-
Göteborgsvarvet, eller inte?
I sex år sprang jag årligen ett halvmaraton och inte vilket som helst utan världens största halvmaraton! Förra året var jag inte ens anmäld, först hade jag en förhoppning om att vara gravid när loppet gick av stapeln – och det var ju inte alls läget istället var jag rejält skadad. Min förflyttning från motionsspår till asfaltslöpning tillsammans med emotionell stress i relationen och en fruktansvärd situation på jobbet satte sig fysiskt i min kropp och jag fick löparknä – men i höften. Samma muskel/sena som ger löpare löparknä satte sig i andra änden och gav mig en inflammerad tensor fascia latae och jag fick under ett par veckor bindvävsmassage promenadförbud och inflammationsdämpande. Senare övergick behandlingen till rehab övningar och lkad belastning med promenader och senare kortare jogging.
Tensor Fascia Latae som övergår till ITB När rehabträningen var över började jag springa, i motionsspår. Det gick bra, men så snart jag lade till antingen högklackat eller asfaltlöpning kände jag av den molande smärtan igen. Nu har jag sen i december långsamt ökat min löpträning och hållit mig bara till motionsspår och det har gått bra! Jag har dessutom lagt till högklackat inte bara vid festliga tillfällen utan även till jobbet vissa dagar. Sen är jag fortfarande försiktig, har jag sprungit ett längre pass försöker jag vara snäll mot höften dagen efter.
För snart två veckor sen agerade jag på en impuls och köpte mig en startplats i Göteborgsvarvet på Tradera. Totalt med köp av startplats och namnbyte betalade jag ca 500kr och nu står jag i valet och kvalet om jag ska springa. Jag har totalt som längst testat 4km asfaltlöpning sen i december och när jag gjorde det i förra veckan gick det så där… Dessutom är mina “längre” pass ungefär 8-10km och inte riktigt de distanser som jag skulle vilja ha åstadkommit för att klara varvet med schyssta förutsättningar.
Hej och hå, antar att beslutet kommer att fattas någon gång under lördagen den 19 maj innan kl 13:30 när starten går 🙂
-
Alternativa planer
Idag går stans största årliga idrottsliga folkfest av stapeln. Världens största halvmaraton startar, solen gassar och det kommer bli fullt med folk längs med hela banan. Folk kommer säkert springa över sin förmåga, dricka för lite vätska och svimma av längs med banan, men ännu viktigare – massor med deltagare kommer springa, jogga, gå och kämpa sig runt de 21 kilometrarna. Jag minns mitt första försök, för 6år sen den glädjen och lättnaden jag kände när jag sprang förbi 20km markeringen var så stark att gråten stockade sig i halsen och jag kunde knappt andas. Sen blev det ytterligare fem varv i rad, men i år ligger jag på sängen med blandade känslor. Jag hade gärna velat delta, men valde tidigt att prioritera en bankett i en annan stad. Nu hade jag inte kunnat springa ändå, eftersom min höft precis börjat återhämta sig från överansträngningen och knappast är redo för 21 hårda kilometer asfalt, men det känns lite sorgligt och tomt att inte stå där på startlinjen med alla andra löpare och våndas i värmen.Men jag laddar för en kväll med trevligheter. Jag ska sätta mig i bilen och åka tillbaks till min gamla studieort. Under mina år på universitetet hade jag förmånen att basa över studentkåren i ett år, och just i år firar den kåren 50årsjubileum. Så nu åker långklänningen fram, de högaklackarna på och håret ska lockas till – för ikväll blir det kalas!
-
Träningsåret har börjat!
Förra året sprang jag regelbundet, under hela året. Det är första året någonsin som jag lyckats med det. Tidigare år har jag varit periodare, och när tiden varit knapp, kroppen sliten pga infektion eller jag tappat lusten så har helt enkelt träningen blivit lidande. I snitt har jag sprungit 3 gånger i veckan, med undantag för när jag varit sjuk. Något jag varit ovanligt sällan i år. Jag har mått bättre, väger mindre än när jag tog studenten för 17år sedan och ha en kropp som har muskler. I augusti sprang jag 13,5mil totalt och målsättningen i år är att fortsätta springa. För att det är skönt, för att jag mår bra av det, för att det rensar huvudet och för att jag ska springa mitt femte Göteborgsvarv i maj – på nytt personbästa!
(Men kanske det bästa med att träna regelbundet, det är att jag kan äta god mat, fikabröd och godis med gott samvete!)
