag gjort i helgen? Tackar som frågar. Jag har haft huvudvärk och sovit. Det är på riktigt så man kan sammanfatta min helg. Jag kan ha tagit ut seger lite i förskott där i fredags. På vägen hem gick bilen sönder. Stressen gjorde mig helt illamående. Jag kom hem, åt middag, kräktes och gick och lade mig gråtandes över att jag en gång i tiden var ihop med mitt ex tror jag. Minns inte ens, han var inte poängen. Jag orkade bara inte inte tänka på allt annat jag hade att tänka på. Jag drog slutsatsen att jag måste skriva en lista på saker som jag ska göra så det blir lite enklare att arbeta sig igenom. Jag ringde Kristofer för att berätta om matincidenten. Det är deal jag har med mig själv, att aldrig ljuga för honom om det där. När jag har gjort det så har det fort blivit en återkommande grej. På lördagen kom sedan sammanbrottet när jag bara satte mig på golvet och grät. Det var skönt om än, och det här är kul, stressande. Jag har ju inte tid att gråta. Det är inte mycket kvar av denna galenskap men det är kanske några veckor till innan det lugnar sig.

    Lite kul har jag kanske hunnit med. Jag har sett på en månad av missade avsnitt av min favortitsåpopera. Jag har gett mitt nummer till killen i godisaffären. Det var ju lördag trots allt och han förtjänande lite lördagsgodis han med. Jag har försökt prata lite klokheter med Panda om dejter och hur man flörtar. Helt meningslöst för han lyssnar inte. Jag har skickat en massa sms till Dörrvakten. Jag har gått helt utanför min bekvämlighetszon och sextat på engelska. Och det där kan vi skriva ett helt inlägg om. Engelska är ett språk jag pratade innan svenska. Det är en språk jag behärskar, väl. Jag vill gärna tro att jag kan vara porrig på engelska och när jag väl hade kommit över spärren att vara våga vara porrig så inser jag att Björnen jag sextade med är uppväxt med samma engelska som jag. Den lite finare (jo, i England finns de fortfarande sådana klasskillnader). Denna engelska innehåller inga porriga ord. Sextandet blir lite mer Jane Austin än 50 Shades of Grey. Det var bara pinsamt jobbigt. Jag fick googla definitioner av vissa saker som han skrev för att vara på den säkra sidan. Det var trots allt ett tag sedan jag läste Jane Austin. Jag vet inte. Antingen får jag bli mer romantisk eller han lite mer porrig men jag säger det redan nu, oklart om något av det kommer hända. Nu kanske någon erfaren människa undrar varför jag inte bara skickar bilder. Det skulle jag såklart kunna men det vill han inte att jag gör. Ha! Det var lite jobbigt ska erkännas.

    Men hörrni, jag är glad att sms flörtandet är tillbaks. Det är precis så mycket verklighetsförankring jag orkar med just nu.

    Kommentarer inaktiverade för Helgen och utländskt sextande
  • Sjukdomar,  Vardagen

    Stresstrappor

    Idag har jag kommit till slutsatsen att min kropp saknar någon form av något för jag är sinnesjukt trött. Sådär att jag sover hellre på lunchen än äter för annars funkar det inte. Det kan mycket väl vara stress men jag vet inte hur jag skakar loss den. Min läkare har beordrat cirka 10 olika blodprov för att kolla så att sköldkörteln och binjurarna verkar fungera och att alla vitaminnivåer är bra.  Ironin i det här är då att proven ska tas tidigt en morgon när jag inte känner mig stressad. Det är lite oklart när en sådan dag ska inträffa denna sida på året men kanske i oktober. Tills dess uppgraderar jag vitaminintaget på eget bevåg.

    Dagen idag har annars bestått av ganska smidigt arbete, surdegsmackor och te i mängder samt en massa spring i trapporna. Åka ner till bottenvåningen (för det är inte bra att gå nerför trapport) och sedan gå nio våningar upp är min stress relief. Vissa har en stressboll, jag har en jäkla massa trappor.

    Annars har dagens insikt vara att jag inte kan sexta på engelska. Det är roligt. För jag kan ju orden och är helt bekväm med engelskan men det blir ändå bara pannkaka.

    Nä, ni ska jag försöka koppla ner. Det tar ett tag.

