För två veckor sen sinade min bensintank. Mitt alterego “Superkvinnan” körde slut på bränsle och klappade ihop. Min energinivå störtdök och den positiva synen på livet/jobbet/utmaningar försvann. Min reaktionsförmåga var inte omedelbar, utan det tog mig en vecka att vakna ur koman och förstå att jag behövde stöd. I lördags fick jag med mig T på spa. Tre timmar av lugn och ro. Ingen möjlighet att göra annat än slappna av, prata och lyssna på tystnaden och tankarna.

För mig innebar det en timma att landa och två timmar av tårar som föll ned för mina kinder och spädde ut det salta vattnet i poolerna. Med hjälp av T lyckades jag formulera en handlingsplan som innebar att förklara läget för chefen och ringa färetagshälsovården. Chefen agerade snabbt och beslutsamt. Avbokade möten och möjliggjorde för oss att prata igenom situationen, prioritera och för honom att skydda mig. Så på fyra timmar hade min största plågoande förflyttats till någon jag bara hänvisade vidare till mina chefer. Det tog något längre tid för Företagshälsovården att reagera, men imorgon efter lunch har jag ett första möte bokat med en psykolog. Nu hoppas jag att jag ska få hjälp att föra ett opartiskt samtal. Få hjälp med lite verktyg och någon som jag kan prata öppet med utan att känna att jag eller någon annan döms för hårt eller på ett orimligt att. Jag hoppas att psykologen ska kunna stärka mig utan att döma, värdera eller klassificera. 

En sak är säkert, insikten är det svåraste och största steget. Nu ska den här elefanten dissikeras och ätas bit för bit – Superkvinnan har besegrats men inte fan ger hon sig efter en strid. Hon kommer tillbaks starkare än någonsin!