I helgen genomförde vi så den rätt fruktade men väldigt peppande tävligen. Det var 5km med över 100hinder som skulle forceras och vi var ett team på fyra tjejer, med väldigt varierande förutsättningar. Förra året var jag och Natalia funktionärer på tävlingen, som då genomfördes för första gången, och vi beslutade oss då och och där för att delta i år. Vårt lag bestod av oss två och två kompisar, ingen av oss med erfarenhet av hinderbanor med med härligt humör och mycket god vilja.

Vi startade i lördags eftermiddag, och min målsättning var att vi skulle klara det på under två timmar. Jag tyckte det var rimligt med tanke på att vi inom laget hade skador som gjorde det svårt att springa (stukade fotleder och smärtande ben). Dessutom hade vi längden emot oss, eller snarare bristen på längd. Med en längsta team medlem som ståtar 163cm så kommer man inte långt när höga hinder ska forceras. Vi gick i mål på en tid över två timmar, med en kämparglöd som skulle få vilket landslag som helst avundsjuk. Vi körde samarbete hela vägen in i mål, vi peppade varandra, hjälpte varandra, lyfte, knuffade och drog. Vi tog emot, hjälpte varandra med balans, att landa utan att skada fler fotleder, att besegra höjdskräck, smärta och äckliga vatten.

Av de 100 hindren har jag valt ut några som jag ändå vill nämna specifikt. De här var mina, personliga, största utmaningar och vinster!

1. Rampen; alla hinderbanor ska visst ha en ramp annars räknas de inte. Jag har aldrig, aldrig försökt komma upp på en och hyste en stor respekt för det här hindret. Hjärnan hade jag lämnat vid startlinjen, för om jag börjat resonera kring rimligheten i att jag skulle ta mig upp… ja då hade jag gett upp innan jag testade. Väl vid hindret stod där en kille från ett annat team, och han skrek pepp åt oss och gav några korta instruktioner. Sen sprang jag, tänkte att hellre försöka och misslyckas och kanske finjustera tekniken. MEN jag tog mig upp redan på första försöket det var min första stora kick under loppet!

2. Kryphindret; ett 90m kryphinder under taggtråd, direkt efter ett hinder som innebar två dopp i havet med vatten till brösthöjd. Det bästa med hindret, man fick upp värmen – det värsta nittio meter sand. För att summera det, mitt fokus var ta mig igenom så fort som möjligt, peppa lagkamraterna från sidan, men man kände sig som en panerad fiskfilé efteråt.

3. Vattenfyllda containtrar; efter sandkrälandet kom containrar. Tre stycken på rad, samtliga fyllda med iskallt vatten. Första momentet var att få hela laget i vattnet, för att sen få alla medlemmar ur vattnet. Iskallt vatten och upprörda muskler resulterar i krampande muskler. När jag skulle ur container nummer tre protesterade hela benen, de samarbetade inte. Teamet som redan stod på utsidan av containern drog mig ur vattnet och på terrängrundan som följde gjorde jag allt för att få tillbaks blodcirkulationen i benen.

4. Armgång; ett kanske 10m långt hinder där man skulle gå armgång på en ställning ca 2,5m över marken. Jag hade hittills haft grym hjäl av mina Biltema handskar som skyddat händer från träflisor, blåsor, äcklig lera mm. Efter två försök där jag gled av ställningen åkte handskarna av och på tredje försöket svingade jag mig över. Den känslan att ha gjort det gav mig en adrenalin kick som gjorde att jag utan problem kunde slänga mig i havshindret. (bubblaren)

5. Apgång 2,5m upp i luften; med en höjdskräck som kan få mig paralyserad var det faktiskt lite av ett under att jag snabbt klättrade upp i ställningen och insåg att jag absolut inte kunde fokusera på marken. Fokus var hela tiden på nästa fasta punkt. Att dessutom alltid ha “kontakt” med tre av fyra kroppsdelar gjorde att det nog kändes säkrare än vad det var när kroppen skakade av köld.

Bubblare

Att kasta ut ett “hinder” som innebär att du ska springa ut till en badbrygga. Ta dig upp på badbryggan, ner i vattnet på andra sidan igen och sen få klättra upp på en badstege är… omänskligt? Kroppen fick en chock och jag trodde att urinvägsinfektionen skulle komma som ett brev på posten – men meroniullunderstället gjorde ändå att kläderna värmde och vi kunde fortsätta framåt. (Ja, och så vill jag skicka en tacksamhetens tanke till läkaren som skrev ut 100 antibiotika tabletter till mig, 2 tabletter vid hemkomst i lördagskväll räddade mig nog från komplikationer!

Eller vad sägs om ett kryp hinder i lera? Eller som nedan, 100m träsklöpning…

Kläderna luktar fortfarande efter två tvättar sumpmark, benen är prydda av diverse blåmärken, mina axlar är som fiolsträngar och jag har en muskelsträckning i bröstkorgen som gör ont när jag andas/skrattar/hostar/nyser. Jag skulle definitivt kunna tänka mig att göra det igen, då med lite mer fokus på tävling  och prestation, energin bara bubblade i lördags och att få se vad kroppen skulle ha klarat av i ett tävlingsmoment hade varit en bra nästa utmaning!!

Slutligen vill jag tacka mitt team, för grym team spirit, individuella prestationer, pepp och skratt. Utan er hade  jag aldrig provat på det här!!