-
Nu vill jag inte mer.
Sen Gdansk har jag dragit ös med något skit i halsen som inte Bill ge med sig. Det har kommit och gått, men större delen av tiden har jag inte kunnat träna för att det har antingen känts som någon tryckt mer em pingisboll i halsen eller som nu, det är som ett raspigt sår. Jag har försökt att vila, mer vila och lite mer vila. Jag har försökt lätt träning (i söndags) jag har försökt hård träning. INGET hjälper. Jag börjar misströsta. I över ett års tid har jag sprungit två-tre gånger i veckan. Att nu, bara två månader före nästa halvmarathon ha varit sjuk i 7 veckor är inte roligt!
Jag pratade med min mamma, spm har en bakgrund inom kosttillskottbranschen. Hon rekommenderade mig att chocka kroppen med zink. För att boosta immunförsvaret. Så, efter jobbet idag köpte jag mig en burk zinktabletter och tre gånger daglig dos har nu intagits. Och ska så göras i 5-7dagar. Hoppas det fungerar, för nu kliar det i min kropp.
Ett annat problem är att jag inte känner mig hemma i min kropp när jag inte får träna. Jag äter fortfarande som om jag förbränner 1800kcal mer i veckan och det börjar nu synas och kännas på kroppen. Jag är livrädd för att inte komma igång igen, att halka ur mina goda vanor… Suck. Jag är lite deppig över det här. Snälla, snälla, snälla – låt mig bli frisk???
-
lördagstankar
I mitt huvud snurrar lite djupa tankar om livet, våren och att jag faktiskt saknar tvåsamheten. Jag trivs otroligt bra som singel, mitt liv är roligt, fullt av kärlek, underbara vänner och ett utmanande jobb. Jag har ingen jag behöver ta hänsyn till och jag har verkligen jobbat på att bli starkare i mig själv, mer mån om vad jag vill och behöver. Det sista året har varit ett år där jag hittat min balans. Nu vill jag testa den här balansen. Jag vill bli kär! Hitta den där mannen som får hjärtat att slå volter och ger mig fjärilar i magen. Han som får mig att bubbla av skratt, ha en varm famn att krypa upp i och som jag kan ha en skön tystnad med. Så är det nu, jag är redo att ta nästa steg i livet.
M som jag nu dejtar har potential. Men när jag ligger på soffan med feber och halsont sa jag att han inte fick komma hit. Han ska upp till Dalarna och åka Vasaloppet nästa söndag, och jag tänker inte vara orsaken till att det blir inställt pga sjukdom. Så jag testar tålamod, hoppas att han har en skön skiddag i spåren med solen i ansiktet och tänker att är han rätt så gör det inget att vi inte kan träffas förrän jag är frisk. I morse Musikkryssade vi tillsammans över WhatsApp och det är så galet vuxet att jag knappt kunde sluta le. Men så är det, jag ler massor när jag är med honom. Det är otvunget och väldigt mysigt, bra tecken rakt igenom!
-
Vila
Och idag sa kroppen ifrån. Ryggont, höftont, muskelbristningen i vaden fick mig inte att vila så idag bestämde sig min kropp för att bjuda på halsont. Ni vet typen då det känns som man sväljer taggtråd när man måste svälja? Idag blev det vila för händer, höfter, ben och resten av kroppen när jag bestämde mig för att avboka dagens träning. På lördag åker vi ju till Polen och jag vill inte vara sjuk eller orörlig eller en kombination av bägge. Under vår senaste resa till Spanien för snart ett år sedan så tappade jag ju rösten och var kanske världens tråkigaste reskamrat. I den mån det går så planerar jag att undvika en repris. Nu ska jag hinka i mig ytligare några liter te med citron och ingefära.