• Girlytalk

    Jag gillar att landa i lögnen

    Jag lyssnade på Anna Hedenmos sommarprat. Det var lite spretigt, det ska jag erkänna, och kanske lite skrytiga ibland med episoder jag inte riktigt fattade poängen med typ en lång episod där hon berättar om när hon intervjuar Henning Mankell.

    Hon pratar om sociala medier och bilderna vi lägger ut. Ytan. Det perfekta. Var det inte likadant förut? Att man tog fram kameran i de lyckliga stunderna? Hon frågar sig om släktingar var lyckliga som på bilden eller vad som fanns bakom.

    En viktig diskussion. Ja. Vi behöver hela tiden påtala att Instagram inte är verkligheten. Mammarollen är sällan rosenskimrande dygnet runt så som den kanske framställs. Även min sjukdom, diabetes typ1, kan jag tycka framställs ganska glamoröst i sociala medier med de som är självutnämnda ambassadörer för sjukdomen.

    Samtidigt så vill jag så gärna landa i det lyckliga när jag tänker på tex mina farföräldrar. Klart jag vet att de gick igenom svårigheter på alla möjliga sätt och plan livet igenom. Men jag vill lixom tänka på hur fint det blev till slut, att de var mestadels lyckliga, ja lite “slutet gott, allting gott”. Så vill jag också tänka på mina vänner. Att det finns massa problem och svårigheter vi delar men det är de fina stunderna jag vill landa i.

    Jag vill inte att Nils som vuxen ska behöva fundera på om jag var lycklig på den eller den bilden eller vad jag dolde bakom leendet. Jag vill att han ska veta att jag är en människa med kamper, sorger och glädjeämnen precis som alla människor. Men att jag i grunden är lycklig. Framförallt vill jag inte att han ska känna att han behöver bära varken mina sorger nu eller senare i livet.

    Kommentarer inaktiverade för Jag gillar att landa i lögnen
  • tips

    En smärtande sanning

    “Kvinnor som vill, ligger inte still”

    Det är med magont och hjärtvärk som jag lyssnar på Katarina Wennstams Sommar i P1. Vad är det för samhälle vi byggt och fortsätter förstärka genom polisens uttalanden, kulturyttringar, beteenden och monetära satsningar?

    Katarina driver kampen för oss kvinnor, belyser maktens sneda vinkel på kvinnobrott och jobbar och lobbar för vår möjlighet att röra oss fritt, utan att tänka på vad vi har på oss för kläder, vad vi sagt till en man i en bar eller hur någon kan ha tolkat våra blickar. Jag mår så genuint dåligt när jag läser Katarinas böcker, samma illamående känsla bubblar upp när jag lyssnar på hennes sommarprat. Det är inga småputtriga feelgood minutrar, det är obehag rakt in i själen.

    Hon säger mycket klokt, sätter fingret och gräver runt där det gör ont i samhället, statsmakterna och i mig. Vad gör jag för att förbättra situationen? Kan jag påverka de tre pojkar som växer upp i min direkta närhet? Har de en schysst kvinnosyn? Har de bristande insikter, skev kvinnosyn, kallar de tjejer i skolan för öknamn?

    Det är frågor som väcktes av Katarina, det enda jag kan rekommendera er är att lyssna. Stålsätt er för ett obehagligt, men kvalitativt Sommarprat. För gudsskull, bara lyssna! Katarina Wennstam, Sommar i P1

    Kommentarer inaktiverade för En smärtande sanning
  • tips

    Åh det här var bra! 

    Idag lyssnade jag på Daniel Poohls sommarprat och det var såååå bra! Som godis för öronen. 

    Det är en konst för sommarpratarna få fram både en berättelse och sina åsikter men Daniel lyckades verkligen med det och jag satt på cykeln och njöt av hans program! 

      
    Han har dessutom exakt samma dialekt som en av mina bästa vänner, han finns dock inte i mitt liv idag, så att få höra den där hemska dialekten var så tryggt och mysigt men lite ont i hjärtat gjorde det. 

    In och lyssna nu allihop! 

    Kommentarer inaktiverade för Åh det här var bra! 
  • tankar

    Är inte det självklart? 

    jag har lyssnat på Sanna Lundells sommarprat och hon pratar om feminism. Kanske framför allt feminism i förhållandet mellan kvinna och man. Hon menar att för henne (och många andra?) så känns det inte bra att vara kvinna i förhållande till en man, att man då förväntas göra allt tillsammans och att hon känner sig förtryckt samtidigt känner hon sig mindre värd om hon inte har en man (fritt tolkat). 

