-
en storasysters lott
Min syster har gjort slut med sin pojkvän. Äntligen! Säger jag mest då han var en människa ingen vill ha i sitt liv, i alla fall inte jag.
Förutom att han var Sverige demokrat och i och med det också rasist så hade han skulder upp över öronen, fick gång på gång sparken från jobb pga “personliga skäl” (tre jobb på ett år). Han hamnade självklart i slagsmål varje helg och det var alltid alla andras fel.
Ja som ni hör är jag inte ledsen och det är faktiskt inte syrran heller. Däremot oroar jag mig. För han har bråkat om precis allt som finns inderas lägenhet. Hans syster har lagt sig i och även hans mamma har kommit med instick om att allt är ju så klart hans.Jag drömmer mardrömmar om att han tar allt, slår min syster och en massa annat. Ja förtroendet för honom har alltid varit lågt men när han dessutom försöker ta syrrans lägenhet (trots att han har en egen) då rök allt positivt jag kände för honom.
Jag hoppas att allt löser sig så smidigt som möjligt och att syrran insett att hon är värd bättre än idioter.
-
De relationer jag vill ha
Att flytta, det spelar egentligen ingen roll hur långt man flyttar men att man lixom flyttar så långt så att vardagen blir annorlunda, är en prövning för relationerna. När jag flyttade från Sthlm första gången hade jag massa kompisar och bekanta. Nu har jag max 10 kompisar (med respektive) kvar i stan. I början så stressade jag runt som en galning för att hinna träffa alla vänner de få stunder jag var hemma i stockholm och kom hem mer slut än någonsin. Sedan insåg jag att jag måste prioritera. Ett tag prioriterade jag väldigt fel: de som inte kom och hälsade på och som inte hörde av sig mer än sporadiskt de träffade jag i Sthlm för annars hördes vi ju inte av.
Men sedan insåg jag ju, att de är de vänner som hälsar på, som smsar, ringer och mailar de är ju de jag ska träffa även i Stockholm. De prioriterar mig och jag prioriterar dem. Så de blev färre.Sedan, med åldern?, insåg jag att jag fortfarande inte hann med alla vänner. Vilket i-landsproblem. Eller är alla vänner?
Jag insåg att det var ju faktiskt några som det kändes lite bättre att umgås med. Vi skrattade lite mer, pratade om lite djupare saker, luftade alla möjliga frågor, hade samma grundvärderingar och vi var ärliga mot varandra. Det är inte alltid lätt. Att hitta de där vännerna är inte svårt. och “att göra slut” med de vänner som faktiskt inte är bra är inte heller lätt. men det är så skönt när det är gjort. och att flytta hjälper dig faktiskt på traven.
-
En till första
Min psykolog sa att första året var det värsta. Att sorgeprocessen tar ett år – ett år av första vanor, ett år av nya vanor. Vid varje högtid känns det såklart lite jobbigare. Midsommar må vara en dag jag inte har några känslor för och var den enda högtiden vi kunde tjafsa om. Det var liksom inget jag firade medan han ville gå all in. Ändå känns det svårt nu. Inte så jobbig som jul och nyår men fortfarande tuff. Jag hamnar fort i tankebanor kring hur det kunde bli så här. Hur jag kunde missa att han ville göra slut. Hur han kunde slänga iväg oss på några korta sekunder och låtsas som vi aldrig hänt. Hur han nu kan säga till mig att jag bara är ett ex. Vad betyder det förresten? Att bara vara ett ex. Borde man inte vara över vänner men under flick/pojkvänner? Eller är man så långt ner man kan komma? Det är jag i alla fall. Jag nämns inte vid namn utan med min titeln, exet.
