jag har blivit övertalad att se game of thrones av min närmaste vän här. Hon är helt besatt och beskriver serien som extremt fängslande och oförutsägbar. Efter ett år av tjat gav jag mig och nu har jag sett de två första säsongerna. Och jag känner: jaha? 

Först och främst serien är rörig. Det är en miljon huvudpersoner eller åtminstone 10 i första säsongen och 20 i andra säsongen. Det hoppas fram och tillbaka så mycket att jag inte får ett grepp om vad som händer, en viss mystik och spänning kan ju vara kul men ibland måste vi pausa och typ reda ut vad sjutton som händer och vem som var vem nu igen.

För det andra så tycker jag att blodiga filmer kan vara superbra. Jag älskar tex inglorious bastards där jag ändå tycker att der blodiga görs med ironi och glimten i ögat men i games of thrones känns blodet många gånger så onödigt. Som när de i ett slag med massa soldater zoomar in på ett soldat som får huvudet kapat vid ögonbrynen, av ett svärdshugg. Går det ens att göra? Det blir för mycket för mig. Det finns så många sätt att göra en serie utan blod och inälvor som sprutar var femte minut, man kan visa brutalitet utan specialeffekter ochinzoomningar på svärd som sticks i magen. Kanske var det så då, vad vet jag?

För det tredje, när är “då”? När fan utspelar sig detta?

För det fjärde: sex. Så himla bra med sex. Man låg tydligen åt höger och vänster och horhusen var the place to be. Var det verkligen så? Var alla män svin som var otrogna så fort de såg en kvinna?

Apropå kvinnorna. Kom igen. Nog fanns det en skam över att vara hora även “då”? Inte gick väl kvinnorna som sålde sex runt med klänningen bakochfram och visade brösten i tid och otid? Och var du inte en hora så var du som kvinna så oerfaren att du inte ens tänkt tanken på sex så att din man mer eller mindre får våldta dig för att “lära dig” hur sex är.

Apropå kvinnorna igen. Jag tycker att kvinnorna överlag har lite “roliga” roller. De är alla full i fan och har alla möjliga idéer för att få vad de vill. Men de behöver så klart en eller flera män för att hjälpa dem. Och deras planer gäller bara kvinnorna. De skulle aldrig drömma om att sätta sig upp mot en man eller ännu värre sin man.

Min vän har haft två argument som hon använt ofta och som jag tillslut föll för det ena var: du vet aldrig vad som händer. Jo du vet precis vad som händer och ska hända och vem som ska dö. Hela tiden. Det är förutsägbart så inåt helvete.

Det andra var: författaren har sagt att han skriver så som livet är. Man tror hela tiden att det ska bli bättre men det blir det aldrig det blir bara värre och värre. Fast jag håller inte med. Mitt liv har blivit bättre. Mänskliga rättigheterna finns i fler och fler länder. Visst kanske kommer det alltid vara krig någonstans och våra vapen och strategier kanske blir grymmare men det finns en värld att fly till. Det känns också som att serien går ut på att trumfa sig själv här, den har som självändamål att bli värre…

och allvarligt talat nu: medeltid (?), indianer, eskimåer, drakar och zombies i samma serie. Nej tack! Jag borde ha lyssnat på min magkänsla och det här inlägget om bokserien.