• IVF,  resan mot mamma

    En vilja att bli mamma

    Nathalia önskade ett inlägg om hur jag kände att jag ville bli mamma. Självklart ska hon få vad hon önskar, eller låt mig i alla fall göra ett försök!

    Jag har nog aldrig gjort en stor sak av att fundera på OM jag vill ha barn, för jag har alltid vetat att jag vill bli mamma! Frågan har svarare varit när vill jag ha barn? Det har aldrig funnits en bra timing, aldrig rätt tid med jobb, resor, pojkvänner eller något egentligen. Samtidigt som jag inte kunde föreställa mig ett liv där det inte finns familj så har det också varit viktigt att ge barnet en familj. Hela tiden har jag känt mig hoppfull och försiktigt orolig, för att bli mamma har inte varit en självklarhet utan en gåva.

    Jag har avslutat mer än en relation därför att vi inte har haft gemensam målbild och tidsplan att bilda familj. Jag har alltid varit tydlig med det målet, redan på andra dejten med T förklarade jag mitt behov av att försöka få egna barn.

    Faktum är ju att jag nu står här, 40 år gammal och utan förutsättningar att skaffa familj på “vanligt” sätt. Ni som följt min resa vet att det har varit en lång process att landa i att jag ska försöka på egenhand. Det här funderandet landade i att jag vill inte stå och inse om 5år att jag vaknat försent, utan jag måste åtminstone försöka.

    Kanske är det rädslan att inte höra hemma någonstans, att inte få bygga min “tribe” som driver min resa? Rädslan att aldrig få känna den där överväldigande kärleken som man hör föräldrar prata om att de känner för sina barn? Jag är rädd för att livet målas i lite mattare färger utan barn. Och jag känner när jag är med mina syskonbarn att jag också vill ha… en känsla som bara vuxit i de 15år som jag varit moster!

    Jag vill ha någon att älska så jag nästan går sönder. Oroa mig för och glädjas åt. Skratta åt och med, någon att trösta, krama och se växa. Att jag vill bli mamma är det mest egoistiska jag någonsin känt och att jag gör det själv är det absolut mest egoistiska jag någonsin gjort.

    Kommentarer inaktiverade för En vilja att bli mamma
  • Girlytalk

    Välinvesterade pengar

    Min mamma har varit på besök. Sedan hon blev mormor och jag mamma har vår relation blivit tusen procent lättare. Vi kan båda fokusera på Nils och hon behöver inte vara den mamma jag aldrig hade när jag växte upp nu.

    Vi var ju i Stockholm en gång i månaden under Nils första 1.5 år. Dyrt och inte alltid plättlätt men så himla värt det.

    För nu var det två månader sedan Nils såg sin mormor och nör mormor på morgonen kom ned för trappan på morgonen (hon kom när Nils sov) sprang han dit skrek mormor och kastade sig i hennes famn. Jag har varit osynlig när mormor varit här och han har brytt sig nada om att jag gått till jobbet eller att mormor nattat.

    In action

    Mormor och Nils in action

    De pengar vi la på att åka till Sverige ofta känns så himla välinvesterade nu. Relationen med mormor är värd varenda krona och jag är så peppad på att följa deras relation vidare. Så vackert, fint och varmt att se sitt barn älska så villkorslöst.

    Kommentarer inaktiverade för Välinvesterade pengar
  • Girlytalk

    Jag kan inte vara en bra mamma utan min kropp

    De senaste tre (?) är det bara tre?! Veckorna har Nils vaknat 05-05:30. Det är i princip jag som tar varje morgon (nej så kan vi inte ha det!) och jag är död. Så vi kortade ned vilan på dagen från 90-120 min till 45-60 min och det funkade! Nils sov till 6:30, perfekt morgontid! En natt! Sedan har han varit vaken varje natt mellan 3-4 och jag förstår inte varför.

    Min kropp har lagt av. Först stängde hjärnan ned sig och jag började blanda ihop folk och glömde namn och saker. Sedan kroppen. Jag blev yr, arg och ledsen. Och nu temperaturregleringen. Känner mig varm alltså överhettad och sedan kan jag inte sluta frysa. Alltså på riktigt frysa. Står i duschen i vatten som är över 40 grader och fryser.

    Istället för att vara med mitt barn, man och vänner så ägnas fritid åt att försöka sova ikapp. Det är så frustrerande. Och det gör mig så ledsen, men så är livet nu.

