• ex,  Grubblerier

    Alla hjärtans-dag

    Okej. Jag tror jag har nämnt det tidigare. Jag jobbar tillsammans med mitt ex. Tror jag kallar honom sambon. Det är exakt ett år och två veckor sen vår relation tog slut. Kvällen innan jag åkte på semester med en kompis. Han hade nämnt funderingarna tidigare. Han mådde extremt dåligt och var mitt inne i en lång depression. Under veckan jag var borta fixade han ett nytt boende, men inflyttning var först 1/4. Så vi delade lägenhet, säng och det mesta i två månader utan att vara ett par. Det var tufft men inte värre än det hade varit att slänga ut honom på bar backe. Jag varken ville eller kunde göra det. Jag gick i terapi, för hans depression och känslan att vara hjälplös hade fått mig helt ur balans. Det var tuffa månader som följde. Vi fortsatte att jobba tillsammans och satte stor stolthet inatt lyckas med det. Trots många turer, stundtals emotionell berg-och dalbana och segdragna turer kring kvarlämnad flyttlåda så har vi under hela detta år behandlat varandra med respekt. Och jag är så otroligt tacksam. Vi jobbar även nu tillsammans, och det fungerar fortfarande. Och det finns ingen jag har så höga tankar om jobbmässigt. Han är helt grym. Ärligt.
    På lördag är det alla hjärtans-dag och jag vill så innerligt bara skicka ett tack. Inga känslor eller sånt. Han är historia och jag vill framåt. Men ett tack för att han beter sig som en vuxen människa. Ett tack för att vi fortfarande kan kommunicera med varandra. Ett tack för att vi inte förstört hela den relation som vi en gång hade. Men jag vet inte, är det verkligen så smart?

    Kommentarer inaktiverade för Alla hjärtans-dag
  • barn,  Förhållanden,  Känslor

    Surrealism

    Det är ju en del som frågat, hur känns det att han blivit pappa. Det är egentligen inget jag vill prata om för det finns inte så mycket att säga. Det angår inte mig. Därmed inte sagt att det inte känns. Hur det känns är lite knepigare att förklara men jag gör ett försök. För jag vet att många inte tror mig när jag säger att det inte gör ont och är oroliga över mitt lung. Så nu reder jag ut det, för idag slog det mig varför jag är så lugn och oberörd.

    Först och främst, han och jag har ingen relation idag. Det finns ingen vänskap och ingen bekantskap. Vi är främlingar för varandra. För det andra så har hon varit gravid ett tag. Det var betydligt jobbigare att få veta att hon var gravid än att barnet är fött. Att få veta om graviditeten och veta att det var precis allt som mitt ex ville och inte ville ha, att veta att det var våldsamt mellan dem och att ett barn skulle leva i det och att känna någonstans att det skulle varit jag, var jobbigt. Vi hade aldrig pratat om barn mer än i början av vårt förhållande. Då ville han ha barn men jag ville att vi skulle vara ihop ett tag först och att jag ville bli lite äldre. En gång precis i början när vi fortfarande bodde i olika länder trodde jag att jag var gravid. Han var så glad, och så ledsen när det inte var något barn. Sedan pratade vi aldrig mer om det. Inte på riktigt. Mer än att jag ville gifta mig innan jag fick barn. Japp, jag är lite gammalmodig sådär.

    Hursomhelst, jag har ju vetat om att dom ska ha barn ganska länge men hur länge det än är så är det också väldigt nära inpå vår separation. Det har bara gått ett år. Det känns märkligt. Samtidigt är det väldigt mycket som hänt sedan dess. Men ja, för ett år sedan så satt vi och pratade, kramades, grät och tyckte bägge att det var jobbigt. Idag är han pappa med någon annan. Varför är jag så lugn? Det är så himla surrealistiskt. Egentligen, om jag tänker efter, så är det ju inte det. Egentligen är det så förutsägbart. Han mådde så dåligt, tyckte åldern var jobbig, kämpade med allt han inte hade och kände nog att han hade en sista chans att få det liv han ville. Få det barnet han så gärna ville ha. Den familjen som var så viktig för honom. Och det vill jag att alla ska veta, jag unnar honom den familjen och barn. Han är en underbar pappa, det är jag säker på. Jag vet att han kommer älska barnet gränslöst. Om det räcker kan bara tiden utvisa. För är det något jag tycker är jobbigt så är det risken att deras barn ska få det jobbigt. Det hade jag tyckt oberoende av vilka föräldrarna var.