Snart har det gått ett år. Mitt första år på väldigt länge utan honom. Jag vill gärna säga att jag inte saknar honom men det gör jag. Hur jag saknar honom vet jag inte. Det känns ändå okej nu. Jag har börjat känna mig okej med att det är slut. Det är fruktansvärt sorgligt och fortfarande ett pinsamt misslyckande men det är okej. Däremot är hans agerande efter han gjorde slut fullständigt oacceptabelt. Det gör mig fortfarande ledsen. Väldigt väldigt ledsen. Han måste ju hata mig mer än något eller någon annan. Hur kan man känna så om någon man delat liv med i sju år? Jo, man kan aldrig ha tyckt om personen. Om den insikten gör ont? Något så in i helvetes ont gör det. -
Varning: inte idag
Nu tänker jag bara skriva det här. Det kanske varken har rätt meningsbyggnad eller är speciellt logiskt men jag måste få skriva av mig. Kan vara så att det innehåller en svordom för mycket men mitt vokabulär är inte speciellt stort denna stund.
Idag är en sådan jävla skitdag! Jag hatar idag. Det beror säkert delvis på att jag är svinigt trött men min mentala ålder är ungefär lika hög som dagens datum. Inget är bra med idag eller jo, kanske att solen just gick i moln. För det här förbannade soliga pissvädret verkar göra alla glada. Tror de att bara för att solen kommer ut så blir allt bra!? Korkade människor. Det var bättre när det var kallt och grått och alla var miserabla.
Min pappa är på sjukhuset. Strålningen gör honom trött och svag och jag tycker det är hemskt att handskas med. Ännu hemskare känner jag mig för att vara så frånvarande. Jag må bo med mina föräldrar större delen av veckan, min kropp bor här i alla fall men tankarna bor långt långt bort. Jag har dåligt samvete för att jag för tillfället inte orkar bryr mig tillräckligt mycket om den enda man som aldrig skulle svika mig.
Den där flörten jag pratade om imorse. Det inlägget skrev jag igår kväll men hann aldrig publicera. När jag väl lagt mig så fick jag för mig att göra lite internet research. Sådär som jag gör. Vissa kallar det visst för stalking, jag kallar det för tillgänglighet. Så jag kollade lite och upptäckte att han var gift. Då blev jag helt rasande. Vem fan ljuger för en obetydlig fling? Vad är poängen med det? Jag frågade till och med igår om dom inte skulle gifta sig varpå han säger aldrig med henne. Imorse skickade han ett sms och helvetet bröt ut. Från min sida vill säga. Han var ganska lugn. Sömnbrist, enorm irritation över att den mitt hjärta vägrar släppa inte hört av sig, orolig för pappa och onödiga lögner. Det är inte rätt dag att bråka med mig. Man får vara ha lika stort tålamod som med bortskämda barn och vara snällare än man är mot sin favoritperson.
För självklart har han inte hört av sig. Mitt älskade M som jag misstänker kommer göra mig så besviken när denna tortyr vecka är över. Jag vill egentligen bara gråta idag. Det eller ringa honom och bara be om en kram för jag är trött på att möta motgångar ensam. Ta ut förlusten och besvikelsen i förskott. Idag kämpar jag mot tårarna. Dom ligger alldeles för nära ytan nu. Alldeles för nära. På söndag ska de förmodligen åka på en bilträff – en träff jag följt med på under sju års tid. Folk känner mig, känner oss. Nu ska han dit med henne. Det gör så in i helvetes jävla ont. Som så mycket annat. Som alldeles för mycket annat. Jag förstår inte varför alla måste få veta att han har en ny tjej. Räcker det inte att han snabbt som fan var tvungen att berätta för alla att det var slut. Måste han visa upp sin 17 år yngre sambo för alla? Ja, det svider något att hon är så ung eller så mycket yngre. Folk skrattar åt hans 40-års kris. Jag har aldrig brytt mig om vad folk tycker och tänker men av någon anledning svider detta mycket. Kanske för att jag vet att han inte ens är lycklig. Jag vill tro att om jag såg att han var lycklig skulle detta var lättare.
