• Date,  Girlytalk,  Grubblerier

    Katastrofdejt med okänt nummer i ordningen

    Så igår var det då dejt, vi kan kalla killen för Dalmasen, för det är smeknamnet han haft i en värld med för många Daniel, Henrik, Mattias och Martins. Dalmasen veckopendlar och jobbar egentligen i Norge under veckorna, något som begränsat möjligheten till en första dejt.
    Men så skulle vi få till det. Hans sms:ande har varit lite, sporadiskt och han ville prompt ses för en morgonpromenad. Så jag bad honom komma med förslag på tid och plats tidigare i veckan. Då skickade han ett ganska oförskämt sms om att jag fick släppa mina projektledar manér. Nu är det ju så att jag är projektledare som person, det är inte ett jobb där är en personlig egenskap jag besitter. Jag valde att släppa kommentaren och när han i fredags hörde av sig för att boka promenad så föreslog han lördag kl10 i hans kvarter. Jag svarade snällt att, som bekant var jag på AW och ville inte köra bil före lunch, men han var varmt välkommen till stan så kunde vi promenera där.

    Sen dog min telefon, och lördag morgon när jag vaknade hade jag fått ett sms som jag besvarade och föreslog en promenad dit jag kunde cykla/kollektivtrafik vid halv elva tiden. Men då fick jag svaret att jag var omständlig och att vi skulle ta det på söndagen istället. Så sagt och gjort, lite små fundersam över hurudan person jag skulle träffa åkte jag till hans kvarter. Väl framme visade det sig att han hade lite körigt. Minst sagt. Han skulle sälja en MC på Blocket trekvart senare och plockade och for för att förbereda denna försäljning. Jag blev ombedd att vänta och sa att det är okej, om jag får en kaffe så länge. En timma senare, fortfarande utan kaffe, kom de potentiella köparna. Jag stod ute och frös i ytterligare 45min utan att ett köp genomförts och han tyckte att nu, NU kunde vi gå på promenad.

    Jag hade under dessa 90minuter ångrat mig, förbannat mig och flera gånger tagit de tre första stegen och säga – jag åker nu, vi får höras. Då han var så fokuserad på försäljningen ville jag inte störa. Kanske helt fel beslut, men jag lär mig…

    Nu förklarade jag dock att jag frös och började bli hungrig och hellre skulle åka hem, men han insisterade på en kort promenad. Så jag gick med på det, mest för att ha det ur världen och verkligen fastslå att nej, det här var fel på alla sätt. Samtalet och promenaden bara förankrade detta. När han påstod att vi träffats förut (vilket vi kanske har) men misstar mig för en annan kort, blond, söt tjej som framför en något porrig dans iklädd sjuksköterskeuniform på universitetet 10 år tidigare – det var den sista spiken i den kistan.

    Jag måste erkänna, att jag funderar på om det är jag som har orimliga förväntningar? Träffar på fel killar eller om det helt enkelt är så att det inte finns någon respekt för andras tid eller intressen? Kan man inte ens uppbåda tillräckligt med energi för att ha en första dejt med schyssta förutsättningar – finns då verkligen intresset att träffa någon? Eller om den man träffar är “rätt” spelar det då ingen roll att det samtidigt med första dejten pågår en MC-försäljning?

    Så Dalmasen fick -10 på en 10gradig skala.

    Kommentarer inaktiverade för Katastrofdejt med okänt nummer i ordningen
  • Date

    Regler, regler, regler…

    Det är kanske det knasigaste jag skriver inlägg om, men det känns som att det är något vi svenskar behöver bli bättre på. Så här kommer ett nytt inlägg i dejting-industrin.

    Hittills har jag försökt summera fyra knasiga regler…

    1, Var tydlig med att det är en dejt du bjuder ut till, det vinner båda parter på i längden
    2, Ljug inte för den du ska på dejt med!!
    3, Innan du går ut på din dejt, duscha, borsta tänderna och se till att du luktar gott.
    4, bjuder du ut på dejt ansvarar du för plats, tid och aktivitet

    Och här kommer nu regel nummer 5. Det är fruktansvärt pinsamt, egentligen. Är det bara jag som råkar ut för sådana här konstigheter?
    Okej. Den är kanske endast applicerbar på nätdejting? Äsch, den går säkerligen att använda även om ni flirtat på krogen, fem i trehånglat på ett dansgolv eller sprungit på varandra på något speed-dejting event.

    Det här hände mig. Jag är på stan med en vän. Fikar och pratar. Väldigt inne i vår tvåsamhet och inte öppna för andra att delta i våra samtal. Eller ens avbryta. Vi är väldigt tydliga i vårt kroppsspråk att man stör oss om man tar kontakt. Vi söker inte ögonkontakt eller ens tittar ut över resten av lokalen. Vi är inne i ett samtal, mellan oss. Då kliver det fram en man till vårt bord. “Happy, visst är det du?” högt, tydlig, bredbent. Som om han hade ALL rätt i världen att avbryta vårt samtal. Det tog mig några sekunder innan jag fann mig. Mannen har hittills varit ett ansikte på en dejtingsajt. Ett ansikte som fick ett svar, på sitt låååååånga mail. Som sedan inte fick svar på mail nr2, nr3 eller nr4. Han var lite för intensiv, lite för på och lite för… Han borde kanske ha förstått hinten. Svarar jag inte är jag inte intresserad. Men icke. “Det vore trevligt att ses över en fika!” är nästa mening han kastar ur sig. Jag stammade något osammanhängande typ “Ja, jo jag får väl svara på ditt meddelande…”

    Det var konstigt, underligt, obekvämt. Jag kände mig pressad, stressad och placerad i en situation jag inte ville befinna mig i. Jag har tänkt tanken, vad skulle hända om… Jag publicerar ju mitt ansikte på nätet, säger “Hej här är jag, jag är singel och söker kanske dig”. Men jag tycker ändå att man inte hoppar på någon i sociala sammanhang så där. Hade han sagt hej i kön, på väg ut eller när vi “sprang på” varandra så hade det känts mer okej. Men läs av situationen och var försiktig. Det är mcket bättre att i efterhand ställa en fråga “Var det dig jag kan ha sett på X idag?”. Var lite diskret. Snälla? Så regel nummer 5 kommer här.

    5, Var diskret. Ser du någon av dina “nätflirtar” på stan, hälsa diskret eller återkoppla på nätet efteråt.

     

    Kommentarer inaktiverade för Regler, regler, regler…