-
Andra veckan
Sådär ja, jag klarade en vecka men kan också vara ärlig med att det aldrig hade gått utan Iceys hjälp. Han hjälper mig planera, tänka och laga mat. De första tre dagarna var riktigt tuffa och igår tyckte jag synd om mig själv men annars har det gått bra.
Dieten jag följer heter autoimmun protokollet (AIP) och är en restriktiv form av Paleo, alltså en striktare version av antiinflammatorisk kost. Den ska återställa och därmed läka kroppen (eller tarmen i alla fall). Det är svårt att veta var man ska börja när det är så mycket man vill ändra på men jag tog beslutet att börja inifrån. Med en kropp som vill ta upp all näring och vitaminer den får. För det vill den inte nu. Jag har en bråkande skörtkörtel och märkte i julas att jag tappat hår igen. Troligt är att jag har två autoimmuna sjukdomar, Hashimotos och Alopecia areata men Hasimotos är en självdiagnos (efter mycket läsande). Så en rejäl omstart behövdes.
Fördel men att börja med AIP när vi flyttade är såklart att vi flyttade i ett tomt hem med ett tomt kök. Således finns det nu inte så mycket i köket jag inte får äta. Icey äter samma mat som mig om kvällarna och helger men tar en smörgås till jobbet på vardagarna. Så i köket finns det ost, mjölk, bröd, skinka, kaffe och peppar som jag inte får äta. Listan på vad man ska undvika är lång men å andra sida är listan på vad gärna får äta också lång, bara fylld med lite mer obekanta namn.
Att äta ute är så gott som uteslutet, du kan ju få tag på en sallad eller en smoothie men du behöver alltid kolla vad som är i. Som i lördags när vi var på stan och jag hade glömt att ta med mig mat. Då gav jag nästa upp men Icey stod på sig och sa att det var dumt att ge upp när jag nästan klarat en vecka. Till slut hittade vi ett salads ställe där jag kunde plocka ihop min egen sallad och tonfisken kom från en burk med olivolja (till skillnad från solrosolja som jag inte får äta).
Jag ska inte ljuga, jag tycker det är mycket att hålla koll på och igår när jag skulle planera veckan så blev det överväldigande mycket och jag var ledsen. Man måste läsa ingredienserna var gång man handlar, man måste på ett ungefär ha koll på vad man få och inte får äta. Icey åker till USA imorgon så då måste jag fixa detta själv. Och det gör jag så klart för nu har jag en veckoplan men jag beundrar dom med heltidsjobb eller familj eller bägge delarna och som ändå får ihop den här dieten. Extra glad blev jag såklart av Happy när hon skickade en överraskning i form av en kokbok med lätta AIP recept. Sådant blir man både glad och rörd av. Stöttning på distans. Tack tack!
Tänker inte att bloggen ska handla så himla mycket om den dieten utan jag ska försöka ta mig igenom 30 dagar och skriver då en rapport om hur det varit och om jag märkt någon skillnad. Nu ska jag snart göra mig i ordning för att åka till gymmet. Skrev in mig i lördags på David Lloyd’s som jag tränade på i Bryssel. AIP dieten ser helst att man undviker hård träning eftersom det är en form av stress för kroppen. Så 2020 är tydligen året jag börjar med yoga på riktigt. Måste försöka se det positivt (känns mest långtråkigt innerst inne). Vi hörs sen!
-
Min diet: mat är bra!
Det pratas så mycket om dieter nu, ni vet vilka det är. Och jag tror att det kan vara bra att ha en av dessa filosofier som grund i hur du lägger upp din kost, mest för att få en kosthållning som du tycker är bra och där du hittar inspiration. Det är en grund att stå på, något att falla tillbaka på.
Själv använder jag mig av den klassiska tallriksmodellen som bas. Jag försöker äta grönsaker som mellanmål och frukt som fika. Men jag äter massa onyttigt också, när suget kommer på. För min bästa diet och min matfilosofi är att mat är bra.
Jag har själv haft anorexia och det berodde så klart på en massa saker men det började med att jag som 16-åring inte längre kunde äta hemma för att min mamma satt och räknade points (viktväktarna) vid matbordet, jag åt mycket mer än henne och tyckte att hon tittade surt på mig och att jag åt för mycket. Att jag tränade 2-3 pass om dagen var inget jag la in i ekvationen.
Detta eviga tjat om dieter och kalorier påverkar mig, och många andra idag, jag respekterar att människor vill räkna kalorier eller följa dieter, och det är roligt att det får er att må bra, men jag mår faktiskt bäst av att inte tänka på hur du äter utan tänka på hur jag äter!Mat ska vara roligt, lustfyllt och gott och framförallt ska de ge oss energi. Fylla oss med liv som vi sedan kan göra av med i form av arbete, motion och roliga saker. Vi behöver mat.