    Kommentarer inaktiverade för Jag kan inte vara en bra mamma utan min kropp
  • Girlytalk

    Alltid lite förstoppad 

    Jag har tänkt att jag ska skriva det här blogginlägget så länge men alltså det är pinsamt och blir aldrig riktigt av men nu så! 

    Efter förlossningen så var personalen supernoga med att få veta att jag kunde kissa och bajsa ordentligt. Att systemet var igång lixom. Jag blev sydd och det var väl inte superskönt att bajsa men det gick ju. Var mest obehagligt. 

    Däremot var det ingen som informerade mig om att jag efter förlossningen, alltså i lite drygt ett år, skulle vara mer eller mindre förstoppad. Inte för att jag är sjuk på något sätt utan för att det alltid är någon (gissa vem?) som vill ha min uppmärksamhet.  

    Alltså män har ju rykte om sig att vara långbajsare och sitta där allt för länge men jag får helt enkelt ingen bajs-ro. Blir stressad. Nils skriker eller vill leka. Blir förtvivlad när jag går (alltså han är ju med någon annan då!). 

    Istället för att bajsa en gång per dag ordentligt som jag gjorde innan barn så känns det som att jag småbajsar, hela tiden! 

    Trodde aldrig detta skulle bli ett problem. Är nämligen en sådan som jag bajsa även på resor eller i “främmande toaletter”. Men ja. Mammalivet är jäkligt oglamoröst. 

    Kommentarer inaktiverade för Alltid lite förstoppad 
  • Gravid!,  tankar

    Ingen mormor till våra barn

    Ibland berör jag min familj på bloggen. Jag har tidigare berättar att min mamma är psykisktsjuk och att vi inte har någon kontakt. Det är, även om det är rätt beslut, smärtsamt. Och nu när vi ska få barn valde jag att berätta för henne. Så här gick det till: 

    Vi pratar om lite allt möjligt vardagligt så som jobbet och gemensamma bekanta. Hur livet varit på senaste tiden. 

    Jag: jag har en nyhet att berätta! Vi ska bli föräldrar, vi ska få barn! 

    Mamma: grattis (helt utan känsla). Jag har också en nyhet att berätta. Jag har inte bakat drömmar utan köps saffransskorpor till jul istället. 

    Och sedan pratade hon på om skorporna och folk som lagt upp roliga saker på Facebook osv. 
    Jag hade trots hennes sjukdom förväntat mig något annat. Åtminstone några motfrågor. Men på ett annat sätt är det skönt. Nu fick jag återigen bekräftat att hon är sjuk (hon har haft tid på sig att återkomma om det handlade om chock) och att hon inte ska vara i mitt liv. 

    Kommentarer inaktiverade för Ingen mormor till våra barn
  • tankar

    Min mamma är psykiskt sjuk

    jag har i princip ingen kontakt med mina föräldrar, däremot med mina systrar har jag sporadisk kontakt. Detta beror på lite av det ena och lite av det andra men om man lixom skalar av det så att bara kärnan finns kvar så beror det på att min mamma är psykiskt sjuk.

    Det var 2003 som jag började märka att något var fel. Mamma drabbades av en depression utlöst av att hennes mamma gick bort.
    Hon hade då klarat en fyraårig utbildning och hade fått jobb på precis det företaget hon ville, hon hade en man och fyra barn, gott om pengar och tid för att utöva något intresse dagligen. Ett helt vanligt liv alltså.
    Men hon blev, förståeligt, helt förstörd när hennes mamma gick bort och sjukskrev sig några månader från jobbet för att “fixa” allt.
    Hon började träna och äta enligt viktväktarna. Detta var ju bra tänker någon men nej. Hon drabbades av Ortorexi. Och började dessutom att klaga på min vikt eller påpeka hur mycket mer jag åt än henne eller hur lite hon åt vid matbordet. Det hela slutade med att jag inte åt hemma längre, jag tränade då 2-3 per dag och var relativt muskulös och kunde säkert tas för “mullig”.

    Hon återgick till jobbet och allt var skit. Chefen mobbade henne, kollegorna var inga bra. Hon kände sig utnyttjad och eftersatt, alla andra fick göra det roliga på jobbet. Alla UTOM hon! Vi försökte peppa henne att hon kanske kunde byta jobb men det gick absolut inte för då skulle alla hata henne.

