Så har jag avslutat mitt jobbår 2016 med en summering och utvärdering av min chef. Förutom att såväl han, som hans chef öser lovord över mig och det arbetet jag gör så tycker de jag bidrar till det goda samarbetsklimatet genom många skratt och samarbetsvillighet. Det var ord jag verkligen behövde höra idag när min hjärna värker och arbetslusten tryter. Gråten ligger och lurar under ytan, och samtalet med T som precis hade vaknat var inte direkt  någon energikick för hans del.

Däremot beordrade min chef mig att hitta en lucka i min jobbkalender när jag bokade in något som är en energiboost för mig. Min kollega är på väg på skidresa över helgen och likaså under sportlovsveckan. Jag lyckas inte få ihop någon resa med T och barnen, för T måste jobba berättade han idag. Det är en besvikelse, eftersom det är något som vi siktat på sen i höstas – att fira sportlov ihop och det här är något som jag behöver för att hålla fram till slutet av projektet.

Jag hoppas att jag och T i helgen kan hitta en förlängd helg när vi åker iväg och gör någonting som är energigivande. Kan han inte hitta det, eller kommitta till det, så måste jag försöka boka något själv eller med en kompis. Här är problemet att det fortfarande inte är utklarat hur vi har barnen efter sportlovet. Har vi dem udda eller jämna veckor? Det har de inte bestämt, bara att vi ska ha dem sportlovsveckan… Det finns så mycket frustration här, i det här området som jag inte orkar skriva om idag. Men idag bubblade det över och jag sa klart och tydligt att “försöka lösa det” funkar inte längre, det har han gjort sen i julas utan framgång. Så han lovade att han skulle lösa det.

Jag tror inte  att han förstår att han och exxet är en spelbricka i varför jag mår som jag mår, där varken mitt jobbliv eller mitt privat liv går att kontrollera. Det är väldigt jobbigt för någon som mig, med ett stortkontroll behov.