Nä. Nu går jag och äter tårtan jag bakade till mamma. Hans mamma fyllde år för en månad sedan idag och då skickade jag ett sms och sa grattis. Gjorde han det för min mamma? Klart han inte gjorde. Han är för självisk. Trots allt, det är ju inte som om jag och min familj någonsin betytt något för honom. När jag i höstas, en vecka efter att han sagt att han ville göra slut, berättade för honom att pappas testresultat kommit tillbaks och att det var cancer så sa han “det är bara att gilla läget”. Hans EQ är ett skämt. Fan ta honom. Han är nio år äldre än mig och beter sig mer som 1 än 41. Nu är det bra nära att jag i stundens hette bara skriver att jag hatar honom. Det är precis det jag inte gör. Fan.
Tårta var det ja. Och där kom tårarna. Ridå.
Ps. Om ni känner att detta var lite för bittert för er så titta in hos Alex. Hon bjöd på bästa skrattet igår.
-
Skammen
Jag må vara gammalmodig men att mitt förhållande inte höll är en enorm skam för mig. Jag tycker det är svagt. Det är inte bara en väldigt stor förlust och gigantiskt misslyckande utan för mig är det också en skam. Jag tycker det är pinsamt. Kanske mycket på grund av att jag under alla år blev ifrågasatt men förmodligen till största del på grund av min tro på förhållandet. Att vi var bra och starka. Att vi kunde prata om allt och därmed också reda ut allt. Det tror jag i och för sig på, att kan man bara prata så kan man om man vill lösa det mesta. Hur som helst, att han inte ville när jag hade fått anstränga så många gånger var inte okej. Varken rättvist eller ansvarsfullt. Ja, det tycker jag är pinsamt. Att tro att allt är så lätt och att se förhållande som materiella saker, en konsumtionsvara.
Jag har så väldigt svårt för det här. Jag klarar inte ens av att träffa mina släktingar som vet om det är slut. Och att berätta för mina vänner känns för stort. Skamligt och hjärtskärande. Alltså om sanningen ska fram så tycker jag det är pinsamt att möta kassörskan på ICA. Nä, jag går inte ut så mycket.
-
God morgon!
Förr hade jag hatat att vakna klockan 05.30 men nu förtiden gör det mig inget. De få timmar jag sover drömmer jag antingen om honom, honom och henne, honom med någon annan tjej eller att han är brutalt elak mot mig. Ofta vaknar jag för jag mår så illa av hans beteende i drömmarna men när jag vaknar så inser jag att han är precis likadan i verkligheten. Nu äter jag inte men annars skulle morning sickness vara en stående del av min morgon rutin. Det är lite galet det där, hur man kan må fysiskt dåligt av att må psykiskt dåligt.
Han är det första och sista jag tänker på och jag undrar hur länge det kommer vara så. Och hur han glömde mig på två dagar. Hur lyckas man med det? Alltså, jag glömmer inte ens one night stands så fort ännu mindre sju år.
Min plan är att på något sätt sluta vara så arg och besviken och sårad. Tänker att om han klarar att må bra på två dagar så borde ju även jag klarar det. Stressen.
-
Tillit och hjärtan
Vet inte vad som gör mest ont. Ett bruset (eller rättare sagt total krossat) hjärta eller förstörd tillit.
Idag vet jag att han träffade en ny två dagar efter han gjort slut. Att hon idag sover över i vad som tekniskt fortfarande är mitt hem. Att hans mamma vetat om henne sedan dag 1 (eller 2). Precis som under alla sju år har han ljugit en hel del. Det finns inget han kan säga längre. Jag tror inte på ett ord. Hans agerande å andra sidan är ju i allra högsta grad på riktigt och är det som får tala högst. Och det, det talar högt. Det säger mycket om hur lite respekt, omtanke och positiva känslor han har för mig. Hans agerande visar hur mycket han avskyr mig och medvetet vill såra mig. Att nu påstå att han hatar mig vore inte en underdrift.
Mitt brustna hjärta kändes som en ganska logisk del av en separation. Att förstöra tilliten kändes dock jävligt onödig. Det gör ont att han ljuger så mycket. Att han alltså inte ens tycker jag är värd ärlighet.
Jag kan för allt i världen inte förstå hur jag kunde vara tillsammans så länge med någon som hatar mig så mycket och vill mig mig allt ont i världen.