    Åren gick. Hon klagade på allt. På vad andra åt. Vad andra inte åt. Människors ekonomi. Hon begärde skilsmässa från min pappa men de var bara separerade ett år. Hon fortsatte vara negativ. Hon kunde skälla ut mig (eller någon annan i familjen) för att det var miljöförstöringar i Östersjön eller för att det var krig i Israel.
    Min pappa begärde sedan skilsmässa, han orkade inte längre.

    Då tappade mamma allt. Hon använde alkohol för att döva sin smärta. Hon grät. I flera månader. Hon blev bitter. Hon ringde och skällde ut pappa för saker som inte hade hänt t.ex. att han inte tog med sina barnbarn (som han inte har) på zoo utan gick med en annan bekants barn. Hon pratade illa om pappa framför oss barn.

    Idag är min mamma otroligt självcentrerad. Hon lägger ut allt på facebook. Saker som hennes barn har sagt till henne i förtroende lägger hon ut där, för att det är ju roligt! När jag ringer henne kan hon prata oavbrutet i 25 minuter om sitt liv innan hon sedan lägger på.
    Hon bjuder gärna vänner och bekanta på middag men inte utan att berätta att det här är ekologiskt kött, och det här har jag köpt där och jag var på den här butiken och ni MÅSTE gå dit. Tycker man annorlunda än henne blir hon arg. Alltså om man inte tycker att en film var lika bra (eller dålig, troligen mer sannolikt) som hon gjorde då blir hon skitförbannad, därför är det lättare att bara följa med.

    Jag kan inte umgås med min mamma. Och det gör ont. Jag träffade henne över en snabbfika i helgen och det går bra men hon kommer aldrig kunna vara en del av mitt liv. Hon snor all min energi, hon tänker inte på någon annan än sig själv och vad hon vill, hon har tappat de sociala reglerna för samtal eller umgänge. De umgänge som finns är bara på hennes villkor. Man kan inte ha en diskussion eller ens dialog med henne utan allt är en monolog. Hon vet inte vad en relation är utan tror att någon hon träffat en gång är hennes bästa vän, hon kan inte längre läsa av människor.

    Så vad är det för fel på henne? Vad är det för sjukdom hon lidit av de senaste 13 åren?
    Jo en helt “vanlig” depression.

    En sjukdom många slänger sig med hit och dit för att man tror att det betyder att man är lite ledsen. Det är betydligt mer än lite ledsen och kan förstöra hela liv eller som i vårt fall, hela familjer.

    Kommentarer inaktiverade för Min mamma är psykiskt sjuk
  • livet

    en lång helg

    I helgen är nu slut. Jag har haft besök av min mamma. Det har varit hemskt.
    Jag känner mig som en elak människa som skriver det här men jag gör det ändå.

    Jag och min mamma har aldrig varit nära. Jag har varit pappas flicka och hon har ägnat tid åt mina systrar. Jag har aldrig varit en prioritet. Utan sist i kön när det kommer till uppmärksamhet eller hjälp och stöd.
    Men hon är trots allt min mamma och jag försöker ha en relation till henne. Men det går inte.

    Min mamma har varit deprimerad sedan 2003. Hon har haft insikt om sin depression i ca 3 år. Och har jobbat med den i två år. Jag förstår att hon har en lång väg att gå innan hon är på banan igen. Och att hon är sjuk.
    Men fy fan vad jobbig hon är.
    Hon är som en fyraåring. Kan inte slappna av. Något ska hela tiden hända. Hon städar hos oss. omorganiserar i bokhyllor och kök. Behöver hela tiden underhållning. Lyssnar inte utan pratar hela tiden själv. Vi kan inte ha en dialog för det handlar bara om henne och om jag inte håller med eller gör på ett annat vis så blir hon SVINförbannad. och hela hennes värld och lycka är upphängd på barnbarn, vilket hon inte har.

    Det här är så fruktansvärt jobbigt. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Det är så jobbigt. Hon är maniskt “lycklig”.

    Jag sitter nu med en kopp te, ett glas juice, paj och huvudvärk. Försöker slappna av och släppa tankarna på henne. Och hur hon mår. För det är inte mitt problem, men ändå är det ju det lite.

    Kommentarer inaktiverade för en lång helg