    Först och främst tycker jag att sommarpratar var bra, något många vill höra men jag kände också att jag inte tycker så. Jag tycker inte att någon kvinna eller man är mer värd med en partner, många av mina vänner är singel och de är hur lyckliga som helst. det här med att ett par ska göra allt tillsammans är helt idiotiskt och det har jag tyckt sedan högstadiet. 

    Jag och V är två olika människor med olika behov och intressen. Vissa behov kan vi tillfredsställa hos varandra men vi behöver också våra vänner och familjer. Samma sak med intressen några har vi gemensamt och andra är egna. Då och då gör jag något som är Vs intresse och han mitt men vi gör också mycket på egen hand eller med vänner. Tillsammans gör vi det vi båda tycker är roligt. Vi älskar varandra och vill vara med varandra men det berikar oss och gör oss till bättre människor att göra saker var för sig. 

    Det här trodde inte jag var feminism utan sunt förnuft. Det är något jag tar för givet. 

    Om det inte är en självklarhet utan något feminismen måste jobba för då känner jag för att ge upp. Alla kvinnor och alla män måste bestämma hur de vill leva livet, som ett smycke för sin partner eller som en egen människa? Svårare än så är det inte, eller? 

    Kommentarer inaktiverade för Är inte det självklart? 
  • Böcker,  tips

    Människor som provocerar mig

    Jag har läst Kristina Sandbergs trilogi om Maj. Maj är en kvinna som lever i Örnsköldsvik och vi får följa hennes liv med allt vad det innebär från att Maj är runt 20 till att Maj är runt 60, från 30-tal till 70-tal. Böckerna är superbra, välskrivna och lite annorlunda med ett starkt perspektiv på kvinnan. Och jag vill så gärna tycka om Maj. Men jag kan inte. Jag hatar Maj.

    Maj bryr sig om dessa saker här i livet:

    1. Vad andra människor tycker om henne. Vad de tycker om hur hon ser ut, hur hon lagar mat, hur hennes hem ser ut.
    2. Vad andra människor tycker om hennes familj. Hennes barn och hennes man.
    3. Vad hon tycker om andra.

    Det finns ingenting i Majs liv som är bra.

    Från det att vi får börja följa Maj då hon är runt 20 till att serien tar slut så är det aldrig bra. Hon gör en klassresa och gifter upp sig men i slutet av böckerna har hon det inte lika bra ställt längre men hon är precis lika olycklig i slutet som i början. Hon är aldrig nöjd. Varken med sig själv eller med något annat. Hon funderar hela tiden över om hon är bra nog.

    Hon dömmer också andra hela tiden. Jag vet egentligen inte om hon ägnar sig åt att prata om dessa nedvärderande kommentarerna med någon eller om det är hennes egna tankar men hon tänker inte en enda snäll tanke i hela boken. Varken om sig själv eller andra. T.ex. tycker hon att dottern är för smal. Medan svärdottern är för rund.

    Och det som provocerar mig är ju att jag stöter på dessa människor överallt. Idag. Människor som är otroligt självkritiska men också kritiska mot andra. Martyrer ut i fingerspetsarna. Människor som bryr sig mer om vad en bok säger än vad de faktiskt tycker själva. Jag hoppas hela boken att det här dåliga självförtroendet och det konstanta gnällandet på allt och alla skulle ta slut i och med att Maj växer upp. Från oerfaren 20-åring till en erfaren fru, mamma och husmor men icke! Gnällandet fortsätter och nästan eskalerar. Jag klarar inte av det.

    Min mamma bär tydliga spår av detta, troligen är det därför som jag verkligen inte klarar av Maj. Men kanske har det gett mig en förståelse för min mamma, en inblick i hur det känns att tänka så här hela tiden. För det är ju det också. Maj går ju runt och tänker saker hela tiden men hon kan aldrig prata med någon för “så gör man ju inte”, man pratar inte om sånt som är jobbigt. Och exakt så är det även för min mamma.

    Jag önskar så himla mycket att jag fick, jag vet inte, lobotomera dessa kvinnor (och män) och få dem att inse att de enda som betyder något är ens egna åsikter. Möjligen de som är närmast dig. De kan du också fråga om råd men att förhålla sig till varenda jävla människas tanke och idé det är omöjligt. Älska dig själv och älska dina närmaste. Tänk inte på de andra för de tänker då inte på dig. Du kommer bli en lyckligare och mer harmonisk människa om du är viktigast i ditt liv.

     

    Kristina Sandberg är en fantastisk författare och föreläsare och böckerna är bra. Vilket kanske låter dubbelt när jag nu inte klarar av mig men just att jag sitter och blir vansinnig på huvudpersonen är ju ett bevis på hur bra skrivna de är. Kristina Sandberg sommarpratar 29 juli .

    Kommentarer inaktiverade för Människor som provocerar mig