Jag känner att jag varit så fruktansvärt grå, trist och förmodligen ganska aggressiv sedan oktober. Det har varit för mycket press, en stor mängd stress och förmodligen en del outtalade tankar.

Det är svårt med vänskaper, precis som med alla andra relationer. De kräver jobb och näring, vilket är något som jag i alla fall tänker mycket på även om det kanske inte märks så ofta. Sedan blir det påfrestande när man jobbar med vänner på ett eller annat sätt. Jag tror aldrig jag jobbat med en vän på ett hållbart sätt. Det är jäkligt lätt att säga att man ska skilja mellan vänskapen och jobb men det är inte lika lätt i praktiken. Nu jobb-jobbar jag inte med någon av mina vänner, inte så där på en arbetsplats men jag jobbar på min fritid med nära vänner genom att vi är med i samma förening. Där har jag två väldigt nära vänner och en mentor och rådgivare som jag är väldigt tacksam för. Föreningen i sig har nog lite olika arbetsmoraler berodde på stad men i den som jag gick med i jobbas det ganska hårt. Vilket på många sätt är bra för det ger reslutat vilket motiverar människor men det är klart att det även är slitsamt. Speciellt när man som jag sitter i två styrelser på två tunga poster där allt inte flyter på så lätt som jag tror att det skulle göra om alla gjorde lika mycket som vi gör i Göteborg. Det är motigt. Och där någonstans kommer man på kant med sina vänner. De man egentligen tycker så fantastiskt mycket om och värdesätter känns plötsligt som ett gigantiska hinder. Först var det P-H, vi hittade ingen bra nivå och jag tror vi gemensamt offrade vänskapen. För det var så mycket lättare än att reda ut det. Som “kollegor” kan vi bråka och sedan gå vidare. Utåt skulle jag alltid backa honom men när det bara är han och jag så är det inte så lätt. Sedan kom en känsla av obehag och kanske en knuta irritation över Miss Sunshine. Där är det så mycket som spelar in tror jag. Om jag säger att vi är bästa vänner så tänker ni er en viss slags vänskap men om ni ska förstå så behöver ni nog se vår vänskap mer som ett kärleksförhållande. Det går inte en dag utan att vi hörs, vi umgås mycket, vi delar allt ifrån problem till Netflixkonto och vi är väldigt trygga med varandra. Jag har ingen annan vän som jag har eller skulle kunna tänka mig ha en sådan relation med. Det är varken bra eller dåligt, det bara är så. Aldrig tidigare har jag varit trött på henne och det tror jag inte att jag var nu heller. Kris sa klokt “ni är inte robotar, utan ni är trots allt människor med känslor”. Hur jämt vårt förhållande än är så var det väl oundvikligt att det inte alltid skulle vara en lycklig seglats. Nu kan jag inte tala för henne men jag tror inte hon varit trött på mig speciellt mycket. Och som sagt, jag tror inte jag var det nu heller, i alla fall inte som vän. Det blev för mycket jobb och när våra åsikter gick isär så blev det kanske för mycket. För jag tror inte hon menade något ont, tvärtom. Hon är bara i just den styrelsen för min skull så hon backar mig, det vet jag. Likaså vet jag att vi inte alltid kommer tycka likadant – och det är okej. Men så här är det, jag går alltid på min magkänsla. Tyvärr är jag inte alltid så bra på att logiskt förklara hur den tänker. När sedan mycket är motigt så överreagerar jag när folk bara inte litar på mig. Det går väl sällan ut över en person och sällan ut över rätt person. Det är lite rysk roulette. Jag misstänker ju att en annan som fått stå i skottlinjen är Duschdejten. Jag har inte frågat men jag skulle tippa på att han nuförtiden tycker jag är världens mest aggressiva person. Jag i min tur kan tycka att han borde säga till mig. Något i stil med nu är du för mycket, du är otrevlig eller något annat väldigt tydligt. Liksom jag tycker att han kan säga sin åsikt till mig istället för att hinta om det på sociala medier men men. Idag så tror jag att min mentor skulle ge mig lite peppande råd men det blev bara pannkaka och jag frågade varför han ville bråka med mig. Min mentor och jag kommer inte alltid överens men vi är väldigt förstående inför det. Men jag har aldrig känt att han velat göra sig ovän med mig, förrän idag.

Och där lade jag ihop ett plus ett. Jag frågade Kris om han upplevde mig som aggressiv och han sa bara att är det så så beror det med all största sannolikhet på dessa underbara förväntningar jag sätter på mig själv. Jag blir irriterad på saker som är så irrelevanta i jämförelse med relationen till den jag bryr mig om. Jag låter jobb, stress, skilda åsikter, misstolkningar bli för viktiga. Jag glömmer bort vänskaperna. Vilket i mitt försvar är lätt gjort när man inte har tid att vara bara vänner. När man glömmer att ge vänskapen den näring den förtjänar.