    Kommentarer inaktiverade för Stresstrappor
  • livet,  Träning

    Att lära sig andas

     

     

    Idag har jag på fullast allvar ägnat mig åt min andning och tankar. Jag har försökt andas medvetet och försökt att inte tänka på något. Det har gått åt helvete. Inte så otippat eftersom jag är sämst på meditation, avslappningsövningar, mindfulness och allt vad det heter. Jag har dock spänningshuvudvärk och känner mig så sjukt stressad att jag typ glömt bort hur man skriver. Därför ger jag allt ett försök nu. Dessutom kan jag aldrig bli bättre om jag inte försöker. Inatt tänker jag att jag ska försöka sova bra. Imorgon väntar början på en träningshelg och tjejhäng. 

    Förresten, många undrar och bekymrar sig över det där att jag tränar stup i kvarten. Visst skulle mina muskler må lite bättre och kanske utvecklas mer om jag tog lite fler vilodagar. Det vet jag. Jag har full koll på att vilodagar är bra grejer. Men min kropp säger inte ifrån. Ibland kanske, på pass när jag bara är sämre och svagare än innan. Annars mår den bra. Oklart om den är i kemisk balans, jag misstänker tyvärr att inte alla vitaminer och hormoner ligger på bra värden. Jo, och när jag har vilodagar. Då har jag vilodagar.  Sedan skulle min tränare säga till om jag tränade för mycket. Och min massör. Så läget är helt under kontroll. Och nej, jag tränar inte i något desperat försök att gå ner i vikt. Jag tränar oftast för det hjälper mig vara glad men nuförtiden också för att jag blir så sjukt trött av det. Att inte kunna ligga och vända och vrida på sig i timmar på grund av oro är guld värt.

    Kommentarer inaktiverade för Att lära sig andas
  • jobb,  kropp

    “Det är bra att det finns en gräns”

    jag mår inte bra på jobbet, så även om jag sagt upp mig så måste jag stanna och jobba fram till 26 april, 13 arbetsdagar för min del. Jag är uttråkad och stressad, känner oro och ångest för att prata och träffa på vissa kollegor och chefen, jag blir lätt arg och förbannad. På eftermiddagen och innan jag anländer till jobbet mår jag illa och har halsbränna, känns som att jag ska spy. Även på nätterna mår jag illa. Jag har början till migrän varje dag efter lunch. Är supertrött. Har väldiga spänningar i axlarna. Listan kan göras lång. 

    Och jag tar på mig skulden själv. Jag sa till en kollega “jag som trodde att jag hade hög stresstollerans”. Kollegan svarade då “det är bra att det finns en gräns”. Att kroppen säger ifrån när något är dåligt och att du känner igen signalerna. Nu är det upp till dig att reagera. 

    Så jag försöker andas, se ljuset, lugnet och minnas hur det känns att må bra. Och hoppas att den kommande veckan innehåller ett nytt jobb. 

    Kommentarer inaktiverade för “Det är bra att det finns en gräns”
  • livet

    Så idag hade jungfru Maria och Gud sex? 

    Och det firar vi med att äta våfflor? Jo men det är väl logiskt? 

    Mina sociala medier svämmar över av våfflor och jag ärsupersugen själv. Men jag har migrän och ont i kroppen pga stress på jobbet. Känner mig också ledsen både pga jobbet och flygolyckan, är verkligen ett täcke av sorg över hela Tyskland. 

    Ska iväg en sväng till Vs familj och dricka te. 

    en våffla jag åt för en vecka sedan

     

    Kommentarer inaktiverade för Så idag hade jungfru Maria och Gud sex? 
  • Ideellt arbete,  vänner

    Att blanda med nöje med jobb

    IMG_1898

    Jag känner att jag varit så fruktansvärt grå, trist och förmodligen ganska aggressiv sedan oktober. Det har varit för mycket press, en stor mängd stress och förmodligen en del outtalade tankar.

