• livet,  Sex

    En tankspridd onsdag

    Ska vi ta och rycka upp oss lite här? Alex, Happy och jag själv gör mig heldepp. Mer depp än jag behöver vara. Mer depp än vad jag är. Deprimerande, det var förra året. Vill ni ha deprimerande inlägg så rota i arkivet. Jag har inte tittat själv men jag skulle tippa på att februari och mars var bland de värsta månaderna. Livet är inte ett dugg deprimerande just nu. Jag upplever sinnesjukt mycket press däremot. Det kan jag förvisso göra även när det inte finns någon press. Det är njutningen med att vara en högpresterare. Det har orsakat både acne och bulimi i mitt liv. Därför vet jag att när något eller båda av det kommer smygande är det dags att försöka sänka kraven eller minska pressen på annat sätt. Det gjorde jag idag, genom att ta ledigt från pressen och hänga med min mamma. Aningens motsägande eftersom jag tror mycket press kommer från just mina föräldrar, fast indirekt.

    Nu sitter jag här, lyssnar på Westlifes sista konsert (riktigt dålig men favoriten är den ovan) samtidigt som jag stirrar lite på min inbox som väldigt gärna skulle vilja ha min uppmärksamhet. Min koncentrationsförmåga är inte alls med i matchen. Den tänker mest på snoppbilder. Inte för att jag får så många nuförtiden eller vill ha dom men jag ser att det är någon slags sökhysteri över just snoppbilder. Jag har ju mottagit en himlans massa tycker jag men jag vet faktiskt inte vad som är genomsnittet. I vilket fall som helst så tänker jag att bloggen har hamnat lite i skymundan på sistone. Så den där sexveckan jag utlovade för ett bra tag sedan, den tar vi tag i nästa vecka. Nu kom jag precis på en sak. Hörrni killar, det är inte så att ni googlar på snoppbilder för ni ska skicka sådan på alla hjärtans dag? Det kan och bör ni såklart i förspelssyfte men snälla, gör det rätt.

    Kommentarer inaktiverade för En tankspridd onsdag
  • Girlytalk,  Känslor,  Mens

    En kvinnas bekännelser

    Bristen på min självdisciplin syns på mina kläder. De sitter helt enkelt lite tajtare. Jag vägrar ställa mig på en våg. Det blir för mycket. Istället brottas jag med mina gamla bulimitankar som jag borde veta inte löser något. Det handlar väl egentligen inte om dom där sommarkilona. Maten är som alltid en av få saker jag kan styra när resten av livet är kaos. Bulimi hjälper med just det.

    Ikväll gråter jag faktiskt. Jag gråter till och med över honom. Inte att jag blev lämnad eller något sådant trams utan bara över hans agerande. Hans agerande är trots alla månader väldigt främmande för mig. Lika främmande, lika sorgligt.

    Jo men i övrigt så stressar jag över ganska vardagliga saker som bostad, jobb och ekonomi. Det är kanske stora stressmoment men jag vet också att det finns större och svårare saker att oroa sig över. Som det faktum att jag snart fyller 32 och inte alls är där jag ville vara med allt vad det innebär.

    Sist, vill jag påpeka att den tillfälliga låga stämningen och sommarkilona kan bero på ägglossning och hormoner. Livet som kvinna helt enkelt. Är det någon gång jag skulle skicka ett oförklarligt kärleksbrev så är det nu.

    Kommentarer inaktiverade för En kvinnas bekännelser