-
Sexsnack
Alex och Natalia som är lite mer erfarna bloggare har inga problem att ta upp ämnet sex. För mig. Lite mer känsligt. Litar inte riktigt på anonymiteten. Natalia påstår att jag är fruktansvärt dålig på att flirta. För att inte säga värdelös. Men, någonstans någon gång måste jag ändå ha lyckats. Från det att jag varit 15år har jag endast varit singel när jag själv valt det. Och jag har inte behövt vara kåt utan att kunna få det årgärdat utan större problem. Jag kanske inte sextar (för pryd?) och jag är inte den som går ut och hånglar på måfå – men vill jag ha sex så får jag det. Det kanske är en fördel med att vara tjej. Killar är som vandrande kåtbockar. Visa dem lite uppmärksamhet så kan du få dem att göra vad du vill.
Jag har i regel inte dåligt sex. Sex betyder två samspelande individer. Så är det dåligt är det oftast för att man är ointresserad. Men bra sex, det är min erfarenhet, det har man när det finns en perfekt blandning av passion, åtrå, lust, kärlek,nyfikenhet och en liten droppe förbjudenhet. Ja, faktiskt. Något förbjudet kryddar det. Då menar jag inte nödvändigtvis otrohet. Utan förbjudet som i på opassande ställen. Offentligt, hemma hos familjemedlemmar, i samma rum som andra ligger och sover. Hehe, jag kanske är lite pryd – men jag gillar att vara busig!
Vart ville jag komma med det här? Ja, ingenstans tror jag. Eller jo. Just nu är det dåligt med se i mitt liv. Efter uppbrottet från sambon har det inte lockat. Inte ens hångel lockar. Jag är helt klart rädd att ingen kommer väcka såna begär som sambon lyckades med. Han var het till och med i mysbyxor. Vad gör jag då, går i celibat eller nöjer mig med något mindre lockande? Jag vet inte än.
-
Känslomässig berg och dalbana
Det är en sån jag levt i de senaste 18 månaderna. Sen jag “träffade” min fd sambo. Och då menar jag inte träffade som att vi inte setts förr, utan jag menar sen jag insåg att mitt äktenskap var förlorat och mitt hjärta hade gått vidare.
I slutet av januari för snart ett år sedan. Mitt i hans mörkaste depression fattade han ett beslut. Det svåraste, klokaste, modigaste och starkaste beslut man kan fatta. Trots stor kärlek insåg han att vår relation sårade honom mer än gynnade honom. För att han ska kunna älska någon annan och tillåta sig att bli älskad, måste han först älska sig själv. Det var han då väldigt långt i från. Vi gjorde slut. Han bodde kvar ett par månader och flyttade sen till en egen lägenhet. Vi träffas fortfarande, inte pågrund av vår relation men av andra anledningar i andra sammanhang.
Kanske är det därför jag fortfarande inte lyckats lägga det bakom mig? Eller är det för att han lämnade dörren på glänt, han stängde inte möjligheten att det skulle kunna bli vi igen? Eller är det för att jag trots allt hoppas på oss? Eller för att jag inte hittat något bättre? Eller för att jag inte tagit mig tid att bearbeta det? Eller för att han ständigt dyker upp som en joker ur lådan? Eller för att jag fortfarande tror att det skulle kunna bli hur bra som helst?
Oavsett. Just nu är jag inne i en svacka. Han är lite för återkommande i mina tankar och samtal. Han saknas mig extra mycket nu. Kan vara för att det är jullov. Kan vara för att kroppen och knoppen är utslitna. Kan vara för att killen jag dejtade ett par veckor gick åt helvete och jag blev påmind om hur stort gapet var mellan (icke) känslorna för honom, och för fd sambon under dejtandet. Ja inte sjutton blir jag klokare – men ge mig en dag eller vecka så blir det nog bra igen.
-
Ny day, ny vecka, ny blogg
Shit, det är typ jul snart inser jag när jag ser att min bror kommer på till Sverige på lördag. Det händer cirka två gånger per år. En gång på sommaren och en gång vid jul. Först är det dock en helt normal vecka att avklara. Jag har ett mål idag och det är att få tag på mitt ex. Vi behöver reda ut huset typ omedelbart. Jag skulle även vilja ha några småsaker som jag glömde. Jag har ju försökt få tag på honom i två-tre veckor nu utan någon som helst framgång. Jag vet ju var han bor och lämnar han mig inget val så är jag väl så illa tvungen att åka dit. Men nu gör jag ett nytt och sista försök. Aprå på nytt så har ni väl inte missat vår nya blogg. Miss Shine har börjat blogga under namnet Happy! Kika in och säg hej vettja!
-
Vem är jag?
Jag snor Alex lista rakt av nästan. Sådan är jag (ibland). Medan jag skrev den insåg jag hur mycket jag saknar mig själv.
Natalia heter egentligen något mer än bara Natalia men Natalia var hennes första namn.
Natalia är lite över 30 år men har egentligen inte så stor koll på det. Hon tycker inte det känns speciellt jobbigt men så hade hon också sin 40-års kris vid 21.
Natalia har blivit dumpad för några månader sedan. Väldigt dumpad men har fortfarande inte sagt något till hennes vänner och är verkligen inte bekväm med att säga att hon är det där ordet på s. Hon flyttade till Sverige för hans och deras skull och gav upp allt och lite till. Och förlorade allt.
Natalia är arbetslös. Hon har en Bachelor of Laws från England. En utbildning som aldrig gick hem i Sverige. Hon pluggade i utomlands för att hon bott utomlands större delen av sitt liv och hade aldrig tänkt flytta till Sverige.
Natalia är övernyfiken på absolut allt. Ju konstigare desto bättre och ju svårare desto roligare. Nyfikenhet inkluderar att hon ogillar att inte veta saker. Även saker som berör privatliv.
Natalia är fascinerad av människor och slutar aldrig förundras över deras tankar, handlingar och liv. Hon dömer lätt men har å andra sidan lika ofta rätt. Kanske har år av observationer och ett liv där många olika sorters människor passerat gjort henne till en utmärkt människokännare.
Natalia pratar nog en slags stockholmska men bryter på göteborgska när hon är arg. Hon pratade engelska innan svenska och när hon vid sju års ålder flyttade tillbaks till västkusten fick hon en talpedagog från… just precis, Stockholm.
Natalia brukade innan den uppslitande separationen vara ganska barnslig och rolig men också väldigt skeptisk. Hon var social på sina villkor och bland de rätta människorna älskade hon att bjuda på sig själv. Hon hade lätt till skratt och älskade att skratta. Den här väldigt sorgsna Natalia är en helt annan person. Hon är folkskygg, ler väldigt sällan, skrattar så gott som aldrig och kan gråta i tjugofyra timmar.
Natalia brukade vara en hopplös romantiker till hon fick smaka på det verkliga livet. Hon har en enorm respekt för par som lyckas hålla ihop i flera hundra år. Vilka hjältar!
Natalia tänker mycket. Mycket mer än den genomsnittliga tjejen. Det gör att hon ofta vill visa tacksamhet för de saker om människor hon har i sitt liv.
Natalia är en känslomänniska. Varje liten känsla, bra som dålig, känns av mycket. Känslotopparna är skyhöga och dalarna är djupa och mörka. Men hon skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Just nu har topparna skurits av att hon längtar efter dom.
Natalia ser eventuellt ut så här. Efter lite photoshop vill säga. Dock var det så hon sålde in sig till sin senaste pojkvän.
