• V

    Dödsångest? 

    Den senaste veckan har jag haft något som kan liknas vid dödsångest. Inte för att jag ska dö, utan för att V ska dö. 

    Jag har den här klyschiga men ändå fina Låten på hjärnan. 

    Jag vet inte om det är hösten eller något annat men att V ska dö känns så jobbigt. Och att han kanske dör ovetandes om vad han betyder för mig. Vi är bra på att ge komplimanger och nu gör jag det extr mycket. Jag säger att jag älskar honom, lyfter hans bra sidor och säger att jag är stolt över honom.

    Att säga att man är stolt över någon är verkligen viktigt och en fin känsla, min vän/fru/pojkvän/etc tycker att jag är bra. Iväg med er och säg till alla i er omgivning att ni älskar dem och hur bra de är! 

      

    Kommentarer inaktiverade för Dödsångest? 
  • jobb

    JAG FICK JOBBET!! 

    Det känns som att jag vunnit en Oscar! Jag är så förbannat glad och stolt och nervös och pirrig och lycklig. Det här jobbet passar mig perfekt, förmånerna är otroliga och jag ska få göra det jag är bäst på med andra som är bäst på samma sak. Ljuvligt! 

    Jag och V ska fira med mousserande ikväll. men Jag ska också packa och städa först… Hehe. Vi åker imorgon kl 12:30 och eftersom att vi på något vis åker hem så tar vi packningen med en klackspark! Tvätta ska jag också göra. 

    Tjoho! 

    Kommentarer inaktiverade för JAG FICK JOBBET!! 
  • livet

    Mod att leva

    Jennifer frågade vad jag känner när jag ser mitt liv på ett halvt a4, eller fritt tolkat, vad jag känner när jag tänker tillbaka på den del av mitt liv som varit.

    Jag känner mig modig.
    För att jag har vågat flytta, inte bara till en ny stad utan också till nya länder, det är mer än vad många vågar under sitt liv. Jag känner mig också modig för att jag har vågat älska, bli sårad och älska igen. Att gifta sig och att sedan skilja sig är både ett trauma och en skam (på något vis). Jag är glad att jag vågade älska igen.
    Jag kastar mig in i lite allt möjligt ganska huvudstupa, för att se hur det går, för att det verkar roligt och utvecklande. Därför tycker jag att jag är modig.

    Jag har dessutom övervunnit svåra hinder. Mina två största nederlag var att min bästa vän dog när hon var 25 och jag var 24, alltså för lite drygt sex år sedan. Hon fick en hjärnblödning när hon var gravid med sitt andra barn, ingen vet varför det blev så men hon dog.
    Och några månader efter det blev jag påkörd och krossade, hela högersidan av kroppen (tack gode gud för att jag är vänsterhänt), ingen trodde nog att jag skulle bli helt bra. Och jag får fortfarande ont när jag sjukgymnastiserar dåligt och vissa saker som t.ex. graviditet kommer bli en extra påfrestning på min kropp. Men jag är mer än välfungerande och så tacksam idag.
    Jag ser mig själv som en vinnare.

    Jag tror att de där åren mellan 20 och 30 är till för att göra galna grejer, flytta, älska, prova på och jag är verkligen glad att jag gjort det. Jag är stolt över mitt liv, det finns ingenting jag ångrar, det låter som en klyscha men allt har format mig till den jag är idag och tagit mig hit. Och det finns ingen jag hellre vill vara eller ingenstans jag heller vill befinna mig.

    En tant i en dokumentär sa en gång:

    “Det finns två sorters mod i människor: modet att dö och modet att leva.”

    Och jag vill alltid alltid alltid ha modet att leva. jag vill alltid välja livet. Även om det gör så fruktansvärt ont ibland, även om döden känns som ett lättare alternativ, så vill jag alltid ha modet att leva varje minut av varje dag.

    Kommentarer inaktiverade för Mod att leva