• jobb,  livet

    Stå på mig!

    Igår hade jag ett möte med min chef. Jag stod på mig bra. Jag var envis och även fast hon försökte använda diverse olika former av härskarteknik så är jag “nöjd” med min insats. Jag var ödmjuk då jag bara ville skrika och jag var snabb på att se igen hennes spel och olika härskartekniker utan att vi hamnade i en konflikt. Eller ja, om någon använder härskartekniker så är vi väl automatiskt i en konflikt men inte så att vi stod och skrek till varandra.
    När hon tex undrade hur jag mår, så kunde jag bolla tillbaka frågan och undra varför. När hon sa att den är en känsla hon får på sättet jag skriver mail så kunde jag fråga om det var något konkret mail hon syftade på eller om hon kunde utveckla vilket hon inte kunde. Hon påstod allt möjligt och det jag har gjort utanför min tjänst (då min ena kollega blev utbränd och lämnade efter sig en massa jobb och en annan kollega har haft för mycket att gör så jag har hjälpt henne) låg mig i fatet. Det var, enligt min chef, förvirrande att vi har hjälpts åt.

    Jag stod på mig bra. Jag är stolt över att jag inte gick på hennes härskartekniker, lirkanden utan jag stod upp för mig själv. Och jag är inte alls besviken över den lön jag fick eller mitt nya kontrakt, ändå känner jag mig låg. Min arbetsmoral är i botten och jag är ledsen. Jag känner mig överkörd.

    staa-paa-dig
    Och jag vet vad det är. Först och främst så tycker jag inte om härskartekniker. Jag tycket om öppenhet och ärlighet, rak och tydlig kommunikation. Inget fjomp.
    Jag tycker det är obehagligt att min chef känner sig tvingad (?) att använda sig av härskarteknik när hon ska ha samtal med mig. Och jag tycker att det känns fruktansvärt att arbeta på ett företag där jag inte är uppskattad.
    Där att gå lite utanför sin tjänst och hjälpa kollegor är något negativt. Där kreativitet och att tycka att jobbet är roligt ifrågasätts pga sättet jag skriver mail på. Om det var ett reellt problem så antar jag att det hade tagits upp på en gång, tex som svar på ett av de där mailen.

    En relation går alltid två vägar. Den ska vara ömsesidig och relationen mellan arbetsgivare/företaget och arbetstagare ska även den vara ömsesidig. Det ska finnas förtroende, respekt och dialog. Och min chef visade mig att hon inte har något förtroende för mig, ingen respekt (för mig använder min inte härskarteknik på/mot någon man respekterar) och att hon inte kan hålla en dialog utan bara slingrar sig.

    Jag kommer att se mig om efter nya jobb. Idag känner jag helt för att byta karriär. Jag vet inte till vad men den här branschen, i den här stan, suger!

     

    Kommentarer inaktiverade för Stå på mig!