Han har ju som bekant en ny flicka i sitt liv. Hon är 23 år, ett maskrosbarn och bloggar öppet om deras sexliv. Hon har hunnit med att vara gravid minst en gång med hans barn och dom har gjort slut fler gånger än jag minns men kanske fem gånger?!

Häromdagen frågade jag honom hur dom ser på framtiden varpå han svarar “det finns ingen plan för framtiden alls om det nu finns någon sådan”. Det säger väl egentligen allt.

Han har sårat mig så fruktansvärt mycket och djupt med sitt agerande och sin oförmåga att kommunicera. Det har dock funnits väldigt få tillfällen, kanske tre, då jag känt för att såra honom. Jag ser honom och jag ser hans agerande men jag kan inte förstå vad han sysslar med. Visst vill man kanske träffa nån ny och ha lite kul med (ha sex med) men varför i hela fridens namn krångla sig in i ett super offentligt förhållande där man ena stunden är ihop och andra stunden gör slut – offentligt. Varför inte bara vara ärlig med tjejen och säga som det är, jag är inte intresserad av ett förhållande men vi kan ha sex när vi känner för det.

Nu har han ju grävt sig en grop som han inte kan och förmodligen inte heller orkar ta sig ur. Den är ju ganska trygg trots allt. Han säger att det kanske är så men att det reder ut sig. Han har hamnat i ett sambo förhållande (i ett hem med mina saker) med en instabil ung tjej som styr hans liv. Hon vill lära sig mer om psykologi men känner inte ens sig själv. Hon är tillräckligt gammal för att ta hand om sig själv men jag kan inte låta bli att bli lite arg på honom som leker med något så ömtåligt. Han har så mycket bagage han behöver ta itu med men istället väljer han någon som är ännu trasigare för att slippa tänka på sig själv. Jag kan förstå alla anledningar till varför han är med henne men jag kan inte förstå varför man skulle vilja ha det så. Varför man inte skulle vilja må bra. Han tror säkert att han mår bra. Det är trots allt enklare än att lyssna på sin självinsikt som skickar varningssignaler.

Jag har ett enormt behov av att förstå och det gäller inte bara honom utan det mesta här i livet. Honom förstår jag ändå relativt bra. Jag känner honom väldigt bra. Jag vet att han inte mår bra. Och det gör så ont i mig. Det gör mer ont än att han är med henne. Samtidigt vet jag att jag slår huvudet i väggen när jag försöker hjälpa honom. Jag försöker vara förstående, jag försöker stötta honom men jag ifrågasätter också så som jag tycker riktiga vänner ska göra fast då skär det sig. Bara det, att frågor inte tolereras är ett tecken på att det inte är bra. Han har byggt en mur runt sig där han inte är mottaglig för hjälp eller samtal. Där jag tycker att det skulle vara bra med någon som känner en väldigt bra och som aldrig dömer där tycker han bara att det är läskigt. Jag skulle göra allt för att bara få honom att vilja prata. Om inte med mig så med någon annan.