Så tänk på, hur du pratar om mat inför andra, det kan faktiskt finnas någon i din närhet som tar åt sig och får ångest. Och ja!, unna dig den där kakan! men unna dig också långa promenader, yoga, tennis, simning och en löprunda.
-
Att äta för mycket
Under nyårshelgen hade vi besök av en vän som är väldigt överviktig, jag är inte alls intresserad av vikt eller bedömer människor på det viset men hen väger runt 130 kg och är 165 lång. Personligen så tycker jag inte att man ska titta på vågen eller kilon utan man ska gå på hur man mår, att man orkar det man vill orka och att kläder passar som de ska för att se om man går upp eller ned i vikt. Men ibland så är det faktiskt relevant med kilon och det är när man är extremt överviktig eller underviktig. Då räknas varje kilo åt rätt håll som en seger och det är viktigt att kunna mäta dessa (eftersom att extrem övervikt/undervikt ofta är kopplat till matmissbruk eller ätstörning och då lurar hjärnan dig att du mår bra fast du inte alls gör det). Nog om detta.
Vi skulle laga spaghetti och köttfärssås till fyra personer som middag och jag ville då köpa 500 gram köttfärs. Det är alltså 120 gram kött/person (Dock inte högkvalitativt kanske men ändå kött). Till detta så skulle det finnas både sallad (med spenat, gurka, tomat, lök och fetaost (ännu mer proteiner) samt spaghetti. Det här tyckte min överviktiga vän var för lite mat.
Jag blev lite chockad men sa att när jag och V lagar köttfärssås på 400gram så blir det både middag + matlådor så 500 gram räcker absolut till fyra vuxna!Och det var då jag insåg att hen inte har någon som helst aning om hur en “normal” portion mat ska vara uppbyggd. (Det finns jättemånga olika skolor i dessa beroende på vilken typ av filosofi du har när det kommer till mat, LCHF, Viktväktarna, livsmedelsverket osv.)
Personligen brukar jag äta runt 100 gram kött per måltid, detta är relativt stor mängd proteiner men pga sjukdom så undviker jag att äta stora mängder kolhydrater. Jag mäter aldrig upp 100 gram men om jag vet att jag har gjort köttfärssås på 400 gram köttfärs så försöker jag äta 1/4-del av köttfärsen. Ibland mindre och ibland lite mer. Och det jag ville komma till är att du behöver inte räkna exakt antal kalorier eller väga maten, men läs på hur mycket du bör äta av de olika matgrupperna per dag och per måltid och laga sedan ungefär den andelen mat.
Och det är mitt största tips till dig som vill gå ned i vikt eller äta mer hälsosamt, kolla upp vad och hur mycket du ska äta och ät sedan den mängden. Det är jobbigt i början, du kommer vara hungrig men kan fylla ut med t.ex. te men sedan är den nya matmängden lagom och kommer att göra dig mätt. Grundläggande kostråd finns på livsmedelsverkets hemsida.
-
Hur ska jag bli en större människa?
Vi frågor oss fel sak. Speciellt kvinnor.
Vi pratar om bantning. Om viktminskning. Om dieter. Om genvägar till den där perfekta kroppen som vi ser överallt.
Men helt ärligt. Nu var det längesedan jag såg en perfekt kropp. Inte för att de inte finns längre men för att jag inte bryr mig. Jag är långt ifrån perfekt. Kort. Och kurvig. (Men smal, inga bröst men för stor rumpa). Ja jag precis som “alla” kvinnor kan om vi vill hitta saker att förändra.Jag hör på jobbet, på en kvinnodominerad arbetsplats, dagligen olika sätt att banta eller gå ned i vikt. Det är allt från hur stora portioner man ska äta till att om man snusar så blir man smal.
Och det här är fel fråga att diskutera. Vi ska diskutera hur vi ska bli större. Hur vi ska bli fysiskt starkare men också hur vi ska bli större mentalt, kunna mer, göra mer, vilja mer, orka mer.
Om vi diskuterade hur vi ska komma framåt, från där vi är, och utvecklas och bli bättre människor skulle vi må så mycket bättre än om vi diskuterar hur vi ska bli lika smala som när vi var 15. Och med psykisk hälsa kommer övervikten sjunka.(Visst vet jag att det är farligt med övervikt. Att risk för sjukdomar ökar och belastningen på kroppen blir för stor. Men det vet ALLA. Och många som diskuterar övervikt och bantning på mitt jobb är absolut inte tjocka eller överviktiga. Och att diskutera det här, var och varannan dag, ger absolut ingenting.)
Nej vi måste ställa oss frågan hur vi ska bli större, inte hur vi ska bli mindre!