-
Till Pisa med tåg
Det här känna som en evighet sedan men vi firar fredag den trettonde med ett sista inlägg från vår veckolånga resa i Toscana. Vi tog tåget från San Vincenzo där vi ju bodde (nä måste skriva ett inlägg och tipsa om hotellet sen också för det var supermysigt!) till Pisa. Det tog ca 60 min. Vi reste ju absolut mest med tåg och tåg i Italien är härligt! Enkelt, fräscht och billigt. i Pisa hoppade vi på ett pendeltåg för att hoppa av två stationer senare vid vårt första stopp: Museo della Piaggio.
En stor gammal fabrikslokal till bredden fylld med vespor av alla de slag. Visste ni förresten att Vespa betyder geting på italienska? Så som de susar fram i trafiken så förstår ni ju liknelsen. Det var mysigt. Barnvänligt med en lekhörna och så klart en “Ape” där man kan köpa en lättare lunch, vilket vi gjorde. (Ape betyder bi, som ett arbetsbi, och om ni vet hur de ser ut förstår ni även den liknelsen). Och en finfin museeshop!
Museet är inte jättestort så efter en timme stoppade vi Nils i vagnen och tog oss tillbaka till Pisa. Där beställde vi en iskaffe. Det visade sig vara en espresso med två isbitar i. Besvikelsen!
Pisa är superlitet. Och helt ärligt ganska tråkigt. Vi strosade från stationen till tornet, ni vet det som lutar? Vilket tog oss en timme dit och kanske 40 minuter tillbaka. Vi kikade i de få butiker som fanns och åt glass.
Volker var förvånad över att tornet verkligen lutade. Han hade fått för sig att det var en skröna? Man kan gå upp i tornet nu men man måste vara över 8 år så vi stannade på marken. 
Genom Pisa rinner floden Arno. Gillar ju vatten så gillar floden. Kanske gav den lite lite svalka också men det var över 40 grader när vi var i Pisa.
Pisa är okej. Värt ett besök men inte en omväg.
Andra inlägg från vår tid i San Vincenzo:
San Vincenzo – en sömnig semesterort.
Elba.
-
Elba
När vi var i San Vincenzo ville jag sååå gärna åka till Elba. Det är inte speciellt långt mellan Elba och fastlandet, precis som Capri och Sorrento där vi har hus. Till Capri är det superlätt att ta sig det går flera båtar varje dag som man hoppar på. Det visade sig att det inte var lika lätt att ta sig från San Vincenzo till Elba.
Från Piombino lite söder (kan det ha varit 30 min?) om San Vincenzo går det färjor. Problemet var att ta sig dit. Det gick ett tåg på morgonen, eventuellt?? Och ett tidigt på kvällen, kanske men de tog en timme och passade inte med vår dygnsrytm alls. Framförallt tåget hem kändes för tidigt.
Buss? Nej det fanns inte. Så vi fick ta hyrbilen vi delade på. Obs på att det inte får att hyra bil i San Vincenzo, bara så ni vet!
Så… färjan var en hit. Kan det ha tagit en timme? Och hela färjan var på temat “Batman”. Både insidan och utsidan.
(Bildkälla och fler bilder) det fanns en stor lekplats där vi hängde hela tiden och njöt av AC. Den här båten var verkligen fin och så smart planerad.
Väl på Elba hade vi siktet inställt på en sak Monte Capanne. Först var det dock dags för lunch och Nils somnade. Dessutom var liften dit stängd.
Vi åt lunch med den här utsikten och Elba var otroligt vackert och grönt. Vi hamnade uppe i bergen och där låg en restaurang så som de bara gör i Italien. Och medan vi funderade över varför det ligger en restaurang här och vilka som äter här så åt vi en helt okej lasagne. Efter även en kaffe och den där märkliga glassen tog vi oss till liften.
Liften upp tar 18 minuter så det går inte snabbt, tror liften är ganska gammal också. Men det var härligt att stå där och känna hur luften blir svalare.
Tre personer ryms i samma korg men två är nog ett mer rimligt alternativ. Nils tyckte det var spännande men långtråkigt.
Man kan också vandra upp, det är nog inte så långt, skulle gissa på 2 km men för oss var liften ett bättre alternativ. På toppen fanns ett litet café!
Det är en av mina bästa saker med Italien. Att det alltid finns ett litet café var man än är. Ännu en glass slank ned där.
Vi klättrade runt en stund på toppen, nöjt sv utsikten och svalkan. Sedan tog vi färjan tillbaka igen. Vi sa allihopa att Elba skulle vi vilja utforska betydligt mer.
-
San Vincenzo – en sömnig semesterort
En vecka spenderades i San Vincenzo, en liten liten by i nordvästra Italien. Det var så sömnigt där. Första dagen kände jag mig frustrerad. Vi gick de 200 metrarna ner till stranden, badade och sedan hem för siesta. På kvällen gick vi ut för att äta. Det tog oss max 10 minuter att ta oss till Centralgatan där det låg lite restauranger och små butiker. Och sedan var det max 10 minuter innan staden var slut. Vad tusan ska jag göra här?! Tänkte jag och stressen växte i mig.
Det visade sig dock att San Vincenzo var precis vad jag behövde. För varje dag som gick så varvade jag ned mer och mer. Tempot i kroppen ställdes sakta om till Italien-tempot och 35 grader varmt. Jag går långsammare. Jag läser mer. Jag sover middag. Jag unnade mig massor Av tid nära Nils. Och kände ett pirr i magen när jag såg på min man.
De här träden är typisk för regionen.
Restaurangerna var små och maten utsökt. Jag åt pasta med fisk varje dag. Fångade på elba eller på andra ställen i närheten. Och det visade sig vara en bra bas för utflykter. Aå några sådana gjorde vi och nog rekommenderar jag bil även om det både är lätt och billigt att åka tåg i Italien.