    Jag är lugn för det har passerat tid. Jag är lugn för det har ingen påverkan på mitt liv som det är idag. Jag är lugn för att det är så overkligt. Men det är vad det är. Ett till barn i denna värld. Ett barn som kommer ha världens bästa pappa. En pappa som jag hoppas barnet kommer älska. Ett barn som jag hoppas lyckas med det ingen annan hittills lyckats med, att ge honom den bekräftelsen han behöver.

    Kommentarer inaktiverade för Surrealism
  • Förhållanden,  Känslor

    Tidsmaskinen

    Allt det där som Alex idag är så glad över känner jag mig helt gråtfärdig över att inte ha. Inte för att jag behöver en man. Inte för att jag vill ha tillbaks min gamla man. Men ibland är även jag mänsklig och kan känna att jag vill ha partner som stöttar och tar emot dagar man faller. Någon att skratta med, någon att skapa minnen med, någon som är den första personen man ringer när man har något kul att berätta. Det saknar jag just nu. Någon som bara finns här och delar minuterna med mig. Istället går sekunderna lika fort som timmar. Jag vill ju bara att det ska bli natt. Att jag ska få sova. Och att ännu en dag passerar.

    När jag tänker på någon så blir det av förklarliga anledningar nästan alltid honom eller oss jag tänker på och då kommer det. Det enorma sveket. Det som gjort mig så rädd och feg. Det som gjort att det är något som fattas i mig. När jag tänker på någon så tänker jag att jag ju aldrig kan veta att det inte kommer sluta lika katastrofalt som det här. Jag litade på honom, inte att älska mig i alla evighet men jag litade på att han aldrig någonsin skulle såra eller svika mig. Att om det tog slut så skulle det ske på ett värdigt och respektfullt sätt. Inte att han skulle dra hem unga tjejerna för att ha sex i vår säng. Inte att han skulle säga att jag skulle bli en dålig mamma för att sedan få barn med någon som knappt kan ta hand om en katt. Inte att han skulle göra slut för att bli ihop med någon som hänger ut honom som ett svin på internet. Vi måste ju varit helt katastrofalt dåliga om det han har nu är bättre. Han måste ju hatat mig obegripligt mycket för att göra så här mot mig. Det är okej att inte tycka om mig, det är okej att hata mig men inte luras. Inte få mitt förtroende och sedan vara den som använder det mot mig för att såra mig så mycket det bara går.

    Det har varit en jobbig vecka. Livet är inte på topp. Det är mörkare ute. Jag längtar efter ett liv, efter ett hem, efter en framtid. Jag vill så himla gärna ha honom ogjord. Han babblade om en tidsmaskin på Facebook häromdagen. Jag vill också ha en. Jag vill åka åtta år tillbaks i tiden och aldrig ha blivit kär. Precis så är det. Och exakt det är det enda jag inte kan göra.

    Kommentarer inaktiverade för Tidsmaskinen
  • Förhållanden,  Känslor,  Killar,  livet