    Det är svårt med vänskaper, precis som med alla andra relationer. De kräver jobb och näring, vilket är något som jag i alla fall tänker mycket på även om det kanske inte märks så ofta. Sedan blir det påfrestande när man jobbar med vänner på ett eller annat sätt. Jag tror aldrig jag jobbat med en vän på ett hållbart sätt. Det är jäkligt lätt att säga att man ska skilja mellan vänskapen och jobb men det är inte lika lätt i praktiken. Nu jobb-jobbar jag inte med någon av mina vänner, inte så där på en arbetsplats men jag jobbar på min fritid med nära vänner genom att vi är med i samma förening. Där har jag två väldigt nära vänner och en mentor och rådgivare som jag är väldigt tacksam för. Föreningen i sig har nog lite olika arbetsmoraler berodde på stad men i den som jag gick med i jobbas det ganska hårt. Vilket på många sätt är bra för det ger reslutat vilket motiverar människor men det är klart att det även är slitsamt. Speciellt när man som jag sitter i två styrelser på två tunga poster där allt inte flyter på så lätt som jag tror att det skulle göra om alla gjorde lika mycket som vi gör i Göteborg. Det är motigt. Och där någonstans kommer man på kant med sina vänner. De man egentligen tycker så fantastiskt mycket om och värdesätter känns plötsligt som ett gigantiska hinder. Först var det P-H, vi hittade ingen bra nivå och jag tror vi gemensamt offrade vänskapen. För det var så mycket lättare än att reda ut det. Som “kollegor” kan vi bråka och sedan gå vidare. Utåt skulle jag alltid backa honom men när det bara är han och jag så är det inte så lätt. Sedan kom en känsla av obehag och kanske en knuta irritation över Miss Sunshine. Där är det så mycket som spelar in tror jag. Om jag säger att vi är bästa vänner så tänker ni er en viss slags vänskap men om ni ska förstå så behöver ni nog se vår vänskap mer som ett kärleksförhållande. Det går inte en dag utan att vi hörs, vi umgås mycket, vi delar allt ifrån problem till Netflixkonto och vi är väldigt trygga med varandra. Jag har ingen annan vän som jag har eller skulle kunna tänka mig ha en sådan relation med. Det är varken bra eller dåligt, det bara är så. Aldrig tidigare har jag varit trött på henne och det tror jag inte att jag var nu heller. Kris sa klokt “ni är inte robotar, utan ni är trots allt människor med känslor”. Hur jämt vårt förhållande än är så var det väl oundvikligt att det inte alltid skulle vara en lycklig seglats. Nu kan jag inte tala för henne men jag tror inte hon varit trött på mig speciellt mycket. Och som sagt, jag tror inte jag var det nu heller, i alla fall inte som vän. Det blev för mycket jobb och när våra åsikter gick isär så blev det kanske för mycket. För jag tror inte hon menade något ont, tvärtom. Hon är bara i just den styrelsen för min skull så hon backar mig, det vet jag. Likaså vet jag att vi inte alltid kommer tycka likadant – och det är okej. Men så här är det, jag går alltid på min magkänsla. Tyvärr är jag inte alltid så bra på att logiskt förklara hur den tänker. När sedan mycket är motigt så överreagerar jag när folk bara inte litar på mig. Det går väl sällan ut över en person och sällan ut över rätt person. Det är lite rysk roulette. Jag misstänker ju att en annan som fått stå i skottlinjen är Duschdejten. Jag har inte frågat men jag skulle tippa på att han nuförtiden tycker jag är världens mest aggressiva person. Jag i min tur kan tycka att han borde säga till mig. Något i stil med nu är du för mycket, du är otrevlig eller något annat väldigt tydligt. Liksom jag tycker att han kan säga sin åsikt till mig istället för att hinta om det på sociala medier men men. Idag så tror jag att min mentor skulle ge mig lite peppande råd men det blev bara pannkaka och jag frågade varför han ville bråka med mig. Min mentor och jag kommer inte alltid överens men vi är väldigt förstående inför det. Men jag har aldrig känt att han velat göra sig ovän med mig, förrän idag.

    Och där lade jag ihop ett plus ett. Jag frågade Kris om han upplevde mig som aggressiv och han sa bara att är det så så beror det med all största sannolikhet på dessa underbara förväntningar jag sätter på mig själv. Jag blir irriterad på saker som är så irrelevanta i jämförelse med relationen till den jag bryr mig om. Jag låter jobb, stress, skilda åsikter, misstolkningar bli för viktiga. Jag glömmer bort vänskaperna. Vilket i mitt försvar är lätt gjort när man inte har tid att vara bara vänner. När man glömmer att ge vänskapen den näring den förtjänar.

    Kommentarer inaktiverade för Att blanda med nöje med jobb