• Girlytalk

    Vilket jävla år! 

    Jag förstår helt och fullt varför folk skiljer sig under det första året som förälder. 

    Fy fan vad slitigt det har varit och jag har känt mig så ensam i perioder. Nils hade en period då han sov så dåligt och det var kulmen. V förstod inte. Tyckte att jag kunde sova nör Nils sover, vilket är 2×30 min per dag, jag var konstant utmattad eftersom att Nils inte ör en sådan bäbis som bara är. 

    Jag hatade V, jo hatade är nog rätt ord, för att han inte såg min trötthet eller mig. Jag minns när jag äntligen fått Nils att sova tre-fyra nätter och när V då, först då, erbjöd sig att ta en natt höll jag på att döda honom.

    Vi hade längtat så efter Nils och älskade honom så men Nils tog all min energi och V förmådde inte att ge den tillbaka så som jag hade önskat. Jag är heller inte världens bästa på att uttrycka exakt vad jag vill ha utan vill att alla ska se mig, så som jag ser dem. Därför har jag slutat ta på mig en del av skulden i dessa sammanhang. Att min man ska se och förstå mig på det språk jag väljer att uttrycka mig på (kroppsspråk och inte allt för högljudda skrik) är inte för mycket begärt. 

    Nu, när V är pappaledig, börjar det lätta. Vi blev mer av ett team. V förstod och då sover ju Nils ändå hela nätter så han förstod ändå inte riktigt. Och vi har hittat tillbaka till en glädje i oss två. 

    Vi hade lovat varandra att inte Gå första året och inte ta allt för stora beslut i affekt och det är därför vi är ett par. För hade vi gått på impuls hade vi skilt oss ungefär 45 gånger. 

    Kommentarer inaktiverade för Vilket jävla år!