    Fixidéer och andra tankar

    Mitt osansade känslotillstånd börjar sansa sig men så väntar en ensam helg så vi får se hur länge det håller i sig. Dessa dagar så kan jag inte tänka längre bort än kanske någon timma. Att sätta sig ner och göra någon slags livsplan är inte riktigt att räkna med. Jag tänker mycket på hur länge den här sorgen ska vara så nära mig. När försvinner den så långt bort att jag varken ser, hör eller känner den. För sorg, det är det. Jag sörjer honom, oss, alla minnen och mig själv. Att jag vågade ge så himla mycket som verkligen kastades bort för ingenting. Jag funderar på när, eller ens om, jag någonsin kommer känna mig redo för intim kontakt med någon. Sexuell kontakt alltså. Det känns så avlägset att jag blir rädd. Kramar och lite mer kan jag föreställa mig men där går gränsen.
    När jag tröttnar på att tänka på allt tråkigt så tänker jag mycket på min kramkompis. Jag skulle nog utan några större bekymmer skapa mig en liten förälskelse, bara för att få känna den där underbara känslan. Jag är själverkänd expert på att bli kär i kärleken. Det är en gren jag bemästrar på proffsnivå. Liksom fix idéer och kombinationen är på gränsen till destruktiv. På rak arm kan jag komma på två som jag skulle kunna intala mig själv att jag var lite förtjust i. Båda unga (alltså väldigt unga, för unga), både härliga men den ena är snällheten och tryggheten själv medan den andra är drygheten och självsäkerheten själv. Det finns såklart inga verkliga känslor men det är en underbar distraktion ibland. Att bara få byta kanal. Skippa krigsdramat och se ett vackert romantiskt drama. Det finns också en viss herre som total dissade mig en afton. Den dissen var också en härlig distraktion under några dagar. För alltså inga dissar eller misslyckad flörtar känns av speciellt mycket – de är ju inte på riktigt trots allt. Jag undrar när eller om det kommer kännas på riktigt igen.
    Jag är faktiskt inte så nedstämd som det låter. Jag bara reflekterar mycket över vad som hände och vad som händer. Jag hade gett i stort sett samma sak för att han skulle klara av att göra detsamma. Ja, jag tänker på honom. Mest hela tiden på ett eller annat sätt. Hur länge kommer det vara så? Det är inte så att går omkring och bara tänker på honom men tankar på honom finns där hela tiden. Kanske extra mycket nu när jag inte ska höra av mig. Det är den där onaturliga tomheten. Jag gillar att vara ensam, det har jag alltid gjort, men nuförtiden känner jag mig så ensam och det är jag inte alls van vid.

    I fall det inte märks så hade jag ingen plan med detta inlägg överhuvudet taget. Jag ville bara sysselsätta mina fingrar till annat än att skicka förbjudna sms.

    Kommentarer inaktiverade för Fixidéer och andra tankar
  • Förhållanden,  livet

    Känslorna

    Trött, tröttare, tröttast, jag. Ja, precis så här det. Jag skulle kunna sova en hel dag tror jag. Trött och kall och svag kan man sammanfatta mig med. Jag försöker minnas om det varit såhär innan – att jag efter hysteriska ledsna dagar blir helt avtrubbad. Jag minns inte. Det är lite sådär med minnet och hjärnkapaciteten.

    Bloggutmaningen går inte alls. Orken finns helt enkelt inte. Jag vet vad ni tänker. Typ ryck upp dig. Jag trodde alltid man skulle kunna det. Jag har till exempel aldrig förstått dom som gått in i väggen. Nu vet jag dock att man kan må så dåligt att man inte orkar hur mycket man än vill. Jag vet att ett starkt psyke kan krossas av något så delikat som känslor. Övermäktiga känslor som inte låter sig styras hur som helst. Jag är fantastiskt stark men i det ligger ju också att kunna visa sig svag. Till och med för mig själv. Att inte gömma från det. Att låta allt komma upp till ytan och tackla det. Jag tänker att det ändå måste vara en enorm trygghet att jag är självsäker. Att jag vet vem jag är. Det är jag tacksam för.

    Kommentarer inaktiverade för Känslorna
  • Förhållanden

    Ytligt lugn

    Det är ju stundtals utmattande att vara en känslomänniska. Inte bara är topparna väldigt höga och dalarna väldigt djupa utan allt där emellan känns. Igår var hemsk. Grät i stort sett hela dagen. Från morgon till natt. Idag känns det lugnare och jag känner mest provokation och irritation. Fick jag välja skulle jag bara ligga i sängen och försöka sova vilket ju inte skulle gå så jag skulle läsa. Jag känner mig lugnare men inom mig finns en rastlöshet som bråkar.

    Det som satte igång allt igår var en bagatell som kändes mer som en tsunami. Han lade en av mina närmaste vänner som kompis på Facebook. Trivialt kan tyckas men för mig kändes det som han tog ytligare något ifrån mig. Jag såg även att hans nya (som det tydligen var slut mellan) hade tagit bort honom från Facebook men igår kväll eller idag så frågade han nog snällt om att få bli Facebook kompisar igen. Så nu har de hittat tillbaks till varandra där.

