• Förhållanden

    Parterapi

    l4caf694b3491c

    Igår avbokade vi våra kvarstående samtal hos familjerådgivningen. Vi kände bägge att det inte gav något och att det inte fungerade så bra med den terapeut vi fick. Det här med terapi är ju en chansning om något. Jag tror det kan bli hur bra som helst om, det är ett stort om, man hittar en psykolog som man funkar bra med. Jag har träffat många många som jag inte alls klickat med och då har det inte heller gett något. Jag tror väl i och för sig att när det gäller parterapi får man ge det mycket mer tid. Dels är det ett förhållande man ska förstå sig på och sedan är det två individer man ska lära känna. Det kan inte vara helt lätt.

    Jag tänkte jag skulle berätta lite hur våra två möten var. Under det första samtalet var vi det mycket frågor om vilka vi är och hur vi träffades, hur vi känner nu och varför vi var där. Vi gick inte därifrån gladare eller klokare. Vi vet vilka vi är, vad vi känner och vi kan också prata. Under mötet fick vi välja bilder som vi skulle prata om med förhållande som bakgrund. Jag förstod inte alls poängen med det. Saken är väl den att när det är en kris i förhållandet vill man ju bara lösa det. Samtidigt är det väl precis det som inte går. Man orkar inte gå igenom massa gammalt som är avhandlat utan man vill ta tag i dagens problem. Men men, jag köper att första samtalet behöver vara en slags introduktion.

    De andra mötet kändes som det slutade fort. Hon konstaterade att den som vill minst får bestämma. Jag trodde inte mina öron när jag hörde det samtidigt som jag plötsligt förstod varför så många skiljer sig. Förhållande verkar vara en inställningsfråga och inget annat. Vi pratade lite om hans känslor som han sa sig vara inte tillräckliga. Istället för att diskutera vidare detta så konstaterar hon att det var ju synd. Varpå fokus skiftar till mig och varför jag är så ledsen. Att jag satt kvar hela mötet är underligt. Jag hade som psykolog tyckt att det hade varit ett utmärkt tillfälle att diskutera känslor, hur man kan veta vad man ska känna och så vidare. Men så djupt verkade hon inte villig att dyka. Om det beror på att hon inte ska ta sida eller vad det berodde på vet jag inte. För så är det nämligen, att de inte ska ta sida. Först tyckte jag det var vettigt men ju mer jag tänkt på det tycker jag det är konstigt, tafatt på något sätt. De borde väl kunna växla för att ge olika perspektiv?

    Jag har även funderat mycket på om vi eller rättare sagt vårt förhållande behandlades med mindre repsekt då vi varken är gifta eller har par. Att man kanske inte ser så allvarligt på sambo förhållande? Att sju år som sambos är mindre seriöst än ett fyraårigt förhållande där man varit gift i ett år. Jag vet inte men det var lite det intrycket jag fick.

    Parterapi är som all annan terapi, det ska aldrig vara en sista utvägen lösningen. Det kan säkert vara bra för vissa men det beror säkerligen på vad problemen är och hur man är som par. Jag tror dock ändå att det är svårt att finna det hjälpsamt om man inte är villig att ge det enormt mycket tid.

    Kommentarer inaktiverade för Parterapi