Det krossade hjärtat och förstörda tilliten säger mig att han aldrig tog vårt förhållande på allvar. Att han redan från början visste att detta aldrig skulle hålla. Att jag skulle bli ännu ett ex och att han skulle såra mig lika mycket som alla de andra. Han visste men han sa inget. Likaså visste han att ju längre det gick desto mer skulle han såra mig. Han visste exakt hur ledsen jag skulle vara, hur han skulle agera och att det skulle såra mig ytligare. När jag är ledsen är jag inte till någon nytta för honom. När jag är ledsen ger jag honom inte den bekräftelsen han behöver. Jag finns inte för honom, är inget. Och har förmodligen aldrig varit.
Välkomna till ett liv med en trasig man som hellre sårar en annan människa djupt än att själv bli hel.
-
Den sista utvägen
Okej. Jag känner att jag blivit något missförstådd. Så jag vill gärna reda ut några saker. Eller en sak egentligen. Det här med när och hur man gör slut. Det gick nämligen upp för mig häromdagen att han tror att jag trånar efter honom. Alltså, jag är den första som erkänner att jag är ganska normal – jag har levt med honom i sju år och han är det första och sista jag tänker på och finns konstant i mina tankar. Därmed inte sagt att jag vill vara tillsammans med honom nu efter allt. Inte heller betyder det att jag inte vill. det betyder inte så mycket mer än att han finns i mina tankar. Men (!) och det är ett stort men, jag tycker varken han varit realistisk, rättvis eller ansvarsfull. Så här kommer några saker som jag tycker är viktiga att ha i åtanke när man inte trivs i sitt förhållande.
– Först och främst, förhållanden är bland de svåraste heltidsjobb man kan ha. Att tro att kärlek räcker för att hålla ihop ett förhållande är naivt.
– För mig är en pojkvän en bästa kompis med extra allt. Pirret och spänning är inte något som naturligt år i och år ut finns där. Den elden dör snabbt om man inte håller den vid liv.
– Det kommer finnas stunder då man inte tål sin partner. Det kommer säkerligen finnas stunder då man till och med är kär eller förtjust i någon annan. Då kan man ha tänka på första punkten.
– Trivs man inte så förmedlar man detta antingen genom att prata/skriva eller genom att bidra med en förändring.
– Att göra slut är inte det första man gör när man inte trivs. Det är jävligt långt ner på listan. Det finns många många alternativ innan man tar det slutgiltiga beslutet att göra slut. Kanske att det kan vara värt att nämna som ett “här är vi nu” och sedan sätta ett mål, en slutdestination.
– Man kan se på att göra slut på två sätt, som det modiga valet eller som det fega valet. Jag köper det modiga precis på samma sätt som jag kan förstå att visa tycker självmord är modigt. Själva akten är modig men inte handlingen som helhet. Det är så fegt det kan bli. Gör man slut det första man gör är man inget annat än en rädd liten skit.Jag vet inte men utav att döma på hans beteende så blir misslyckade förhållande lättare ju fler man haft. Må jag aldrig komma dit.
-
När hjärtat säger kämpa
Det är säkert inte många som förstår mig. Som förstår varför och vad jag kämpar för. Jo men det kallas kärlek. Kärlek med höga toppar och nyligen upptäckta djupa dalar. Väldigt djupa. Mycket mörkare än jag trott faktiskt.
Folk får mer än gärna ifrågasätta men de ska också ha klart för sig att jag inte behöver förklara. Den enda personen jag behöver förklarar mig själv för är min pojkvän. Vi, eller i all fall jag, är vann vid att vårt förhållande ifrågasätts. Det har folk gjort sedan dag ett. Jag är dock lika säker idag som då om än på ett annat sätt. Det finns en annan kärlek och en mognad hos mig idag som inte fanns då. Den mognaden fick jag kämpa ganska länge med att få fram. När jag nu väl hittat den tycker jag mycket i förhållandet är lättare och jag känner mig tryggare. Få om någon kan ändra på det. Inte ens min pojkvän.
