• Ideellt arbete

    Att tappa tro

    Helst ska ju inte detta bli något superdeppigt inlägg men jag känner mig faktiskt ganska nere. I veckor slet jag med att få ihop ett fantastiskt team, en handlingsplan och en budget. Jag kände mig superpepp och väldigt motiverad. Det raserades fullständigt under en helg.

    Jag gillar att vara ideellt engagerad när det känns som att det ger något. Eller när jag känner att jag behöver ge något tillbaks. Jag lägger ner sjukt mycket tid på ideellt arbete men för det mesta gör jag det med glädje, för det är skoj. Att ha ledarroller inom ideella föreningar är tufft. Tufft som attans. Det är alldeles för ofta otacksamt och slitsamt att få med sig ett gäng som backar och stöttar. I år har varit riktigt tufft för mig. Jag har haft ett fantastiskt stöd men det har varit jävligt ensam på toppen. Då blir det fort ett tungt lass att dra. Det är en förening som jag varit med i i nästan 6 år så innan jag bestämde mig för att fortsätta mitt engagemang i en annan styrelse men på en annan nivå så tänkte jag länge. Mycket för att det inte varit så kul i år. När jag började få ihop ett bra gäng så kände jag snabbt att det här kommer bli hur bra som helst.

    Det blev pannkaka. Jag tappade helt min motivation. Jag tappade min lust att vara ledare när det känns som det enda man mötes av var avundsjuka, bitterhet och kritik från de som inte själva vågar leda. Hade jag inte varit så förbannat trött hade jag kanske orkat ta den där fighten men alltså nej, det här är ideellt. Och i ärlighetens namn så kanske det är dags för mig att ta ett steg tillbaks. Det känns bara så tomt. Att tro på något så mycket och sedan hamn i en sits där man ifrågasätter allt. Där alla uppgifter känns blytunga för man ser inte poängen, känner inte att det ger något, det känns otacksamt och det är tråkigt och betygande. Allt som ideellt arbete inte ska vara.

    Så nu går allt i rekord långsam fart. Men lite kul kanske händer. Det är ju helt sjukt att jag ska åka till Japan om typ en vecka och jag vill verkligen inte. Visst får det mig att låta otacksam?

    Kommentarer inaktiverade för Att tappa tro
  • Förhållanden

    Styckning

    Idag har jag flängt runt, stressat, använt varje fri minut till att svara på mail eller ringa samtal. Haft timslånga samtal med min bästa vän Kris och fått sms från exet. Och skrattat har jag också gjort. Skrattat mycket åt mig själv faktiskt. Vill ni bara ha skrattet så hoppa till slutet.

    Jag har kommit fram till att jag sällan tar på mig uppdrag som jag inte blir känslomässigt involverade i på ett eller annat sätt. Ofta är det plikt och prestation som infinner sig. I dagsläget gör det att jag känner att jag inte räcker till och eftersom jag inte gillar att göra saker halvdant så funderar jag på att hoppa av ett uppdrag. Jag hade hoppat av för länge sedan om det inte var för min pliktkänsla. Nu har det nått en punkt där jag inte känner att jag kan bidra och då är det bättre någon annan tar över. Samtidigt kanske man inte som andra kapten ska överge skeppet först. Men som det är just nu så kommer ju kaptenen så småningom försvinna och jag blir kapten. Då behöver jag en besättning. En sådan finns det inga kandidater till i dagsläget för alla är för trötta efter årets seglats med ett sjunkande skepp.

    Idag har jag haft svårt att äta, gråtit en del, äntligen fått i mig mat för att sedan spy upp det. Jag har yttrat orden “jag klarar inte allt just nu”. Det har kommit råd om att delegera eller dra ner på saker och tro mig om jag kunde så skulle jag. Konversationerna med Kris har dock handlat mycket om exet och hur jag inte kan se vårt förhållande som något bra. Hur varje stund känns smutsig och förstörd och att det åter igen gör ont. Känslan att vara kränkt har infunnit sig på nytt och jag tycker det var så fruktansvärd onödigt av honom att visa för hela världen hur lite jag betytt genom att visa upp henne så fort. Det gör ju inte i närheten av så ont som det en gång gjort men det känns långt in i hjärtat eller själen eller var det än nu är det gör ont. Jag har förlåtit honom, för det var det enda sättet för mig att komma vidare men det betyder inte att jag inte ibland bara vill skälla ut honom och kalla honom för elaka saker. Eller åtminstone få honom att förstå hur illa han gjorde mig. Samtidigt bryr jag mig inte. Det är på hans samvete – resten av hans liv.

    Jo, han skulle ju ha ringt igår. Det gjorde han inte såklart. Men på kvällen idag kom ett sms med ett förlåt för att han inte ringt och en mening om att han fått ok på ett banklån. Så kanske löser vi det här utanför Tingsrätten. Men jag tar inte ut det i förskott.

    Apropå rätten. Jag försökte mig ju på lite överdriven multitasking idag ihop om att komma ikapp. Jag fick mail från Tingsrätten om ett yttrande jag skulle lämna och svarade lite snabbt på mobilen. Det blev lite fel. Istället för att stryka ett vittne skrev autocorrect att jag ville stycka ett vittne. Damen på Tingsrätten ringde upp och sa att hon hade raderat mailet så att det inte registrerades som en offentlig handling och bad mig skicka ett nytt yttrande utan stavfel. Det gav både henne och mig dagens skratt. För som jag har skrattat åt det där.

    Kommentarer inaktiverade för Styckning