-
Palermo
En hälsning från ett kallt och blåsigt Palermo. Vi har tillbringat de två första dagarna med att utforska staden och det gamla historiska centrumet med byggnader från 1100-talet. Och idag ville vi se staden från ovan och klättrade de 906 höjdmetrarna upp till toppen av Monte Pellegrino. På vägen upp fascinerades vi av den stenlagda vägen, utsikten och kastvindarna. Vi var inte många som gjorde den mödosamma klättringen via Palermos skyddshelgon Santa Rosalias kyrka till den mastbeprydda toppen.Väl nere hittade vi en uteservering med infravärme och rödvin innan vi strosade hemåt och sjönk ner i varsitt värmande och upptinande bad.
-
Palermo!
Imorgonbitti bär det av, det är dags för semester!! En mini-semester i fem dagar med J. Det är en av många Italien besök vi gjort tillsammans, förra året vänstrade vi lite och testade med Portugal och Spanien men vi enades snabbt om att Italien var vårt land.
Så imorgon reser vi, via en mellanlandning i Zürich i Siciliens huvudstad. Vi tänker oss en dos med city sightseeing, en vandring/klättring upp till Monte Pellegrino och en utflykt med Tour of Sicily till Erice and Segest. Självklart mat, vin och sol också!
-
En vecka i San Vincenzo
Ibland, i livet, har jag kört på någon form av speed-semester. Ni vet sett och gjort så mycket som möjligt på kort tid. Åkt runt massor och varje gång har jag insett att det inte är bra för mig. Jag gillar ett lugnare tempo även om jag vill göra något. Semestra långsamt.
Så… sista juni tar vi tåget till San Vincenzo i Italien för att hänga där en vecka. Innan vi åker vidare förbi Rom för att hälsa på vänner och sedan “hem” till Sorrento.
Jag har inte varit i norra Italien på sommaren på evigheter så jag har verkligen sett framemot det. San Vincenzo verkar vara en liten turistby med närhet till stranden. Eller den verkar lixom ligga på stranden typ. Egentligen undviker vi gärna de allra turistigaste ställena men i Italien funkar det bra, jag pratar ju italienska och det är en stor fördel i det här landet.
Eftersom att jag är riktigt nördig och älskar att planera så har jag redan hittat massa saker att göra och utflykter som kan hittas på. Pisa, Vespa museum (inte min idé), florens… det finns massa saker runt om. Badland och ja.. men många stunder kommer också spenderas på stranden det är nämligen något som saknas i Sorrento.
Jag hoppas att detta får semestern att börja riktigt lugnt och skönt att sätter lixom standarden för resten av sommaren.
Har ni redan några planer för sommaren? Eller tips på roliga eller mysiga saker att göra i Toscana?
-
Strand
Mitt förhållande till strand är nog som andras. Jag älskar sand, att gräva i den, pilla på den, känna den mot min hud. Men mest älskar jag att bada!
Hemma i sortento ser “stranden” ut så här:
Det är klippor brant ned i havet och sedan byggda pirer man solar på och badar från. De bryter också vågorna.Den här platsen är så fylld med minnen. Som barn satt jag här med min bästa vän som nu är död. Nu är jag där med hennes dotter. Jag har gråtit här och hånglat här. Haft så fina stunder här med goda vänner och ensam. Och riktigt dåliga stunder här med både mindre goda vänner och ensam.
När mitt liv blir dokumentär kommer 75% av den filmen utspelas här!
-
Välkommen till Amalfikusten
Nu är vi på Amalfikusten, det är här jag är uppväxt, eller i alla fall deltids uppväxt mellan 9 och 15 bodde jag här. Hittade en annan härlig blogg som skriver om städerna (byarna) på Amalfikusten och Rom (och även en massa andra platser jag drömmer om att åka till). Så kul och läsa andras syn på sin hemstad, speciellt när de är positiva.
Här kan ni se mitt hus i Italien, där jag är uppvuxen. En plats som ger mig frid. Här strosar jag runt i en liten håla i lätta kläder, pratar med allt och alla och bara är. Läser. Äter. badar. Njuter och andas djupt. Älskar att jag har massa frukter och sånt i trädgården. Dock brukar jag lämna grinden öppen så att de barn som vill kan plocka, alldeles för mycket för en person att ätaupp. Eller ja, alla lämnar grinden öppen förutom i juli då är det turistsäsong och man litar inte på turister.
Nu ska jag njuta vidare.
-
Tid för reflektion
På väg hem från en fullspäckad konferens helg slog det mig i söndagskväll vilka dramatiska skillnader det är beroende på årstid i Sverige. Klockan var nio och det var fortfarande halvljust ute, solen hade försvunnit vid horisonten – men mörkret hade inte lagt sig. Det slog mig, att hade samma resa gjorts i oktober, istället för april så hade ett kompakt mörker omslutit oss i nästan 6 timmar.Igårkväll var jag hos en vännina på planeringsresa. I sommar ska vi göra vår andra tur till Italien och uppleva Cinque Terre och vissa andra delar av den Liguriska kusten. Efter en mycket trevlig kväll med en god melonsallad, lite rosévin, skvaller och hotellbokningar bestämde jag mig för att gå hem. 7,3km promenad där det inte blev mörkt förrän den sista kilometern. En fantastiskt ljus vårkväll, med fågelkvitter och efter regndofter. Våren är en underbar tid, helt plötsligt är det lockande att vara ute även sena kvällar, njuta av promenader och inte frysande och huttrande springa till hållplatsen för att kasta sig in i första bästa buss. Varför lever jag i ett land där det under halva året är det förhållandet jag har till att vistas ute?