Vi har det svårt nu, det har vi. Men jag vet att vi har en bra grund och att vårt förhållande tål mycket innan det rasar. Jag vet också att vi bryr oss ofantligt mycket om varandra. Här hade det varit kul att slänga in lite ord om passionerad kärlek och pirr i magen men det är trots allt ett helt vanligt förhållande vi har, jag och han.
Jag känner i hela mig att jag vill kämpa för oss. Av den väldigt simpla anledningen att jag tror på oss. Jag är inte redo att ge upp hoppet på oss än. -
Så, vad hände?
Jag kan inte påstå att jag är jättesugen på att blogga. Eller prata. Eller äta. Eller ens vara vaken för den delen. Varje dag som jag vaknar så är det första jag gör att kämpa mot tårar. Vi kan konstatera att jag är ledsen, väldigt ledsen. När jag, tillsammans med Alex, startade den här bloggen så var en av grundtankarna att vi skulle visa verkligheten. Inte bara allt positivt utan även de jobbigare stunderna. Och där är jag nu. Min älskade, fina pojkvän och sambo har hamnat i en livskris och därmed ifrågasätter vårt förhållande. Han säger att han vill göra slut. Att vi inte har någon framtid men jag vet att han menar att han inte har någon framtid. Helt plötsligt känner han sig gammal. Jag vet att vi har det bra och att det är något med grundläggande än vårt förhållande som gnager. Inte hjälper det dock för jag är så oerhört ledsen i alla fall. Vilket väl är mer än rimligt efter sju år och en chock? I hela ledsamheten ligger att han och jag är olika. Jag kämpar tills jag stupar, han ger upp vid första motstånd. Således tyckte han att man avslutar ett 7-årigt förhållande på 30 minuter. Att man på en halvtimma avslutar ett kapitel, även om det är mitt i en bok, och börjar en helt ny bok. Jag tycker man pratar, diskuterar och tittar på möjligheter. Speciellt, SPECIELLT, när båda parterna tycker om varandra oerhört mycket och tycker man har det bra. Självklart finns det problem men inget som vi inte kan lösa. Därmed inte sagt att det kommer vara lätt. Nej nej. Jag har inga inbillningar om att detta ska lösa sig på en kvart (uppenbarligen inte då det pågått i en månad) men jag känner starkt att han kommer känna likadant i nästa förhållande. En stor del i anledningen till att han vill göra slut är att han har en bild av hur förhållanden ska vara och hur det ska kännas. Tankar som jag också brottats med. Tankar som kommer i ett annat inlägg.
I en månad har jag nu var varit snäll, tålamodig och kärleksfull. Gjort allt för att inte visa hur ledsen och besviken jag är. Allt medan jag inte får något tillbaks. Knappt ett tack, knappt ett hej. Och det mina vänner, sliter enormt. Det tillsammans med ovissheten är katastrofal. Dom två sakerna har gjort mig till ett vrak. Jag ser inget slut på den mörka tunneln. Jag är beredd att ge honom all tid och förståelse i världen men någonstans måste jag tänka på mig själv. Jag måste kunna se ett slut på tunneln.
Förra vecka var vi på vårt första besök hos familjerådgivningen. Jag vet inte vad jag tycker om det. Svårt att dra någon slutsats efter en gång. Däremot tycker jag det är läskigt. Jag satsar mitt förhållande på något som jag inte vet så mycket om. Men så här är det, jag har gjort allt jag kan. Hur mycket jag än vill hjälpa den man som jag innerligt älskar så kan jag inte. Parterapin är mitt sista hopp. Vi har bägge konstaterat att det egentligen inte är parterapi som behövs utan att det är han som behöver enskild terapi. Jag nöjer mig med att han går med på parterapi. Det är stort och betyder mycket. Jag känner att går det inte så går det inte. Då har vi försökt allt vi kunnat. Hoppas jag. För det vore tråkigt om vi inte fick ihop det för vi inte förstår hur.
Ni som gått parterapin får gärna lämna en kommentar om vad ni tyckte. Jag vet som sagt inte alls vad vi gett oss in på.