• München,  V

    Från Tyskland kan jag inte skilja mig

    Jag insåg en sak här om dagen, kanske är jag lite trög här men nu kom i alla fall insikten. Jag och V är gifta. Och vi försöker få barn. Vi hoppas på att få barn. Men livet är nyckfullt och även fast vi har lovat varandra att leva tillsammans hela livet och göra allt i vår makt för att leva tillsammans så vet vi ju faktiskt inte. V kanske tröttnar på mig eller jag kanske råkar vara otrogen? Ni förstår konceptet. Men i och med att vi, någon gång snart förhoppningsvis, får barn så är vi lixom bundna till varandra resten av livet. Jag kan omöjligt ta våra barn och flytta till Sverige. Då känns det mer rimligt att jag lämnar våra barn hos V och flyttar till Sverige själv men det tror jag är orimligt när man väl har ungarna.

    jag har lixom passerat the point of no return. Jag tänker på alla möjliga språk och ibland förstår jag inte svenska (typ som här om dagen när jag sa överhörde, istället för tjuvlyssnat, och jag vet ta mig tusan fortfarande inte om överhörde är ett svenskt ord eller inte, så dumt låter det väl inte?).

    Det skrämmer mig. Det är som att all makt ligger hos V. Det känns som att han kan göra slut, skilja sig och sedan leva på sitt liv utan några som helst ändringar medan jag är fast här i Tyskland. Men samtidigt: va fan skulle jag göra i Sverige? Det är lixom inte hemma längre. Inte ens i närheten. Det är som ett lantställe, trevligt och avkopplande men jag skulle inte kunna tänka mig att bo där.

    Virrigt värre, nu ska jag jobba och tänka lite mindre på detta.

    Kommentarer inaktiverade för Från Tyskland kan jag inte skilja mig