• barn,  Förhållanden,  Känslor

    Surrealism

    Det är ju en del som frågat, hur känns det att han blivit pappa. Det är egentligen inget jag vill prata om för det finns inte så mycket att säga. Det angår inte mig. Därmed inte sagt att det inte känns. Hur det känns är lite knepigare att förklara men jag gör ett försök. För jag vet att många inte tror mig när jag säger att det inte gör ont och är oroliga över mitt lung. Så nu reder jag ut det, för idag slog det mig varför jag är så lugn och oberörd.

    Först och främst, han och jag har ingen relation idag. Det finns ingen vänskap och ingen bekantskap. Vi är främlingar för varandra. För det andra så har hon varit gravid ett tag. Det var betydligt jobbigare att få veta att hon var gravid än att barnet är fött. Att få veta om graviditeten och veta att det var precis allt som mitt ex ville och inte ville ha, att veta att det var våldsamt mellan dem och att ett barn skulle leva i det och att känna någonstans att det skulle varit jag, var jobbigt. Vi hade aldrig pratat om barn mer än i början av vårt förhållande. Då ville han ha barn men jag ville att vi skulle vara ihop ett tag först och att jag ville bli lite äldre. En gång precis i början när vi fortfarande bodde i olika länder trodde jag att jag var gravid. Han var så glad, och så ledsen när det inte var något barn. Sedan pratade vi aldrig mer om det. Inte på riktigt. Mer än att jag ville gifta mig innan jag fick barn. Japp, jag är lite gammalmodig sådär.

    Hursomhelst, jag har ju vetat om att dom ska ha barn ganska länge men hur länge det än är så är det också väldigt nära inpå vår separation. Det har bara gått ett år. Det känns märkligt. Samtidigt är det väldigt mycket som hänt sedan dess. Men ja, för ett år sedan så satt vi och pratade, kramades, grät och tyckte bägge att det var jobbigt. Idag är han pappa med någon annan. Varför är jag så lugn? Det är så himla surrealistiskt. Egentligen, om jag tänker efter, så är det ju inte det. Egentligen är det så förutsägbart. Han mådde så dåligt, tyckte åldern var jobbig, kämpade med allt han inte hade och kände nog att han hade en sista chans att få det liv han ville. Få det barnet han så gärna ville ha. Den familjen som var så viktig för honom. Och det vill jag att alla ska veta, jag unnar honom den familjen och barn. Han är en underbar pappa, det är jag säker på. Jag vet att han kommer älska barnet gränslöst. Om det räcker kan bara tiden utvisa. För är det något jag tycker är jobbigt så är det risken att deras barn ska få det jobbigt. Det hade jag tyckt oberoende av vilka föräldrarna var.

    Jag är lugn för det har passerat tid. Jag är lugn för det har ingen påverkan på mitt liv som det är idag. Jag är lugn för att det är så overkligt. Men det är vad det är. Ett till barn i denna värld. Ett barn som kommer ha världens bästa pappa. En pappa som jag hoppas barnet kommer älska. Ett barn som jag hoppas lyckas med det ingen annan hittills lyckats med, att ge honom den bekräftelsen han behöver.

    Kommentarer inaktiverade för Surrealism