Så var kalaset över och förbi. En sak är säker, det råder ingen brist på mat när min danska släkt har kalas. Generellt  finns det dubbelt så mycket mat som sällskapet klarar av att äta, likaså igår. Sällskapet var en härlig blandning av arbetskamrater, familj, släkt och vänner. Till en början var det avvaktande mingel mellan svenskar och danskar, men ju varmare i kläderna folk blev desto mer gemensamt mingel och gemensamma samtal. Min pappa, som trots över 50 års umgänge med danskar, fortfarande blir lite obekväm i de här sammanhangen tog rygg på mig. Och vi pratade med kusinens barndomskamrater, mammas kusin, vänner jag åkt motorcykel med, besökt terrarier med, helt nya ansikten och gamla bekanta ingifta kusiner och mostrar. Det var åtta timmars socialiserande och idag känns det. Rösten är raspig och huvudet trött. Det tar lite energi att landa i danskan, och att två timmar efter vi anlänt till landet gå på kalas är en utmaning, men oj vilken rolig utmaning!