    Sedan en tid tillbaks läser jag trehundrasextiofemdagarnu en fantastisk vacker blogg. Hon och jag är väl lite i samma ställe och de senaste dagarna har hon känts lite gladare. Nu vet jag att det absolut inte är någon tävling men alla känslor är ju inte rationella och jag känner att jag ligger efter. Jag som för några dagar sedan kunde skämta sitter idag och vet knappt vad jag heter. Känner mig svag på alla sätt och vis. Samtidigt som jag vet att jag på många sätt är otroligt stark eftersom jag klarar av att hantera och sortera mina känslor. Jag gömmer mig inte eller flyr från mig själv och låtsas allt är bra. Och saker måste få ta den tid det tar annars kommer jag aldrig kunna bli lycklig på riktigt igen.

    Kommentarer inaktiverade för Ytligt lugn
  • Förhållanden,  Känslor

    Inte så jag

    photo-2

    Det finns mycket jag är bra på men att ljuga eller inte berätta hela sanningen är inte en specialitet. Jag tror helt enkelt inte på att inte säga vad man tycker eller känner. Därför är hela denna situation så makaber. Jag vill inget annat än att han vet att jag tänker på honom, att jag älskar honom och att jag till och med saknar honom. Självklart är det mycket blandad känslor men att jag älskar honom innerst inne känner jag mig ganska säker på det. När jag inte hör av mig så känns det som jag spelar spel och det är det sista jag vill även om jag vet att det kan vara effektivt.

    Den enda anledning till att jag inte berättar för honom att jag saknar honom är för att jag inte vill skrämma honom eller få honom att må ännu sämre. Han kan nämligen inte ta det som ett simpelt konstaterande utan för honom är det samma sak som att jag vill vara tillsammans med honom igen. Och där, där är vi inte. Jag älskar honom bara. Bara…

    Kommentarer inaktiverade för Inte så jag
  • Förhållanden

    År

    Sju år har vi varit tillsammans. År som ingen av oss kan få tillbaks. För mig har det inte varit sju lätta år.

    Mellandagarna av vår första jul tillsammans, när vi hade varit tillsammans i cirka 2-3 månader, upptäckte jag ett mail på hans dator. Datorn låg uppslagen på sängen men mailet kändes som ett kniv i hjärtat. Eller nej, flera knivhugg i hjärtat. Mailet var till en tjej som heter Pernilla. Scrollade jag ner hittade jag flera månader av mail. Det var detaljer om vart de skulle ses, hur de skulle ha sex och vad de skulle ljuga ihop. Idag så vet jag att jag kanske inte skulle ha följt med honom hem igen utan stannat hos min familj. Han lovad att inget hade hänt. Att det bara var på skoj. Jag förklarade att jag inte tyckte det var skoj. När vi kom hem så upptänkte jag mängder av porr i olika former på hans dator. Då erkände han att han hade problem. Igen, kom löftet om att sluta. Det slutade aldrig. Varken mailen till eller från Pernilla eller porren. Istället dök det upp nya tjejer.

    Det finns så många stunder under dessa sju år som jag bara kopplar till hans sexchat eller porriga mail. Jag tror att varenda natt vi tillbringat på hotell så har han när han jag sover kollat på porr. Med fjärrkontrollen i högsta beredskap om jag skulle vakna. Volymen har varit låg men aldrig tillräckligt låg. Antal tjejer han haft om än inte fysiskt har jag tappat täckning på. Dom är många. Säkert 50. Varje upptäckt jag gjorde följdes av en ursäkt. En ursäkt som jag aldrig slutade hoppas skulle vara sann.

    Nu är jag här och känner mig äcklig, utnyttjad och patetisk som trodde på honom. För honom var det kanske bara en lek men jag investerad mitt liv, mitt hjärta och en massa känslor och tillit i det här förhållandet. Ett förhållande han inte tycker är värt ett öre ens. Jag har verkligen inte varit en ängel. Det är man inte när man lever med någon som har så stora problem. Genom hans beteende töjdes även min gräns för hur långt jag kunde gå. Tills jag insåg att nej, det är inte okej. I ett år var jag helt vilse. Tills jag bestämde mig för den jag ville vara med och varför. I beslutet låg en tillit på honom. Min kanske största missbedömning. Jag tror aldrig han haft en flickvän han älskat men jag trodde jag skulle vara annorlunda då jag kände honom och ändå älskade honom. Så fel av mig. Så himla fel. All känslor, energi och år jag lagt på oss var inte värt något. Inte heller är det en investering man får tillbaka. Jag vet bara att jag ändå vill försöka en gång till. Fast utan tillit och istället krav.

    Kommentarer inaktiverade för År