Jag har alltid motionerat. På ett eller annat sätt. Allt från taekwondo fyra-fem dagar i veckan till gruppträningar och PT. Fram till fem år sedan. Då blev all träning som mest promenader men det räckte. Min grundkondition har hjälpt mig mycket. Det har varit lätt att komma tillbaks. För tre år sedan blev promenaderna färre och färre. Orken fanns inte. Nu snackar vi inte lathet eller trötthet utan medicinsk orkeslöshet. Jag var nöjd om jag bara behövde vila en gång per dag. Det tog inte lång tid innan jag började gå upp i vikt. Jag testade alla dieter i världen men inget hjälpte. Som förre detta bulimiker krävdes det en hel del för att inte ramla dit igen. Det spelade ingen roll vad jag gjorde (eller inte gjorde) jag gick inte ner ett gram. Jag gick till läkare efter läkare. De sa att jag inte äter tillräckligt, inte äter frukost (svenskar har verkligen ett heligt förhållande till frukosten), inte åt regelbundet så jag ändrade och ändrade. Inget hjälpte. Jag gick varken ner i vikt eller fick tillbaks min energi. Idag vet jag att det berodde på en nästan icke-existerande ämnesomsättningen som kräver medicin. Nu är energin tillbaks men jag kan ju inte påstå att kilon rasar. Nu har jag varit tjock några år och lärt mig älska mig själv men det är inte riktigt jag. Jag är kurvig inte tjock. Nu till sommarn ska min ämnesomsättningen vara återställd så då kanske något gram försvinner. Det bästa av allt är att jag nu har ork att lägga på att gå ner i vikt. Jag orkar! Så nu är jag tillbaka i skogen. Åh vad jag saknat skogarna.