Jag har läst Kristina Sandbergs trilogi om Maj. Maj är en kvinna som lever i Örnsköldsvik och vi får följa hennes liv med allt vad det innebär från att Maj är runt 20 till att Maj är runt 60, från 30-tal till 70-tal. Böckerna är superbra, välskrivna och lite annorlunda med ett starkt perspektiv på kvinnan. Och jag vill så gärna tycka om Maj. Men jag kan inte. Jag hatar Maj.

Maj bryr sig om dessa saker här i livet:

1. Vad andra människor tycker om henne. Vad de tycker om hur hon ser ut, hur hon lagar mat, hur hennes hem ser ut.
2. Vad andra människor tycker om hennes familj. Hennes barn och hennes man.
3. Vad hon tycker om andra.

Det finns ingenting i Majs liv som är bra.

Från det att vi får börja följa Maj då hon är runt 20 till att serien tar slut så är det aldrig bra. Hon gör en klassresa och gifter upp sig men i slutet av böckerna har hon det inte lika bra ställt längre men hon är precis lika olycklig i slutet som i början. Hon är aldrig nöjd. Varken med sig själv eller med något annat. Hon funderar hela tiden över om hon är bra nog.

Hon dömmer också andra hela tiden. Jag vet egentligen inte om hon ägnar sig åt att prata om dessa nedvärderande kommentarerna med någon eller om det är hennes egna tankar men hon tänker inte en enda snäll tanke i hela boken. Varken om sig själv eller andra. T.ex. tycker hon att dottern är för smal. Medan svärdottern är för rund.

Och det som provocerar mig är ju att jag stöter på dessa människor överallt. Idag. Människor som är otroligt självkritiska men också kritiska mot andra. Martyrer ut i fingerspetsarna. Människor som bryr sig mer om vad en bok säger än vad de faktiskt tycker själva. Jag hoppas hela boken att det här dåliga självförtroendet och det konstanta gnällandet på allt och alla skulle ta slut i och med att Maj växer upp. Från oerfaren 20-åring till en erfaren fru, mamma och husmor men icke! Gnällandet fortsätter och nästan eskalerar. Jag klarar inte av det.

Min mamma bär tydliga spår av detta, troligen är det därför som jag verkligen inte klarar av Maj. Men kanske har det gett mig en förståelse för min mamma, en inblick i hur det känns att tänka så här hela tiden. För det är ju det också. Maj går ju runt och tänker saker hela tiden men hon kan aldrig prata med någon för “så gör man ju inte”, man pratar inte om sånt som är jobbigt. Och exakt så är det även för min mamma.

Jag önskar så himla mycket att jag fick, jag vet inte, lobotomera dessa kvinnor (och män) och få dem att inse att de enda som betyder något är ens egna åsikter. Möjligen de som är närmast dig. De kan du också fråga om råd men att förhålla sig till varenda jävla människas tanke och idé det är omöjligt. Älska dig själv och älska dina närmaste. Tänk inte på de andra för de tänker då inte på dig. Du kommer bli en lyckligare och mer harmonisk människa om du är viktigast i ditt liv.

Kristina Sandberg är en fantastisk författare och föreläsare och böckerna är bra. Vilket kanske låter dubbelt när jag nu inte klarar av mig men just att jag sitter och blir vansinnig på huvudpersonen är ju ett bevis på hur bra skrivna de är. Kristina Sandberg sommarpratar 29 juli .