• Killar,  Singelliv

    Kompishånglet

    Can-You-Be-Friends-With-Benefits

    Veckans dummaste alla kategorier var hånglet med min killkompis som jag känt i 4-5 år. Det var så idiotiskt. Jag har väldigt många killkompisar och har alltid haft, och en princip som jag har och lever stenhårt efter är att man hånglar inte med kompisar. Hångelkompisar ja men kompisar nej.

    Om vi börjar från början så är detta en kille som det nog aldrig funnits någon kemi med men jag har ibland känt att något skulle kunna hända för han vill. Jag tror inte han varit kär eller så utan mer att jag kanske varit en fantasi. Han har flickvän nu och hade även det sist vi sågs för ett år sedan. Vi har inte haft så mycket kontakt under året men nu kände jag att jag ville ses och för ovanlighetens skull passade det även honom. Det var väl en del att prata ikapp oss om. Efter lunchen hamnade vi på en fik. Ett iskallt fik. Jag är ganska klängig eller nej, väldigt klängig. Det finns nog inte en killkompis som inte tyckte det var lite för mycket men för det mesta går det bra. Jag var väl ganska klängig häromdagen också men det tror jag inte han tänkte på först. Vi pratade en del om hans förhållande och hur han såg det lite som jobb, att det är lättare att få nytt om man redan har ett. Det är med andra ord inte den rätta kvinnan för honom. Vi börjar sedan prata om mitt nygamla telefonragg A som är ung och lite dum. Det var han som kallade mig porrig och sexig. Jag sa till min kompis att jag inte alls förknippar mig själv med det ordet. Söt köper jag rakt av men porrig är så konstigt. Då säger min kompis att han ändå kan förstå A. Vid det här laget sitter vi väldigt nära och jag lutar mig mot hans bröst och han håller nog om mig. Jag tänkte inte så mycket på det. Vi pratade vidare men helt plötsligt känner jag hur någon okänd känsla infinner sig. Att jag frågar om han tycker det känns obehagligt varpå han svarar att det känns lite konstigt men väldigt mysigt. Jag erbjuder mig flytta på mig men det vill han inte och jag fryser så jag rör mig inte. Vi pratar om att han har hamnat i mitt kompisfack och dom hånglar man inte med. Speciellt inte med honom eftersom jag inte tror att vår bekantskap klarar några sådana bonusar. Jag förklarar att om något någonsin skulle hända så skulle det inte betyda något. Jag säger att jag skulle kunna hångla mot honom om jag var tillräckligt desperat men att det skulle vara för att jag ville hångla och inte ha något med honom att göra. Japp, jag gav en tydlig disclaimer. Jag känner ändå hur den här konstiga känslan infinner sig ibland. Nu i efterhand så tror jag det var kemi från hans sida och hångelsug från min sida. När vi är på väg hem så säger han att han velat kyssa mig i flera timmar. Då insåg jag nog att om jag ville kunde jag få hångla. Han följde med hem. Följde med upp i lägenheten och ja, en kram blev ett hångel som sedan blev ett hångel ++ med oralsex (jag vet inte varför men jag får ofta oralsex utan att behöva ge något). Det var inte för efter allt det roliga när han ligger och tittar på mig som jag anade att något var helt tokigt. Jag hade innan, under och efter hånglet förklarat att det var inga känslor involverade, det betydde inget och att jag vill att vi ska kunna vara kompisar även efter. Men så ligger han så där på armbågen så han tittar ner på mig (ansiktet är liksom ovanför mitt). Då börjar han smeka min kind och klappa mitt hår. Då får jag fullständig panik. Visst, jag skulle kunna få panik över att han inte är singel men det är verkligen inte mitt ansvar. Däremot får jag panik över att han har känslor för mig.

    På en skala mellan 1-6 där 1 är obra och 6 fantastiskt så var hånglet en 3:an, taffandet en 4:a och oralsexet en 5. Händelsen var typ -7. Men det positiva var att jag idag kunde ringa drängen och veta att inget skulle hända för jag är så otroligt osugen. Tanken är att jag ska träffa kompisen i veckan. Min kloka vän Kris uttryckte det så fint att det är helt och hållet upp till mig och jag bör bestämma mig för vad jag vill innan jag träffar honom och sedan stå fast vid det. Jag kan redan nu berätta hur det kommer gå, katastrofalt! Han är en sådan där kille jag äter till frukost. En ganska typisk svensk och lätt manipulerad man. Och jag är alldeles för bekväm och hångelsugen. Och självisk.

    Kommentarer inaktiverade för Kompishånglet