Då är jag  redo för att reflektera lite kring vår gemensamma skidresa som summerat blev väldigt lyckad trots lite tråkigt väderförhållande på lördagen, några mötestimmar för T på fredagen, ovana barn och ny familjekonstellation. Vi lyckades parera trötthet, hunger och smärta (pjäxor, träningsvärk, förkylning) och hålla sams och ha en skön stämning (med några få undantag) hela resan.

När inresan till skidorten gjordes till ljudet av följande kommentar från T “Ja, men vi gör ju som vi brukar göra” då trodde jag att jag skulle implodera. För där i bilen sitter fyra individer som har full koll på “hur vi brukar göra” och där sitter jag som inte har den blekaste aning och det kommenterade jag. (grrrrrr)

Vi åkte skidor, ibland alla fem tillsammans ibland uppdelade i två grupper där jag åkte med de äldre barnen. Jag fick en del kommentarer att jag inte var tillräckligt snabb, men då kontrade jag med att störtlopp inte är tillåtet, man måste svänga också. Vi åkte barnbacken med möjlighet till “offpist” åkning där det fanns gupp, småhopp och roliga svängar. Vi körde röda backar och en hel del blåa och gröna, vi behärskade knapplift, ankarlift och på söndagen vågade vi oss på sittlift och kände glädjen i att få vila benen en stund medans vi transporterades längst upp i backarna.

Stugan vi hade bokat upptäckte jag på väg till frukosthandlingen gav oss tillgång till en lagom lutande transportsträcka och direkt tillgång till en ankarlift. Den gav oss också tillgång till att åka skidor nästan ända fram till dörren. Så vi maximerade skidåkningen och åkte sen hem för att koka ihop lite snabba luncher. Mellanmål och dryck hade vi med oss i en ryggsäck och vi stannade och fikade när energinivån började dala.

Var kinkade det då?
Ja, det faktum att det är tre barn som ska synkas i fråga om åk-kapacitet är en utmaning. Den minsta tog sig  knappt ner för första backen, men i söndags fräste han på och ville också köra offpist. Sen har vi mellankillen som är lite  modigare än han är kompetent, och om något går emot honom vägrar han ge det en ny chans även om han lyckats tio gånger tidigare. Låt mig ge ett typexempel. Vi hade åkt ankarlift säkert 15 gånger, och en gång hamnade vi på “fel” sida, dvs han på vänster och jag på höger sida. Avgången blev lite svårare, och jag höll på att ramla lite vid avgång. För hans del gick det bra. Därefter ville han verkligen inte åka ankarlift, han började tjura och grina när vi nästa gång skulle uppför backen och ville inte alls testa – trots att vi gjort rätt 15 gånger tidigare. Det är så här han funkar, går det emot EN gång minns han inte alla de gånger det gått bra och börjar fega ur.

Eller på hemresedagen när den äldsta killen varken kliver ur sängen, äter frukost, drar ur sina lakan ur sängen eller packar ihop sina saker utan en massa tjat och gnäll. Han lägger sig i soffan och tycker att andra (dvs vi vuxna) kan göra det. Där tar mitt tålamod slut, när jag och T gör allt för att packa ihop oss, städa, laga frukost, diska – och han inte ens kan göra samma insats som de andra två killarna.

Eller det här med  att hantera hungriga barnsom vill bita huvudet av varandra medans jag slängde ihop en lunch, hängde upp blöta skidkläder, duka och hålla dem tysta för deras far sitter i telefonmöte i ett av sovrummen… samtidigt som jag själv var vrålhungrig. Då kände jag att med 6 månaders intoduktionstid har jag blivit “super-bonusmum” – och skällde lite på T i efterhand för att han inte visade tillräckligt med  tacksamhet.

Utöver händesler av den här storleken var det en bra resa.Vi hade skoj, skrattade och åkte  massor av skidor. Gav oss innan barnens energinivåer var alltför låga och försökte parera med lite bad och bastu så på kvällarna var det fem trötta och slitna individer som kräp i säng.